Vintertid

Vi gick ju över till vintertid i helgen. Inte för att det har med saken att göra, men inläggen här kommer troligen bli färre ett tag framöver

Crime is king

För snart åtta år sedan kom jag till den tyska staden Mannheim för att studera en termin. Bland det första jag lärde mig var att hantera spårvagnens biljettautomater - att betala kontant till föraren var naturligtvis helt omöjligt. Av automaternas utseende att döma hade systemet varit i drift ett bra tag.

Nu, år 2006, verkar teknikens vingar vara på väg att bre ut sig också över Sverige. Den kontantlösa tunnelbanan ska visst bli verklighet. Inte som ett led i utvecklingen av moderna transporter, utan som ett sätt att stävja brottsligheten.

På något sätt hade det känts mer bekvämt om förändringens drivkraft hade varit en annan.

Systemskiftet - här kommer det!

Jobben blev valets stora fråga. Eftersom moderaterna profilerat sig som kollektivavtalskramare och välfärdsutvecklare försvann "systemskiftet" från dagordningen. I själva verket inträffade det stora systemskiftet i svensk politik när socialdemokraterna övergav arbetslinjer och började gömma folk i "åtgärder".

När nu regeringsskiftet har ägt rum kan man se ett par andra områden där ett systemskifte verkligen äger rum.

1. Skolan. Oppositionen och diverse intresseorganisationer försöker mobilisera mot Jan Björklund genom att få snacket att handla om könsseparerade klasser eller kvarsittning. Men det verkliga systemskiftet blir att man går bort från alla-ska-lära-sig-samma-saker-i-samma-takt och den-som-inte-har-lärt-sig-läsa-ska-i-alla-fall-få-fortsätta-tillsammans-med-kompisarna till fokus på kunskap, kontroller i läsning, skrivning och räkning efter åk 3 samt attityden att kvalitet är bättre än kvalitet. Från flumskola till kunskapsskola. Från 1968 till 2006.

Alla viktiga komponenter i denna nya politik är både riktiga och populära. Även om alliansen förlorar valet 2010 lär huvudinriktningen i Björklunds politik bestå.

2. Bostadspolitiken. Godmorgon världen hade i morse ett bra reportage (lyssna här) om den förändrade synen på bostaden. Det började redan 1998, men tar fart nu. Att äga sin bostad blir normen, att hyra den gör man när man är ung, när man flyttar, när man är gammal och får behov av mer hjälp eller när man av andra skäl befinner sig i en utsatt situation. Mer egenmakt åt människorna, mindre åt det offentliga. De som tror att detta innebär att vissa områden får bättre eller sämre rykte (= leder till mer segregering) bör börja med att se sig omkring i dagens samhälle och lyssna på namn som Rosengård, Rinkeby, Bromma och Djursholm.

Frågan är dock om alliansen orkar genomföra fler förändringar i bostadspolitiken, eller om det stannar vid att ta bort stopplagen.

Bättre balanserad buggning

Pessimisten konstaterar att även nya justitieministern Beatrice Ask vill ha buggning. Det var nu ingen nyhet. Redan i regeringsförklaringen [pdf] fick vi veta att buggning skulle införas.

Optimisten kan å andra sidan konstatera att Sverige i Beatrice Ask tycks ha fått en justitieminister som erkänner konflikten mellan att ge alltför många verktyg åt brottsbekämparna och att värna den personliga integriteten. Innan buggning införs måste integritetsskyddet förbättras. På samma sätt kan man se att hon ställer sig bakom förslaget om datalagring, men vill undanta e-post. Den som länge var förhandstippad som justitieminister, fp:s Johan Pehrson, uttalade sig sällan lika försiktigt som Ask gör i t ex dagens DN.

Facket erkänner: Littorin har rätt!

Det har varit mycket snack om alliansens förslag att höja avgiften till a-kassan. Efter gårdagens möte med arbetsmarknadsministern var fackens representanter rasande, enligt rapporterna. Det blir för dyrt att vara med i a-kassan, hur ska folk ha råd, lyder det vanligaste argumentet mot förslaget.

