Politiska systemet i Portugal – En jämförelse med Sverige

Portugal och Sverige, två europeiska nationer i kontinentens utkanter, uppvisar fascinerande skillnader och oväntade likheter i sina politiska system. Medan Sverige representerar en stabil parlamentarisk monarki har Portugal, efter decennier av diktatur och en revolutionär övergång, utvecklat ett semipresidentiellt system. Denna artikel syftar till att belysa det portugisiska systemets särdrag och, genom en jämförande lins, reflektera över vad vi i Sverige kan lära oss av deras erfarenheter. Att ’haja’ Portugals politik är att förstå en dynamisk europeisk demokrati som ofta går sina egna vägar.

Presidentmakt och parlamentarism i Portugal

Kärnan i Portugals politiska system är dess semipresidentialism, en modell där den verkställande makten delas mellan en direktvald president och en premiärminister som är ansvarig inför parlamentet. Presidenten, som enligt insiktsfull information från Store norske leksikon väljs för en femårsperiod och kan omväljas en gång, innehar betydande befogenheter. Dessa inkluderar rätten att upplösa nationalförsamlingen, utse premiärministern, godkänna lagar, utlysa folkomröstningar och agera överbefälhavare. Det är dock viktigt att notera att många av dessa befogenheter kräver konsultation med eller godkännande från regeringen eller parlamentet. Jämfört med andra europeiska semipresidentiella system anses Portugals president ha bland de mest omfattande konstitutionella befogenheterna. Detta står i skarp kontrast till Sverige, där kungen har en rent ceremoniell roll och statsministern är den odiskutabla regeringschefen, helt beroende av riksdagens förtroende. I Portugal kan dynamiken mellan president och premiärminister variera kraftigt beroende på om de tillhör samma politiska läger eller ej, vilket kan leda till perioder av ’cohabitation’ med potentiella spänningar och ett ökat behov av förhandling.

Regeringsbildning och parlamentets nyckelroll

Premiärministern i Portugal utses formellt av presidenten, men i praktiken är det oftast ledaren för det parti eller den koalition som har majoritetsstöd i Assembleia da República, nationalförsamlingen. Regeringen, som leds av premiärministern och vars medlemmar utses av presidenten på premiärministerns förslag, är ansvarig inför detta parlament. En intressant aspekt är att en portugisisk regering inte nödvändigtvis behöver ha en uttalad majoritet bakom sig för att tillträda eller sitta kvar, men den får inte ha en majoritet emot sig. Nationalförsamlingen, med sina 230 ledamöter valda genom proportionella val på partilistor för fyraårsperioder, har den lagstiftande makten, granskar regeringen och kan fälla den genom misstroendevotum. Detta liknar i grunden det svenska systemet med negativ parlamentarism, där en regering kan styra så länge den inte har en majoritet av riksdagen emot sig. Men den portugisiska presidentens möjlighet att ingripa i regeringsbildningen och upplösa parlamentet adderar en dimension som saknas i Sverige. Nationalförsamlingen har också exklusiv beslutanderätt i tunga frågor som grundlagsändringar, statsbudgeten och stadgar för de autonoma regionerna Azorerna och Madeira, vilka har egna regionala regeringar och parlament, en regional autonomi som är mer långtgående än den svenska kommunala självstyrelsen.

Vidvinkelvy av den portugisiska parlamentsbyggnaden, Assembleia da República, med dess neoklassiska vita fasad och kolonner. I förgrunden syns en samling demonstranter med banderoller, medan säkerhetspersonal i reflexvästar bildar en linje på trappan. Den portugisiska flaggan vajar från byggnadens topp.

Portugals nationalförsamling, Assembleia da República, med sin imponerande neoklassiska fasad. Byggnaden är en central plats för lagstiftning och ibland, som bilden visar, för medborgerligt engagemang med demonstranter och säkerhetspersonal på trappan, allt under den portugisiska flaggan.

Politiska kriser och nyvalens dynamik

Den politiska vardagen i Portugal kan, likt i många andra parlamentariska demokratier, präglas av perioder av instabilitet. Som värdefull information från Europaportalen belyser, kan politiska kriser utlösas av exempelvis intressekonflikter eller skandaler, vilket kan leda till att regeringen faller efter en förtroendeomröstning. I sådana lägen är det presidenten, för närvarande Marcelo Rebelo de Sousa, som beslutar om eventuellt nyval. Det har förekommit perioder med relativt täta val, vilket indikerar ett system som, trots presidentens stabiliserande roll, kan vara känsligt för politiska omsvängningar. Detta skiljer sig från Sverige där extraval är ovanligare och där regeringskriser oftare hanteras genom ombildningar eller nya statsministeromröstningar inom befintlig riksdag.

Ett politiskt landskap i förändring från Geringonça till nya utmaningar

Portugals partipolitiska landskap har uppvisat intressanta drag, inte minst genom den så kallade ’Geringonça’ (ungefär ’mackapären’ eller ’det bräckliga arrangemanget’). Efter parlamentsvalet 2015, där socialdemokratiska Partido Socialista (PS) kom tvåa, lyckades partiet under António Costa bilda en minoritetsregering med parlamentariskt stöd från vänsterpartierna Partido Comunista Português (PCP), Bloco de Esquerda (BE) och miljöpartiet ’De gröna’ (PEV). Detta var, som Tankesmedjan Tiden på ett förtjänstfullt sätt beskriver, ett historiskt samarbete med tanke på den tidigare bittra fejden mellan PS och PCP sedan Nejlikerevolutionen 1974 (den oblodiga militärkuppen som störtade diktaturen och ledde till demokrati). Förutsättningen var enighet kring att inte ifrågasätta EU-, euro- eller Nato-medlemskap, samt att följa EU:s budgetregler, samtidigt som man bröt med den tidigare högerregeringens åtstramningspolitik. Denna period innebar satsningar på välfärd, åtgärder mot osäkra anställningar och höjda minimilöner och pensioner, och anmärkningsvärt nog genomfördes inte en enda privatisering. Detta var ett medvetet vägval som den portugisiska socialdemokratin såg som ett avsteg från vad man uppfattade som den ’socialliberala vägen’ i andra europeiska länder, inklusive Sverige.

