Löftesbrytaren Persson

TV-inslaget var bättre än den korta textsammanfattningen, men poängen framgår även där. TV4 har granskat Göran Perssons löfte från förra valrörelsen att halvera sjukskrivningarna - utan att öka antalet förtidspensionärer. Det har inte gått.

På fyra år har vi fått 84000 fler förtidspensionärer. Totalt finns det 555000 svenskar som på detta sätt "försvunnit" från arbetsmarknaden.

"Dessutom visar försäkringskassans interna prognos, som Nyheterna kommit över, att antalet förtidspensionerade kommer att öka."

Längtar redan till lördag

Maciej Zaremba har både en unik möjlighet och en unik förmåga att berätta saker om oss själva vi inte visste att vi ville veta. Först landstingen, sedan de polska rörmokarna. Nu har turen kommit till "rättvisan och dårarna".

"Andersson dömdes 1968, Skog år 2003. Tämligen lika fall, helt olika rättskultur. Det som skiljer dem åt är fyra decennier år av juridiskt förfall. (...) Den 21 november 1962 skrev nämligen riksdagen historia. Som den första - och hittills enda staten i världen (...) tog Sverige avstånd från tanken att människor är moraliskt ansvariga för sina gärningar.
(...)
Det var ett mycket stort steg. Ty principen att förståndets bruk och viljans frihet är förutsättningar för ansvar är lika gammal som civilisationen. Den var också djupt rotad i svensk rättstradition. Men den dagen skapade Sveriges riksdag en helt ny definition av brott."

Serien fortsätter på lördag, då jag antar att Zaremba ska berätta historien om hur Sveriges riksdag kom till slutsatsen att "ansvar" är ett meningslöst begrepp.

Av någon anledning kommer jag att tänka på den nya princip om ansvarsutkrävande som manifesterades under förra året: Att man tar ansvar genom att sitta kvar.

Integritetens politiska landskap

Blev en UNT-text om gårdagens seminarium. Finns att läsa här.

"Att det kan vara svårt att orientera sig i det integritetspolitiska landskapet visar Oscar Swartz när han försöker göra en grov skiss av var de politiska partierna befinner sig. Socialdemokraterna är utan tvekan mest övervakningsvänliga, med fp och kd strax bakom. De gröna - c och mp - stretar emot mest. Och moderaterna och vänsterpartiet hamnar på denna märkliga politiska skala i mitten."

Ställ upp för bloggosfären

Hans Kullin följer upp sin bloggenkät. Hjälp honom här. Tar bara någon minut.

Dagens citat

"Jag låser dörren om mig när jag går på toaletten."

Piratpartiets Rickard Falkvinge förklarar varför det är ett grundläggande mänskligt krav att motsätta sig insyn och övervakning, även om det är helt laglig skit man sysslar med.

Och han sade det vid det seminarium där Oscar Swartz läsvärda rapport Marschen mot Bodströmsamhället presenterade. Finns att läsa här (pdf).

På Solliden

I morgon (tisdag) kl 20.00 kan det hända att jag skymtar förbi i tv-sändningen från Allsång på Skansen. Kommer stå på scen tillhörande det här gänget (som har en egen hemsida här).

Söndagsläsning

Per T Ohlsson håller ihärdigt liv i tråden om det problematiska med Sveriges svaga (eller obefintliga) maktdelning och Sveriges starka maktparti.

"En styrelseform där makten lånas ut övergår i en styrelseform där makten köps. Vill vi verkligen ha det så?"

Samtidigt gör man klokt i att läsa Maciej Zarembas insiktsfulla text om den svaga svenska grundlagen (tipstack till Dennis):

"Nu, om inte förr inser jag att mitt brev till Hovrätten den gången var ett typiskt svartskallebeteende. Genom att inför svensk domstol åberopa Regeringsformen bekräftade jag mitt utanförskap. (...)
Vad jag vet har ingen tingsrätt vågat tolka innebörden av vad grundlagen menar med "frihet", "integritet" eller, "människans värdighet". I den mån dessa värden analyseras sker det inte i Stockholm utan i Strasbourg. Svenskar som anser sig kränkta av någon myndighet eller lag har numera lärt sig att de inte skall hänvisa till Regeringsformen utan till Europakonventionen."