Men nu erkänner Hotell- och restaurantfackets ordförande Ella Niia att Sven-Otto Littorin (m) resonerar rätt:

"Om man ser det här enbart som en plånboksfråga ska ingen behöva säga att de inte har råd att vara med i a-kassan eller facket. Sänkningen av inkomstskatten tar ut höjningen av avgifterna."

Nya ministrar

Det blir väl lite av en nystart för regeringen med två nya ministrar. Lena Adelsohn-Liljeroth har varit det namn alla har spkulerat kring den senaste veckan. till kulturministerposten.

Om Sten Tolgfors sades omedelbart efter valet inom moderatkretsar att han var "ett givet ministerämne". Då var det kampen om skolministerposten som var i fokus, men den knep folkpartiet och Jan Björklund. Nu får han en annan chans på ett annat område som handelsminister.

Två ministrar med bas i riksdagen. Då är det egentligen bara Anders Borg och Sven-Otto Littorin som inte har suttit i riksdagen eller något annat parlament (Cecilia Malmström har "bara" varit EU-parlamentariker).

Fler ägare - större mångfald?

Jag gav för rätt länge sedan ett exempel på att ägarkoncentration inte är samma sak som likriktning hos medierna.

Olle på Vassa Eggen har nu kompletterat bilden.

Från Uddén till Fridolin och Ljungkvist

Uddénaffären för två år sedan sparkade igång en kort debatt kring journalistikens oberoende.

Gustav Fridolins avhopp till journalistiken gav åter anledning att ta upp frågan.

Magnus Ljungkvist, som vare sig han vill det eller inte kommer kallas bloggaren som fällde en minister, är tydligt s-märkt. Det är inget problem för honom. Inte för hans läsare heller. Trovärdigheten blir inte mindre - tvärtom. Han skriver bra om journalistikens brist på varudeklaration.

"Journalisten är en samhällsmedborgare bland andra, hon påverkas av politiken och samhällets utveckling i stort. Hennes reportage kommer fram i en samverkan mellan hennes värderingar och det hon ska skildra. Vinkeln kan väljas på rent egoistiska grunder eller i sympati med andra. Men det är ytterst sällan detta redovisas på nyhetssidorna."

Det kan jämföras med Kent Asps påstående att journalistens politiska värderingar inte har någon betydelse för journalistiken.

Avslutningsvis: Magnus Ljungkvists goda journalistiska hantverk har lett till att han fått ta emot hot. Se därför detta inlägg som ett stöd till Magnus.

Läs Johan om Jan

Johan Ingerö förklarar varför Jan Björklunds förslag att tillåta särskilda pojk- och flickklasser tyder på en störtskön inställning hos skolministern.

Själv minns jag att killar och tjejer till exempel hade separata gymnastiklektioner under högstadietiden, så Björklunds tanke kan knappast härstamma från 50-talet som Ibrahim Baylan verkar tro.

Buggning inte vägen framåt för fp

Håller inte med Hans Bergström om att det var fp:s sakpolitik som räddade partiet undan fiasko i valet, sedan dataintrångsskandalen exploderade.

"Det mesta talar för att folkpartiets tydliga hållning i frågor som skola, brott och medborgarskap bidrog till att partiet inte drabbades ännu hårdare av affären med dataintrånget."

Om det vore så att ständiga upprepningar om språktest och valaffischer med buggningsbudskap gav framgång borde partiet rimligen ha legat kvar i närheten av de opinionsnivåer man hade i valet 2002, dvs 13,3 procent. Men ju mer "spinn" partiet ordnade, desto snabbare tycktes man sjunka tillbaka under 10-procentsnivån.

Hans Bergström har helt rätt i att det inte är någon framgångsväg att återvända till "snällismen". Men inte heller betonglinjen fungerar. Som jag sa i en tv-diskussion för några veckor sedan: 2002 gick fp till val under parollen "Att ställa krav är att bry sig". Det ledde till framgång. Problemet för partiet under mitten av 90-talet var att man bara brydde sig, problemet under mitten av 00-talet att man bara ställde krav.

