En kompis mejlade och krävde att jag skulle kommentera folkpartiets valaffischer.
Krohnman tycker att fp är ett otäckt litet parti. Hade
Hans Bergström vetat det skulle han ha tyckt att otäckingen var Krohnman. Medan
PM Nilsson verkar sakna det gamla fp.
Så okej. Eftersom snacket redan går, varför inte återvända från bloggsemestern med en betraktelse över det parti som har ambitionen att företräda liberalismen angiven redan i partinamnet. Och varför inte börja just där.
Efter murens fall ville vänsterpartiet markera avstånd mot kommunismen och tog bort k:et ur partibeteckning. Det sades att historien var slut och att alla partier blev liberala. Som en upphovsrättslig markering bytte därför fp namn till Folkpartiet Liberalerna år 1990.
Den som tittar på partiets
valaffischer märker inget av detta. Bara folkpartiet syns. Det är visserligen inte nytt för detta val (vill minnas att den grafiska förändringen skedde redan 1998), men tjänar väl som ett tecken i tiden.
Kampanjmässigt tycker jag att partiets strategi verkar smart. Snygg reklamfilm, tydliga affischer med raka budskap i partiets kärnfrågor. Jag sympatiserar alltjämt med partiet i flera frågor, främst skolpolitiken. Budskapen i rättspolitiken är det värre med. Minns att för fyra år sedan gjorde partiet en poäng av att inte kräva fler poliser, utan fler civilanställda till polisen så att de ²riktiga² poliserna fick möjlighet att göra sitt jobb. I år sjunger fp i samma kör som alla andra. Och att man gör buggning till valfråga är ... ja, jag vet inte riktigt vilket ord jag ska använda.
Förra gången var "att ställa krav är att bry sig" bara ett av partiets flera budskap. I dag genomsyrar det hela kampanjen.
Egentligen inget fel i det. Hans Bergström har helt rätt i att det var rätt att överge snällismen. Men kraven måste ses som medel, inte mål i sig själva. Den som läser fullängdsversioner av fp:s dokument ser också att det i allmänhet är så partiet menar. Men i partiets utspel låter det ofta annorlunda. Det är ingen slump.
Att partiet numera inte kan säga flaska utan att bli anklagade för att vara rasister säger mer om det svenska debattklimatet än om folkpartiet. Det går alldeles utmärkt att argumentera emot både obligatoriska gynundersökningar för 15-åringar och statligt framtagna litteraturlistor utan att sjunka till de grumliga vattnens låga argument.
Problemet är att även folkpartiet verkar eftersträva denna debattnivå. Testballonger har blivit partiets grej. En riksdagsledamot föreslår gynundersökningar. Taskig respons, partiet låter saken bero. En annan föreslår
litteraturkanon. Häftig debatt, stark kritik men också en hel del positiva tillrop. Okej, då ställer sig partiet även
officiellt bakom budskapet.
Ett sådant förhållningssätt är att missbedöma orsakerna till förra valets framgång. Att hålla fast vid sin övertygelse även när det blåser snålt är helt rätt. Att söka vara kontroversiell i hopp om att hamna i strålkastarljuset leder både till att man ibland hoppar i galen tunna och att förtroendet för partiet minskar, vilket märks på opinionssiffrorna.
Av ett ideologiskt medvetet liberalt parti förväntar man sig mer. Ja, man kräver mer. Och att ställa krav är, som bekant, att bry sig.
