Politik i Sydamerika
Politik i SpanienPolitik i Spanien
Politik i ItalienPolitik i Italien
Politiska läget i Sydamerika
När det pratas om politik i Sydamerika är det lätt hänt att man enbart kommer att tänka på militärdiktaturer. Det finns en hel del politiska oroligheter i Sydamerika. Men även mycket annat, förstås.
Landet som fungerar bäst demokratiskt
Det gå inte att förneka att av alla de sydamerikanska länder som finns är det generellt två av dessa som sticker ut. Det är dels Chile, men det är framför allt Uruguay. Till att börja med: enligt demokratiindexet 2020 fanns det bara två sydamerikanska länder som klarade av att klassas som fullvärdiga demokratier under år 2020.
En av de här var just Uruguay, det lilla landet som ligger mitt emellan de två giganterna Brasilien och Argentina. Trots det har landets politiska historia inte bara varit minst politiskt instabilt, utan även varit en stark demokrati. Även med västvärldens mått.
Redan under början av 1900-talet och innan dess lyckades Uruguay att bli ett land som stack ut på kontinenten. Sydamerikas länder avlöste annars med olika diktaturer. Trots det ansågs Uruguay vara lite av ”Europas Schweiz”. Det innebar ett stort och starkt bankväsen för att vara ett litet land till ytan.
Samtidigt var det inte förrän under början av 2000-talet som det lilla landet i sydöstra Sydamerika vaknade till liv på allvar. Man gick från att vara en häftig uppstickare till att bli en av de starkaste demokratierna i världen. Det här gjordes under flera år av sociala och ekonomiska reformer av Frente Amplio, som styrde landet för första gången någonsin. Det här gjorde att man sänkte korruptionen och flög upp i ranking när det kommer till mätningar som visade ländernas demokratiska nivåer.
Chile en intressant uppstickare
Att Uruguay kan ses som kanske världens mest intressanta exempel på demokratisk uppstickare är svårt att komma undan. Men Chile gör på många sätt det också. Det beror inte minst på den politiska historian som chilenarna bjuder på.
1973 var nämligen året som landets socialistiske president, Salvador Allende, avsattes och dödades i vad som skulle komma att bli en av kontinentens och världens mest omtalade diktaturer. Inte minst i Sverige, då statsminister Olof Palme tillsammans med diplomaten Harald Edelstam räddade livet på många chilenare. Det då över 50.000 personer kom som flyktingar till Sverige under 70-talet.
Den chilenska diktaturen med Pinochet vid rodret varade fram till början av 1990-talet och lämnade Chile i en sits som var tuff. Trots det innehöll de efterkommande åren av demokratiseringen en massa positiva moment för det chilenska samhället och dess befolkning. Man lyckades snabbt ta sig upp, med hjälp från omvärlden, och stabilisera landet. Chile lyckades därför under mitten av 2010-talet ta sig upp i demokratiindexet till en plats som kallas för ”fullvärdig demokrati”. Det var bara de och Uruguay som lyckades med från sin världsdel.
Sydamerikas politik
Just militärdiktaturer och instabilitet är något som Sydamerika minst sagt har fått uppleva flera gånger under 1900-talet, och även 2000-talet. Trots det fanns Uruguay och Chile som goda exempel. Men hur står sig de andra länderna?
Har norra Sydamerika vaknat till liv?
De som har lite koll på Sydamerika vet att Colombia är ett land med en enorm politisk instabilitet. Det är något som man inte ens behöver se Netflix-serien Narcos för att veta om. Redan under 50-talet inleddes de politiska oroligheterna i landet och de har minst sagt varit aktuella, fram till 2020-talet. Samtidigt har Colombia efter 2010-talet framstått som ett land med mer kontroll på situationen. Det är dock inget de gjort på egen hand.
För även om Colombia på sina håll har lyckats förbättrats är det krissituationen i Venezuela, det vill säga Colombias östra grannland, som har gjort att situationen ser ut som den gör. För Venezuela upplevde under de här åren, och även in under 2020-talet, en enorm ekonomisk kris och kraftig politisk instabilitet.