Moderaterna skyller gärna katastrofvalet 2002 på valstugereportaget, men alla som studerat siffrorna vet att detta enbart förklarar en liten del av förlusten. Likadant är det med fp och dataskandalen 2006.

Public service-debatten tar fart

Ett av många namn jag hört i spekulationerna kring nästa kulturminister är Mats Svegfors. Men i dag gjorde han sig till ovän med mäktiga intressen:

"Det har gjorts till ett lackmustest att den som försvarar public service också skall försvara att public service gör allt det som de kommersiella medierna gör. Om man inte är anhängare till det breda public serviceutbudet så är man egentligen ingen riktig anhängare av public service. Detta är en okunnig och en ohållbar position. (...)
Något hårddraget är det på väg att bli med public service som med vår svenska välfärdsstat. Skall vi behålla uppslutningen kring välfärdsstaten så måste alla ha nytta av den. Så tyvärr har vi inte råd att stödja de svaga. Skall vi behålla tittarna måste vi ha breda program. Så tyvärr måste vi spara bort nyheterna och kulturen."

Jämför detta med gårdagens floskeldrapor från nye SVT-chefen Eva Hamilton och radions styrelseordförande Ove Joanson.

"SVT skiljer sig genom att vi är oberoende. Vi får pengar för att göra bra program. De kommersiella kanalerna gör program för att få pengar av annonsörerna. Det är en viktig skillnad." (Hamilton)

Underförstått: Kommersiella kanaler måste göra dåliga program, annars får man inga tittare. Eller?

"Public service är lika uppskattat av och lika angeläget för borgerliga väljare som vänsterväljare. Borgerliga väljare är inte ytliga och inte dumma." (Joanson)

Underförstått: Det som inte är public service är ytligt och fördummande.

Kvalitet i programmen är uppenbarligen inte samma sak som kvalitet i argumentationen.

Ministrar gör aldrig fel i tjänsten

En liten betraktelse i UNT över det faktum att svenska ministrar visserligen avgår ibland, men sällan på grund av att det gör något fel i tjänsten. I stället är det obetalda tv-licenser och slarv med kontokortet som gör att de faller.

Det finns, så vitt jag kan se, bara ett undantag. När Laila Freivalds sent omsider avgick - för andra gången - var det mot bakgrund av att hon vid två tillfällen misslyckats i tjänsten."

Läs hela texten här.

Från s till sd

"En preliminär analys av valresultatet på de orter där Sverigedemokraterna ökat mest tyder nämligen på att de tagit röster i de områden där socialdemokratin traditionellt sett är stark."

Förre socialminister Morgan Johansson (s) presenterar sin valanalys.

Bilden från budgetdebatten

Nye finansministern Anders Borg klev upp i talarstolen. Med ring i örat, hästsvansen på plats och ledig kostym utan slips inledde han med att ge Göran Persson erkännande för att Sveriges finanser är i ordning.

Pär Nuder fick första repliken, rättade till glasögenen och den röda slipsen och uttryckte en sur kommentar som signalerade att han tyckte att Borg befann sig på en plats som rättmätigen borde tillhöra honom. Sedan körde han valrörelsen i repris.

Lägg av!

"I övrigt har han inga kommentarer och har inte planerat att svara på några frågor under dagen."

Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard om kulturministerns avgång.

Fredrik Reinfeldt förlorar sin andra minister på två dagar men vill inte uttala sig!? Det motsvarar, för att använda diplomatspråk, inte riktigt förväntningarna man har nu.

Och så gick även kulturministern

Det hängde i luften att Ceclia Stegö Chilò skulle avgå redan i går. Men så blev det inte, det kom först i dag.