Glad midsommar!

Årets längsta dag inträffade i förrgår. Optimisten konstaterar alltså att timglaset nu är fyllt till bredden. Pessimisten (eller realisten?) invänder att sanden nu bara kan rinna åt ett håll.

Bland läsarna finns säkert båda personligheterna representerade. Jag önskar er alla glad midsommar!

Bakgrund i förgrunden

Till skillnad från för fyra år sedan har jag noterat en och annan som ifrågasätter nyttan med Ekots stora undersökning om politikernas bakgrund. Inte för att bakgrunden är totalt ointressant, men att den trots allt inte förtjänar att så totalt hamna i förgrunden.

I dag får vi t ex veta att "Junilistan är ett smalt elitparti" som består av medelålders män i villa.

Har skrivit i detta ämne ett antal gånger, senaste alstret finns här.

"Vi behöver inte fler politiker som baserat på egna erfarenheter tror sig veta bäst hur andra bör leva sina liv. Viktigare än personliga erfarenheter är förmågan till inlevelse och medkännande. Viktigare än hemland, hudfärg och hushållsinkomst är de politiska idéerna och politikens innehåll."

Nils Lundgrens kommentar "Jag skäms inte för att finnas" tillhör ovanligheterna. Vanligare är att höra svar som från denne skuldsatte vänsterpartist:

"Jag tror att det kan vara till en liten fördel politiskt. För jag vet ju vad jag pratar om som en normal Svensson ute i samhället, att det inte är så enkelt ibland."

Utan karta, med kompass

"I stället för att försöka överglänsa varandra om framtidsidéer, tvistar partierna om verklighetsbilden."

Lotte Fogde, f d statssekreterare (s) som blev känd som "tystad" EMU-motståndare i regeringskansliet inför folkomröstningen, är sur över att debatten inte ser ut som hon vill.

Själv kommer jag att tänka på de gånger vi hade orientering i skolgymnastiken. Vilken riktning man skulle ta och hur långt avståndet var till nästa kontroll berodde helt på vart man faktiskt befinner sig.

Men tillhör man det parti som snudd på har monopoliserat makten är kanske inte kartan längre någon konkurrent till kompassen.

Lära som man lever

Jonas tycker att Lars-Erik Lövdén bör leva som han lär. Kan ju ligga något i det.

Själv är jag mer inne på att han bör lära som han lever. Den nuvarande bostadspolitiken, som han varit med om att skapa och förvalta, är sannerligen inget att vara stolt över.

Och när ska oppositionen på allvar våga utmana i denna fråga?

Skitjobb

Fredrick Federley skriver engagerat om skitjobb. Kan och bör läsas här.

Företagskonspirationen

Mats Bergstrand gjorde i går samma poäng som jag när han kommenterar Kent Asps märkliga indirekta påstående att journalistisk granskning av regeringen är detsamma högernyheter.

När jag satt i bilen i går hörde jag också ett klockrent exempel på hur en "naturlig" journalistisk vinkel implicerar en världsbild som är främmande för den som i grunden tror på människors frihet och fri företagsamhet.

Nyheten gick ut på att nästan hälften av vanlig billig glass (typ GB) består av luft. DN skrev nyheten och Ekot rapporterade vidare. Dyrare och "finare" glass, som Häägen-Dazs, innehåller bara 14 procent luft.

I DN heter det att "det finns affärsmässiga motiv till att sälja glass med mycket luft" och man har räknat ut att även om man räknar bort luften blir Häägen-Dazs dyrare per kilo.