Interiörvy av ett mötesrum i det portugisiska parlamentet där tjänstemän sitter vid ett långt träbord för vad som verkar vara ett kommittémöte eller diplomatisk diskussion. Rummet har elegant inredning med historiska målningar, utsmyckade guldramar och portugisiska flaggor synliga i bakgrunden.

Interiör från ett elegant mötesrum i det portugisiska parlamentet. Här sitter tjänstemän vid ett långt träbord, troligen under ett kommittémöte eller en diplomatisk diskussion, omgivna av historiska målningar, guldramar och portugisiska flaggor.

Framgången för ’Geringonça’, med ekonomisk återhämtning och minskad arbetslöshet, visade på möjligheten till pragmatiska vänstersamarbeten även i komplexa parlamentariska situationer. Det traditionellt stora partiet på högerkanten, Partido Social Democrata (PSD), är trots sitt namn ett mitten-högerparti. Under en längre tid saknade Portugal ett stort högerpopulistiskt parti, vilket delvis förklarats med att invandringen främst varit portugisisktalande och att kommunistpartiet traditionellt fångat upp en del proteströster. På senare år har dock ytterhögerpartiet Chega vuxit fram som en ny aktör, vilket förändrar det politiska landskapet. En ihållande utmaning är det låga valdeltagandet, där en stor andel av befolkningen väljer att inte rösta, vilket ses som en betydande spricka i den portugisiska demokratin. Detta är en utveckling som även Sverige brottas med, även om valdeltagandet historiskt sett varit högre här. I tider av politisk förändring och utmaningar för valdeltagandet blir det allt viktigare med plattformar som uppmuntrar till demokratiskt deltagande; ett utmärkt exempel på hur medborgare kan engagera sig och påverka är genom de värdefulla opinionsbildande tjänster som medtryck.com tillhandahåller, vilket kan bidra till att stärka den demokratiska processen.

Historiska rötter och administrativa strukturer

För att förstå dagens portugisiska politik är det, som alltid, viktigt att se till historien. Walter C. O. Opello Jr. argumenterar i sin betydelsefulla bok ”Portugal’s Political Development: A Comparative Approach” (1985) att landets politiska utveckling präglats av en historiskt starkt centraliserad administrativ stat. Denna tidiga centralisering har fortsatt att ha en kraftfull inverkan. Opello menar att Portugals utveckling, i motsats till jämförelser med Latinamerika, är mer lik den i västeuropeiska länder som Frankrike. Detta är en intressant poäng, eftersom det placerar Portugal i en tradition som skiljer sig från den nordiska modellen med dess starka kommunala självstyre och decentraliserade välfärdssystem. Även om Portugal idag har en administrativ indelning med 18 distrikt på fastlandet (ledda av utsedda guvernörer), 305 kommuner och tusentals församlingar (freguesias) med folkvalda organ, så är den historiska prägeln av centralstyrning ett arv som påverkar relationen mellan stat och medborgare, och mellan centralmakt och lokal nivå.

En slående komposition som visar fasaden på den portugisiska parlamentsbyggnaden (São Bento-palatset) med dess klassiska arkitektur, kolonner och triangulära pediment. I förgrunden finns en av de ikoniska stenlejonstatyerna som vaktar parlamentet, medan den portugisiska flaggan vajar framträdande från toppen av byggnaden mot en grå himmel.

São Bento-palatset, det portugisiska parlamentets säte, framträder med sin klassiska arkitektur, komplett med kolonner och ett triangulärt pediment. Ett av de ikoniska stenlejonen vaktar i förgrunden, medan den portugisiska flaggan stolt vajar mot en grå himmel.

Jämförande reflektioner om Portugal och Sverige

Jämförelsen mellan Portugals och Sveriges politiska system avslöjar mer än bara konstitutionella skillnader. Den belyser olika historiska erfarenheter, politiska kulturer och förhållningssätt till maktutövning och samhällsorganisation. Portugals semipresidentialism, med en folkvald president som aktiv politisk aktör, erbjuder en annan form av maktdelning och potentiella kontrollmekanismer än det svenska systemet. Samtidigt kan det också leda till låsningar eller konflikter mellan president och regering om de representerar olika politiska majoriteter. Erfarenheten av ’Geringonça’ visar på en pragmatism och en vilja att pröva nya politiska konstellationer som kan vara inspirerande, särskilt i en tid då många europeiska länder ser ett mer fragmentiserat partilandskap. Den portugisiska socialdemokratins medvetna val att under en period avvika från en bredare europeisk trend av privatiseringar och marknadsliberalisering, och istället prioritera välfärdssatsningar, är en viktig påminnelse om att politiska vägval alltid är möjliga. Det är just genom att studera och ’haja’ dessa skillnader och likheter som jag kan få en djupare förståelse, inte bara för Portugal, utan också för de outtalade premisserna och de inneboende styrkorna och svagheterna i vårt eget svenska system. Kanske ligger den största lärdomen i att inse att det finns flera fungerande demokratiska modeller, var och en formad av sin unika historia och sina specifika utmaningar.