Avgången är på många sätt logiskt, situationen blev alltmer ohållbar. I sak tror jag att Sverige därmed missar en spännande medie- och kulturdebatt, som efter ett tag förhoppningsvis hade lämnat de fördummade påhoppen som dök upp direkt efter hennes utnämning. Två kolumner i gårdagens Expressen visar hur olika det har låtit den senaste veckan:

"Kultursverige skakade när det blev borgerlig regering och såg framför sig ett medialandskap fullt av knullande bimbor, bimbos och bimbettes men Cecilia Stegö Chilò blir kanske en förkämpe för public service och det som kallades finkultur." (Mats Olsson)

"Att alla bidrag till konst, teater, museer och litteratur borde avskaffas. Att SVT skulle må bäst av att läggas ner och Sveriges radio av att säljas ut." (Liza Marklund)"

Att hon avgår i dag innebär att mediefokus delvis försvinner från budgeten. Och den lista över kortvariga statsråd jag lade fram i förrgår är redan inaktuell.

Drevet och ministrarna

Två intressanta (1, 2) reflektioner från Erik Starck apropå Maria Borelius avgång.

"Ofta får man höra kritik mot politiska broilers eller att politikerna borde arbeta mer i verkligheten innan de ger sig in i politiken. Kan Borelius misslyckande tolkas som något annat än ett tecken på att detta inte går?"

samt

"Ett mediadrev består utav människor, inte av ord. Eftersom fenomenet mediadrev har en så ofantlig makt i samhället kan det vara värt att fundera över konsekvenserna av detta. Det är t.ex. bara de som har råd att anställa en journalist-skock som kan bosätta sig utanför någons villa eller portuppgång som kan starta ett mediadrev."

Perssons kluvna tunga

Göran Persson om Maria Borelius avgång 14/10 2006:

"Mindre väntat var att hon tar detta steg själv, och att statsministern inte har agerat mer kraftfullt för att skilja henne från uppdraget. Inför omfattande och klandervärda handlingar var hennes situation omöjlig. Därför faller hennes avgång tungt tillbaka på regeringsbildaren som borde vidtagit nödvändiga kontroller i tid."

Göran Persson om Laila Freivalds avgång 21/3 2006:

"Det var hennes eget beslut. Och jag har ingen anledning att överpröva det."

Sveriges kortaste ministerkarriär

Åtta dagar var Maria Borelius minister. Precis som jag skrev är den officiella motiveringen till att hon avgår att hon får betala ett för högt personligt pris. Hon blir den minister som suttit kortast tid i regeringen någonsin. Bloggosfären har tagit sin första skalp. Läs Magnus tankar om citizen journalism.

Avgången är en kraftig motgång för Fredrik Reinfeldts regering. "Regeringen visar handlingskraft redan innan den hunnit tillträda" skrev jag om trängseluppgörelsen för två veckor sedan. Den första riktiga regeringsveckan präglades i stället av total handlingsförlamning.

På måndag kommer budgeten. Gissningsvis blir det mer politiskt innehåll i debatten framöver.

Uppdatering för den nyfikne: Andra korta ministerkarriärer är Börje Andersson (s), försvarminister 53 dagar 1982 samt Anders Sundström (s), socialminister 21 dagar 1998. "Röde Börje" från Borlänge lämnade självmant för att han vantrivdes i Stockholm och Anders Sundström ville inte stanna hos Göran Persson på socialdepartementet efter fyra år som arbetsmarknads- och näringsminister.

Mis(s)bruka inte KU

Socialdemokraterna har hotat med KU-anmälan mot Cecila Stegö Chilò pga den obetalda tv-licensen. Joel Malmqvist förklarar varför detta är en sällsynt dålig idé.

Konstitutionsutskottet är nu ingen allmän klagomur. Utskottets uppgifter är tydligt angivna i regeringsformen (12 kap. 1 §): "Konstitutionsutskottet skall granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning." Det handlar alltså inte om att "Konstitutionsutskottet skall granska statsrådens allmänna vandel och lämplighet". Huruvida statsråden betalade tv-avgift på 90-talet har inte ett jota med utskottet att göra och det har inte heller statsministerns beslut att låta syndarna stanna i regeringen.