I Ekot, däremot, refererar man hela denna omräkning i meningen: "Men att vispa in luft i glassen är naturligtvis också pengabesparande för tillverkarna vilket medges av Björn Ohlson [på Diplom-IS]."

"Pengabesparande för tillverkarna". Man riktigt ser framför sig hur de konspiratoriska företagsledarna beordrar "mer luft, mer luft" i fabriken och skrattar hela vägen till banken åt de lättlurade kunderna. Att konsumenterna uppskattar en bra 2-litersförpackning med billig glass till barnkalaset för en tjuga framför en halvliter av krämig pistageglass för över fyrtio spänn är uppenbarligen inte lika intressant.

Notera också att inslaget inte hamnar i kategorin "politisk journalistik" utan är vanlig hederlig "konsumentjournalistik".

Medierna i enpartistaten

Varför gynnar miljöpartistiska journalister de borgerliga partierna? Frågan ställdes av Björn Elmbrant vid ett seminarium i dag.

Om Kent Asp har rätt i sina undersökningar är det ju så att en klar majoritet av journalisterna stöder vänsterblocket (med en klar överrepresentation för miljöpartiet) samtidigt som de borgerliga gynnas i nyheterna.

Men frågan är förstås om Asp har rätt, samt om det han mäter har någon relevans. När det gäller journalisters partisympatier finns det väl goda skäl att anta att han har mätt rätt - ca två tredjedelar av kåren som helhet stöder vänsterblocket. Men spelar det någon roll?

Kent Asp och Björn Elmbrant svarar nej. Jag skulle svara ja.

Dagens seminarium handlade om Hans Bergströms skrift (pdf) Alltid vid makten. Om det statsbärande partiet och perspektiven i svensk journalistik. Hans poäng är:
a) I inget annat demokratiskt land har ett parti ensamt suttit vid makten under så lång tid som socialdemokraterna i Sverige.
b) Detta färgar av sig på samhället som helhet: Förvaltningen och dess tjänstemän, universiteten och forskarna, medierna och journalisterna etc.
c) Det handlar inte om att regeringen inte granskas, eller att medierna är "snälla" mot regeringen. Tvärtom, skandaler granskas, kvitton räknas m.m.
d) Däremot har medierna som regel - naturligtvis inte utan undantag - samma perspektiv på tillvaron som den styrande socialdemokratin. Hans Bergström kallar detta "makten över tanken".

"Myndigheter och kommuner är i sin övervakning alltid osjälviska, objektiva, goda företrädare för det allmänna bästa. Friskolor och privata vårdhem är från början misstänkta, till skillnad från kommunala skolor och sjukhem. Mördare ska förstås och »vårdas«, mer än brottsoffer skyddas. När familjer saknar pengar, beror
det inte på brist på eget sparande, höga skatter eller ansvarslöst beteende utan på alltför ogenerösa bidrag och otillräcklig »fördelningspolitik«. Att världens friskaste folk kan ha världens högsta sjukskrivningstal förklaras med stress och andra försämringar i arbetsmiljön – inte med försäkringssystemens konstruktion eller förändringar i beteendenormer. Förenta Nationerna representerar det goda i världen, Amerikas Förenta Stater det onda."

Därmed är det dags att besvara frågan jag fick i en kommentar för länge sedan: Påverkar journalisters allämnna vänstervridning journalistiken mer än den borgerliga dominansen på ledarsidorna? Svar ja. Inte för att jag tror att min yrkesutövning är oviktig, men ledarsidorna utgör trots allt en mycket liten del av den samlade journalistiken. Dessutom är det så att varken radio eller tv har några ledarsidor. Till det bör man lägga att ledarsidornas opinionsjournalistik skrivs med tydlig "varudeklaration" till skillnad från allt annat (inklusive kultursidornas åsiktsjournalistik).

Men det finns en annan och viktigare anledning. För till skillnad från vad Kent Asp, Marita Ulvskog och andra likasinnade verkar tro handlar inte makten över tanken om den renodlade politiska journalistiken.