Det här gjorde att de norra länderna i Sydamerika befäste sin position som de mest oroliga delarna av kontinenten. Lägg därtill Peru, ett land som ofta glöms bort. Det är lätt för västvärlden att tro att landet med många turister, inte minst på grund av Machu Picchu, är stabilt och välfungerande. Men en fungerande turism innebär inte att allt är frid och fröjd.
Argentina och Brasilien – två giganter
När det gäller Brasilien och Argentina är det lätt att överromantisera de två länderna. Det är två fotbollstokiga länder som tillhör den absoluta världseliten. Samtidigt är det vackra länder med en fantastisk kultur som bjuder på god mat och gott vin. Något som går att läsa om hos Argentinas ambassad och på andra ställen.
Först och främst fick båda länderna uppleva militärdiktaturer under 1970- och 1980-talet. Men även under den moderna tiden har problem uppstått. Det här har lett till att båda länderna upplevt svåra perioder av fattigdom. Även hög kriminalitet och i slutändan även hög korruption. Det är något som har gjort att befolkningarna i såväl Argentina som Brasilien har ett lågt förtroende för sina förtroendevalda. Ett land där befolkningen varken litar på sina politiker eller det politiska systemet stöter ofta på problem när det gäller demokratiska nivåer, vilket är fallen här.
Politiken i Sydamerika
Det finns många goda och mindre starka negativa exempel vad gäller det politiska livet i Sydamerika. Från höga nivåer av korruption till Brasilien, ekonomiskt kaos i Venezuela men även starka demokratier i Uruguay och Chile.
Länderna som glömdes bort
När det pratas om Sydamerika är det lätt att bara tänka på några utvalda länder. Chile tänker många på tack vare svenskkopplingen. Colombia med sin historia är svårt att glömma, och de två giganterna Brasilien samt Argentina är nästan omöjliga att glömma bort. Samtidigt finns det länder som ofta hamnar i skymundan för intresset hos västvärldens medier.
Det är till att börja med Paraguay. Ett land som från 50-talet fram till början av 1990-talet var en diktatur med hela tiden samma diktator på ledarstolen. Efter de långa odemokratiska processerna innebar det att Paraguay hade svårt att komma ut ur den negativa trenden.
Ett land som dock på allvar tagit sig ur sin största kris, åtminstone tillfälligt, men ändå glömts bort är Bolivia. Landet genomgick dock en enorm politisk kris 2019, som även kallades för en militärkupp enligt vissa.
Det handlade om när presidenten Evo Morales avsattes och tillfälligt ersattes av militären. Innan dess upplevde dock Bolivia några av sina mest stabila och framgångsrika år någonsin. Inte minst tack vare just Morales.
Presidenten var en av de få, tillsammans med uruguayanska presidenter från Frente Amplio, som öppet kallade sig för socialist. Något som efter militärdiktaturernas perioder var ovanligt. Men på grund av det svåra politiska läge som bolivianerna upplevde under 2019 innebar det ett kraftigt fall på demokratiindexet. Från att vara en demokrati till att vara en så kallad hybridregim under 2020, med en relativt liten marginal ner till diktaturstämpeln.
Politik i Spanien
Många svenskar har sedan 1970-talet varit i Spanien. Men hur många är det som egentligen håller koll på det spanska politiska landskapet? Troligtvis väldigt få.
Den spanska politiska historien
Inte minst är det troligtvis få som kommer ihåg hur Spaniens politiska historien ser ut. Faktum är att det var tack vare ett inbördeskrig som spanjorerna undvek att stå på samma sida som Hitler och nazisterna under hela det andra världskriget. Även om det var fallet under en period.
Just inbördeskriget 1936 – 1939 var en politiskt viktigt händelse i Spaniens historia. Efter att vänsterrörelsen vunnit valet under 1920-talet, och valde att börja inledandet av avskaffandet av monarkin, såg den spanska extremhögern rött. Tillsammans med kyrkan, militären och det före detta kungahuset inledde man ett kuppförsök.
Kuppen leddes av Franco, som kom att bli det moderna Europas värsta diktator tillsammans med Hitler och Mussolini. Med hjälp av Hitler lyckades han vinna kriget relativt enkelt, och få bort många av hans motståndare. Det här gjorde att Franco sedan kunde sitta kvar i många år. Nämligen fram till mitten av 1970-talet. Det gör att Franco, i Europas moderna historia, är en av de diktatorer som suttit längst oavbrutet vid makten.