Minister i en vecka?

Det går inte att tolka Fredrik Reinfeldts besked från presskonferensen nyss på annat sätt än att Maria Borelius sitter mycket löst. Om hon avgår har vi i så fall sett det första svenska exemplet på hur en blogg fäller en minister.

Magnus Ljungkvist var den som grävde fram info om ministerns inkomster, och var också snabbare med informationen om ministerns skatteplanerade villa. Men inte i någon av kvällstidningarna får han cred - dåligt.

Däremot tror jag att Magnus har fel om spelet bakom Fredrik Reinfeldts presskonferens. Den var inte till i första hand för att avleda uppmärksamheten - Reinfeldt begrep mycket väl att det han hade att komma med var för tunt för att snurra strålkastarna. Däremot var informationen om tsunamibanden sådant som behövde komma ut och som skulle resultera i frågor. Genom att kalla till presskonferens fick han också möjlighet att på ett naturligt sätt svara på frågor om Maria Borelius och sända signalen att hans förtroende börjar svikta.

Inom kort kan Maria Borelius avgå med motiveringen att hon får betala ett för högt privat pris. Det var ju så Laila Freivalds gjorde - två gånger dessutom!

Inom parentes: (Hur skriver man på sitt cv att man varit statsråd i en vecka?)

Så skulle inte Ulvskog ha sagt

"Poängen med denna genomgång av det senaste nyhetsdygnets två större politiska händelser är att visa, att oppositionen är relativt ointressant i nyhetsbedömningen, att media kommer att fortsätta att granska den formella makten. Och viktigast av allt: När valanalyserna nu påbörjas runt om i det socialdemokratiska partiet, så vore det olyckligt att skylla på journalister, då tappas viktig självransakan bort. Betydligt mysigare, men föga konstruktivt."

Anders Bergerus på s-bloggen oppositionen.se.

Skillnad på skandal och skandal

Alla som tror att ideologierna är döda bör läsa Gudmundsons inlägg om tv-licensskandalen.

"Det är inte den tvivelaktiga gärningen i sig som fäller en politiker. Det är hur gärningen förhåller sig till politikerns ideologi som är det viktiga."

I SVT

Dags att sitta i tv-soffan igen. Studio24 sänds 18.10 och 22.45. Partiledardebatt och ministerskandaler står på agendan.

Ministrarna, städhjälpen och tv-licensen

Några reflektioner (somliga mer seriösa än andra) kring våra två "skandalministrar" medan drevet går:

- Båda är före detta journalister.
- Båda är helt nya i politiken.
- Båda är kvinnor.
- Det ena drevet startades i bloggvärlden. Starkt jobbat av Magnus.
- Hur många av oss som inte är födda in i politiken skulle klara en granskning av detta slag?
- Regeringen Reinfeldt hann finnas i fem dagar innan första avgångskravet kom.
- Marita Ulvskog har ännu inte beklagat att det bara är ena sidan som granskas.

Ekot i händerna på moderaterna?

Var Eduard Unsgaard, ny pressekreterare åt Fredrik Reinfeldt, opartisk när han jobbade på Ekot? Jonas Morian ställde frågan, Magnus Ljungkvist anser sig ha besvarat den med ett nej, Helle Klein drar snabbt slutsatsen att Ekots valbevakning inte var trovärdig.

Till att börja med: Bra att bloggen utnyttjas till att granska journalistik och journalister. Magnus har lagt upp sitt råmaterial så att det också går att granska granskningen. Utmärkt. Det tänker jag göra.

Men jag ska inte ge mig in på petitesser som att det alltid är svårt att avgöra vad som är en "negativ" respektive "positiv" nyhet för regeringen. Låt oss i stället granska premisserna.

Medieprofessorn Kent Asp, vars resultat det ofta finns anledning att kritisera, har fastslagit en ska bortom allt tvivel: En klar majoritet (tre av fyra) av journalistkåren sympatiserar med s, v eller mp.