Pontus Schultz satt också i dagens panel och gav den politiska journalistiken överlag ett gott betyg. Jag håller med. Man är duktig på att skildra det politiska spelet, naglar sig ofta fast i de frågor och skandaler som för tillfället är på tapeten och är inte rädd för att ställa makthavare mot väggen.

Men även "vanliga" artiklar som skildrar vardagen - skolavslutningarna, Hagamannens rättegång, att Ydrefors är Sveriges giftigaste plats - har politiska dimensioner. Och när man väljer ur vilken nyhetsvinkel alla dessa vardagsnyheter ska presenteras spelar det dels roll i vilket samhälle man verkar (ett Sverige starkt präglat av socialdemokratin), dels vilka personliga värderingar man har. Man ska inte göra misstaget att tro att detta är någon medveten konspiration - snarare en "spontan ordning".

Faktum är att Kent Asps metod att "bevisa" att alliansen gynnas i den politiska bevakningen är helt befängd - där var jag och Björn Elmbrant ense. Jag tycker dessutom att den stöder Hans Bergströms tes. Enligt Asp innebär varje "negativ" nyhet om regeringen automatiskt ett stöd för oppositionen (och vice versa). Han tar ingen hänsyn till att det är rimligt att de som faktiskt har makten granskas hårdare än de som inte har den. Han tar heller ingen hänsyn till att både regeringens och oppositionens egna agerande påverkar om det blir negativa eller positiva nyheter. Enligt Asps logik borde tidningar och tv nu skriva något negativt om ett alliansparti, eftersom Lars-Erik Lövdén har gått och trasslat in sig i en lägenhetsaffär.

Ingen kristallklar spåkula

Som Stefan redan har noterat i kommentarerna spådde jag jag fel i går. Alliansen har alltjämt ett litet övertag i SCB:s partimätning. Men i princip kan man ju säga att det är dött lopp mellan blocken, vilket är precis samma slutsats man har kunnat dra från de olika mätningar som kommit de senaste veckorna.

Vad är integriteten värd?

Vilket värde har privatlivets helgd? frågade Pär Ström vid en presslunch häromdagen. En journalist undrade om det fanns ett pris i kronor och ören som man kunde använda.

Då uppstod frågan vad ett människoliv är värt. Så jag skrev en bit i detta ämne. Finns här.

Veckans viktigaste nyhet

Veckans viktigaste nyhet är inte att alliansen i dag kom överens om energipolitiken, även om det naturligtvis innebär en rejäl förändring av det politiska landskap vi har sett de senaste 30 åren.

Det är heller inte torsdagens SCB-mätning, som i likhet med flera andra mätningar lär visa att vänsterblocket har en ledning över alliansen, men att många ännu inte har bestämt hur de ska rösta i höst.

Viktigare är en notis som flimrade förbi på undanskymd plats i ekonomibilagorna i går. Vi har ju under året fått höra att det går så bra för Sverige. Och det är naturligtvis sant att högkonjunktur råder. Men förutom när det är valår tycks alla vara väl medvetna om att efter högkonjunktur följer lågkonjunktur.

Är man i stället intresserad av hur bra det går för Sverige på längre sikt kan det vara intressant att titta på hur Standard & Poor bedömer vårt lands kreditvärdighet på sikt. I dag har Sverige högsta betyg, AAA. Men om ett decennium sjunker betyget ett snäpp, och tio år senare ytterligare ett snäpp. I mitten av seklet är Sverige nere på skräpobligationsnivå.

Anledningen är att befolkningen blir allt äldre och det sätter press på våra välfärdssystem. Reformer kommer alltså att krävas i framtiden. Fler behöver arbeta - även i lågkonjunktur.

I klartext betyder det att även om det går bra för Sverige i dag kommer det inte med automatik att gå bra i framtiden. Alldeles oavsett hur konjunkturen svänger.