Spaniens politik
Att Spanien upplevt ett politiskt historiskt kaos är väletablerat vid det här laget. Samtidigt som landet försöker hitta en ny och egen identitet efter Franco-regimen, som tog slut under 70-talet, finns det fortfarande vissa bekymmer.
Spanien i det moderna politiska samhället
Det moderna politiska samhället, många årtionden efter diktatorn Franco, har förändrats rejält. Under 2020 klassades Spanien fortfarande som en fullvärdig demokrati, bland annat tillsammans med Sverige.
Däremot fanns och finns det vissa svårigheter för spanjorerna. Den ena är korruptionen och det andra det faktum att Spanien fortfarande har delar av Francos gamla konstitution kvar. Men trots det har stora förändringar gjorts. Vänsterpartiet i Spanien, som heter Podemos, sitter vid regeringsmakten tillsammans med socialdemokraterna PSOE.
Samtidigt som det här sker klassas Spanien fortfarande under 2020 som en fullvärdig demokrati. För att tillhöra den skaran krävs det ett totalbetyg på 8,00 upp till 10,00. Det har Spanien lyckats med, mycket tack vare sina goda betyg för valprocessen. När det gäller politisk medverkan samt Spaniens stat så dras betyget ner. Totalt hamnar det dock på 8,12, vilket med 0,12 som marginal gör att Spanien ändå ses som en fullvärdig demokrati.
Politik i Italien
Trots att det finns gott om svenskar som älskar Italien, inte minst deras kultur och goda vin, så är det däremot betydligt färre som har koll på hur politiken i Italien ser ut. Samtidigt finns det istället många fördomar om Italien, vilket inte stämmer alla gånger.
Populism och många regeringsskiften – men högt politisk deltagande
Tre saker kan sägas sammanfatta den italienska politiken sedan andra världskriget. Det handlar om instabilitet i form och många regeringsskiften. I Italien har man nämligen enormt svårt att bilda regeringar som faktiskt får hålla mandatperioden ut. Det är till och med så illa att Italien har haft nära 70 regeringsskiften sedan andra världskriget. Det kan slås ut på ungefär en gång per år, vilket är enormt mycket.
Dessa regeringsskiftena kan förklaras genom den italienska populismen. I Italien har förvisso de italienska Socialdemokraterna funnits sedan 1919 och är ett av de äldsta partierna i landet. Men i det politiska italienska landskapet finns det gott om nya partier som byter av varandra, mycket tack vare populismen som finns i landet. Både från vänster, men inte minst höger, har populismen tagit över kraftigt och med de nya partierna i parlamentet har det varit svårt för någon kandidat att vinna politisk makt över en längre tid.
Tack vare det här har valdeltagandet sjunkit. Italien hade faktiskt en av världens klart högsta valdeltagande fram till 80-talet. Men befolkningen tycktes tröttna på de nästan årliga valen, vilket har gjort att valdeltagandet i modern tid är strax över 55 %.
Politiska livet i Italien
Det finns många anledningar till att vara intresserad av Italien. Det goda röda vinet, den fantastiska maten, fotbollen och det behagliga vädret gör att många gärna vistas i Italien. Men även det politiska läget, både historiskt och i nutid, gör landet intressant.
Berlusconi – mannen som skapade kaos
I ett land som har val nästan varje år i snitt är det inte konstigt att tro att det finns en viss politisk instabilitet i landet. Italien klassas inte som en fullvärdig demokrati, men är förvisso inte långt därifrån. En fungerande stat är problemet för italienarna, som drar ner totalbetyget ganska mycket.
Annars är Silvio Berlusconi ett namn som får de allra flesta att haja till på något sätt, detta på grund av att han är en tidigare premiärminister i Italien som dessutom varit väldigt omskriven.
Det berodde bland annat på att Berlusconi var inblandad i flera olika mutskandaler, som gjorde att hans anseende sjönk hos vissa. Dessutom kallades han ofta korrupt av andra anledningar. Till exempel då Silvio Berlusconi många gånger använde sina flera TV-bolag och dess kanaler för att sprida sin egen politiska information, eller propaganda, som hans politiska motståndare kallade det för.
Ni är välkomna att kontakta mig. Jag har dock inga frågor!