Kent Asp hävdar att detta inte betyder något. Journalister agerar professionellt och låter sig inte styras av personliga politiska åsikter. Det är för övrigt en åsikt som Jonas Morian instämmer i.

Magnus Ljungkvists undersökning utgår från antagandet att Kent Asp har fel. Unsgaard är moderat och detta antas ha avspeglat sig i hans rapportering. Enligt Magnus undersökning har det också gjort det. Om vi utgår från att Magnus antagande är rätt måste slutsatsen ofrånkomligen bli att svenska medier är tydligt vänstervridna. Det rimmar illa med bilden av att medierna denna gång gynnade alliansen (Asp igen).

Samtidigt är det naturligtvis utifrån ett enstaka fall är omöjligt att dra generella slutsatser. Detta är ändå vad Helle Klein gör, när hon omedelbart skåpar ut Ekots valbevakning. Samtidigt som hon med rätta prisar Magnus Ljungkvists journalistiska granskning gör hon sig själv skyldig till motsatsen.

Ekots valbevakning bestod ju av fler inslag än Unsgaards reportage. Kanske hade han fått uppgiften att särskilt granska regeringen (bl a alla Bodströmsförslag)? Visst kan man hävda att Unsgaards position på Ekot har missgynnat socialdemokraterna, men man kan lika gärna hävda att hans frånfälle från public service-reaktionen innebär att s+v+mp-perspektivet i nyheterna nu blir ännu starkare när en udda röst försvinner.

Vad kan man då egentligen dra för slutsats av allt det här? Bland annat att de journalistiska idealen opartiskhet och objektivitet inte är alldeles enkla att hantera. Liksom att det är lätt att med enstaka exempel bevisa just sin teori om mediernas höger/vänstervridning. Och att det vore bättre om fler gjorde som Gustav Fridolin: Gör tydligt varifrån du kommer och vilket ditt uppdrag är.

Snack eller verkstad?

"Sverigedemokraternas framgångar i valet, särskilt i landets södra delar, borde ha placerat integrationen allra överst på den politiska dagordningen. Det märktes tyvärr inte i den långa regeringsförklaring som statsminister Fredrik Reinfeldt (m) läste upp i riksdagen i fredags."

Per T Ohlsson inleder sin söndagskrönika med ett stänk av besvikelse i rösten. Resten av texten är - som vanligt - mycket läsvärd, men i inledningen tror jag han träffar fel.

Reinfeldts regeringsförklaring (pdf) var lång. Integrationsavsnittet relativt kort. Men det viktiga är trots allt inte vad som sägs i en regeringsförklaring. Det viktiga är vad som görs. För att citera Per T Ohlsson själv, för några veckor sedan:

"Tisdagen den 1 oktober 2002 intog Göran Persson riksdagens talarstol för att läsa upp sin regeringsförklaring. (...) Statsministern deklarerade att en av regeringens viktigaste och ”allt annat överskuggande arbetsuppgifter”, tillika ”avgörande för vårt lands framtid”, var ”att öka de invandrade svenskarnas tillträde till arbetsmarknaden”. Fyra år senare återfinns denna ”avgörande” fråga inte ens bland det socialdemokratiska valmanifestets sex prioriterade reformområden."

Och lite längre ner konstaterar Per T Ohlsson var nyckeln finns:

"Sambandet mellan företagande och integration på arbetsmarknaden är tydligt även i Sverige."

Det finns all anledning att vara kritisk mot att ordet företagare endast förekommer två gånger i hela den långa regeirngsförklaringen. En gång med prefixet "små-".

Men arbete, jobb och företag är ord som förekommer desto oftare. Ingen kan säga annat än att det är jobben som är i fokus för den nya regeringen. Det mår även integrationspolitiken bra av.

Fredrik Machiavelli Reinfeldt

Finns mycket spännande att säga om den nya regeringen. Alla partier lär vara nöjda med vilka frågor de fått. Fp tar jackpot med skola, forskning, integration, jämställdhet och EU. Centern jorbruk och näring. Moderaterna många tunga poster. Kd sociala frågor.

Genom att få med Carl Bildt på regeringsvagnen neutraliserar Reinfeldt de "gamla" moderaterna. Maud Olofsson tar in Andreas Carlgren, som härstammar från Olof JOhansson-tiden, till miljöfrågorna. Smart.

Gör Pär Nuder en Gordon Brown?

Gudmundson har snappat upp ungefärsamma skvaller som jag har hört under dagen kring vilka som om några timmar presenteras som ministrar.

Tyvärr befinner jag mig på resande fot i morgon och kommer inte ha möjlighet att kommentera ministrarna eller regeringsförklaringen. Så låt mig i stället spekulera kring något helt annat, nämligen vem som blir nästa sosseledare:

Margot Wallström står högst på allas lista. Men hon har sagt nej och lär göra det även efter diverse övertalningskampanjer. Pär Nuder är en skicklig politiker, men inser att loppet är kört för hans del. Dels är han för impopulär intenrnt, dels kräver rörelsen en kvinna.

Därför bjuder han Mona Sahlin på lunch och gör en Gordon Brown, dvs säger till Sahlin att han stöttar henne som partiledare, mot att han blir hennes högra hand och att hon efter några år lämnar över till honom. Tillsammans blir de oslagbara internt. Om de också vinner väljarnas gunst i nästa val? Det spekulerar jag i när duon är på plats.

Historiskt? Bedöm själva.

Nyss röstade riksdagen fram Fredrik Reinfeldt som statsminister. Den som föddes 1911, tre år före första världskrigets utbrott, har under sin myndiga livstid bara upplevt två fyra regeringsskiften där en borgerlig statsminister har fått ta över efter en socialdemokratisk.

Uppdatering:En felskrivning och en minneslucka gjorde denna post obegriplig, vilket pigga kommentatorer påpekade. Förr var myndighetsåldern 21 år. De som blev myndiga 1932 såg alltså Per-Albin Hansson tillträda som statsminister. Sedan dröjde det 44 år till Fälldinregeringen 1976. Sedan kom Bildt 1991 och nu Reinfeldt 2006. Ur mitt minne föll också Semesterregeringen 1936, som dock bör behandlas som en parentes.

Perssons valretorik i repris

Jag är lite skeptisk till Global Utmanings länklista under rubriken Global rättvisa. Men det hindrar ju inte att deras välfärdspanel är intressant.

"När vi höjer blicken ser vi ett mönster. Vi ser en välfärd som har blivit alltmer digital. Antingen är man innanför eller utanför."

Så sammanfattar panelen sina texter i rapporten Den digiatala välfärden.

Det blev en ledare i ämnet i UNT:

"Att det i morgon är Fredrik Reinfeldt och inte Göran Persson som läser upp regeringsförklaringen beror till stor del på att alliansen under ledning av de nya moderaterna har vänt sig mot välfärdens digitala utveckling. Socialdemokraternas valförlust är ett resultat av en politik där det har varit viktigare att försvara förmåner för dem som är inne i systemen än att hjälpa dem som är utanför att komma in."

Det intrycket förstärks av att Göran Persson i dag kör sin valretorik i repris, trots att det var just den som kostade honom segern.

Tack, detsamma!

Att Per Gudmundson är tillbaka i bloggosfären tillhör kategorin gårdagens nyheter. Han har sedan en tid hållit på med utmärkta politiska kommentarer på sidobloggen Val2010.

Mitt omdöme om honom har för övrigt inget att göra med att hans beskrivning av mig som den "utmärkte liberale ledarskribenten".

Dagens citat

"Den borgerliga alliansen sökte i stället mer långsiktiga lösningar som minskad skatt på arbete och stimulanser för nya jobb i tjänstesektorn."

Jan Andersson, EU-parlamentariker (s), om varför s förlorade valet. Läs också meningarna om sossarnas arbetslöshetsstrategi:

"Strategin att negligera arbetslösheten är svårbegriplig, såvida man inte i partiledningen helt enkelt saknade idéer om hur den jobblösa tillväxten skulle hanteras. Jag börjar tro att så var fallet. De lösningar som till slut valdes handlade inte om att långsiktigt skapa arbetstillfällen utan i stället om att mitt under en brinnande högkonjunktur skapa tillfälliga jobb. Politiken blev inte trovärdig."

Städhjälp och kokain

"De som vill ha städhjälp har alltid råd med det oavsett vad det kostar", säger den vanligtvis kloka Nalik Pekgul (s) till SvD i dag. Det är ett vanligt argument i debatten om hushållsnära tjänster, som förutom att strida mot all ekonomisk teori och empiri också går emot det sunda förnuftet.

Förutom städtjänster är det bara i drogdebatten jag hör folk säga att prisnivån inte påverkar konsumtionen. Inte heller där är det sant. Ett nytt pris (högre eller lägre) påverkar alltid försäljningen, även för en så basal vara som mjölk. Vissa varor är mycket priskänsliga, andra är det inte - men att påstå att någon "alltid har råd oavsett vad det kostar" är inget annat än ovanligt tom retorik.

Gillar för övrigt SvD:s rubrikgrepp i papperstidningen. På förstasidan står det "Tre av fyra vill inte köpa städhjälp". Ovanför själva artikeln står "Var fjärde vill köpa städning".

Vad är en nyhet?

Hund biter man är ingen nyhet. Man biter hund är det däremot. Så lyder den allmänna visdomen kring medielogik.

Från Sveriges radio: "Hyresgästföreningen vill sänka hyrorna."

Där var det definitivt hunden som högg till.

Trafiken, trängseln och taktiken

Det var länge sedan trängselskatterna handlade om sakfrågan. I många år har taktiken varit viktigare än trafiken. Det hela kulminerade med regeringsförhandlingarna hösten 2002, då s+v+mp enades om 121-punktsprogrammet. Alliansutspelet i går måste ses mot den bakgrunden.

I sakfrågan kan man konstatera att vi på många sätt är tillbaka vid det decenniegamla Dennispaketet. Kringfartsleder ska byggas, biltullar ska finansieras, järnvägsspår ska komma till (lite oklart hur).

Som vanligt gör Anders Jonsson i SvD en bra analys av läget. Ett vältajmat utspel kring en hygglig kompromiss (alla blir nöjda med någon del och alla blir missnöjda med någon annan). Regeringen Reinfeldt visar handlingskraft redan innan den har hunnit tillträda. Den vågar utmana såväl särintressen som egna kritiker.

Får se om detta håller i sig. Det finns ju andra som tänker ägna mandatperioden åt att sätta käppar i regeringshjulet.

Jan Guillou har svårt med siffrorna

Jan Guillou ser Sverigedemokraterna som ett allvarligt hot. Man får anta att han därmed vill bekämpa partiet, och då är det ju bra att veta varifrån partiets väljare kommer.

Samtidigt gläds han åt folkpartiets tillbakagång med formuleringen "de utlänningsfientliga rösterna gick till mer öppet utlänningsfientliga krafter". Och det krävs bara en hastig titt i SVT:s valundersökning för att se att det där med siffror inte är Guillous starka gren.

Fp är det parti som tappade minst väljare till sd, kd det enskilda parti som tappade mest. Både s, v och mp tappade var för sig större andel väljare till sd än moderaterna. Flest sd-väljare kom i första hand från andra småpartier, därefter från tidigare blankröstare och soffliggare.

Men det är förstås siffror som inte passar med myterna från 2002.

(Går)dagens citat

"En lärare eller busschaufför har också bara sin egen yrkeserfarenhet. Det går inte att hitta någon som vet allt om både livet, ett vanligt jobb och den demokratiska processen, för den personen finns inte."

Filippa Reinfeldt svarar på frågan om det är en brist att hon aldrig har haft ett vanligt jobb (vad det nu är). I gårdagens SvD.