En vanlig dag i Sossesverige

En före detta minister behåller sin hyreslägenhet i centrala Stockholm som han fått via en stiftelse som är känd för att fixa lägenheter åt sossar, men som han egentligen borde ha lämnat när han fick ett fin-fint jobb som landshövding i Halmstad.

Och ser man på, plötsligt köper han loss lägenheten för en spottstyver och gör ett klipp.

Och det gör ju att man minns både sossarnas motstånd mot att man får köpa loss sin lägenhet, och andra hycklande ministrar - typ Laila Freivalds - som självklart passar på att omvandla sin hyresrätt till en bostadsrätt.

Fyraårsintervall

Ams meddelar att ungdomsarbetslösheten minskade i maj till den lägsta siffran sedan ... maj 2002.

Hmmm. Ams presenterar bra siffror valåret 2002 och Ams presenterar bra siffror valåret 2006. Jag tror faktiskt arbetslivsminister Hans Karlsson har helt rätt när han låter regeringen ta åt sig äran för detta.

Och Andreas fick i princip rätt när han förutspådde att den "öppna" arbetslösheten (kanske vore den "friserade" arbetslösheten en bättre term) skulle bli 4 procent just i maj valåret 2006. 4,2 procent prickade Ams in.

Uppdatering: En mer seriös kommentar finns hos Henrik.

Dagens citat

"Min känsla är att stambytena är svenskt på det sättet att det är planerat,
organiserat, storskaligt och innebär lika lidande för alla."

Olle Wästberg, tidigare bl a generalkonsul i New York.

Missgynnas s i medierna?

För andra gången på kort tid har Kent Asp kommit med en artikel som påstår att vänsterblocket missgynnas i den politiska rapporteringen (se tidigare inlägg här). Det är förstås ingen slump att så sker när valrörelsen närmar sig. Runt om på redaktioner i Sverige kommer man, medvetet eller omedvetet, oftare ställa sig frågan "kan vi skriva så här hårt om sossefifflet - vi måste ju vara opartiska och balanserade".

Asp har granskat mediebilden från oktober 2004 till april 2006 - och kommit fram till att det varit en dålig period för sossarna. Hmmm, låt oss se. Under denna period har vi regeringens oförmåga att hantera tsunamin, med uppföljningar i form av utrikesministeravgång (inklusive censurförsök på internet) och statssekreterarlögner, skattefiffel i Bosse Ringholms fotbollsklubb, SSU-skandaler först i form av bidragsfiffel och sedan krogbråk, en anonym förtalsmejlare och säkert ytterligare ett par saker som jag inte kommer på just nu.

På den andra politiska sidan har vi bildandet av alliansen, en unik händelse i svensk politik som rejält har förändrat det politiska landskapet. Där har också funnits politiska spänningar och en och annan skandal, men det vore väl mycket märkligt om det inte blev mer positiva nyheter kring detta än kring allehanda s-skandaler.

En av anledningarna till att Kent Asp kan skriva sin artikel och komma undan med det är att i det här landet uppfattas kritiskt granskande journalistik av socialdemokraterna som "opposition", eller - mer vulgärt - för "borgerlig propaganda". Det är en följd av socialdemokraternas unikt långa maktinnehav. Hade vi varit vana vid fler regeringar av olika färg skulle alla ha märkt att medierna går minst lika hårt åt borgerliga politiker som sitter vid makten.

Sd och s

Jonas Morian visar återigen att han är en av Sveriges mest intressanta socialdemokrater som säger och skriver sådant vi normalt aldrig hör från partiet.

"Alla politiskt aktiva som motsätter sig Sverigedemokraternas syn på invandring och flyktingpolitik har naturligtvis ett ansvar för att mota ut dem från landets beslutande församlingar. Men frågan är om inte vi socialdemokrater har ett särskilt ansvar, då Sverigedemokraterna dessvärre inte sällan värvar röstar just bland grupper som traditionellt röstar socialdemokratiskt."

Jag håller helt med honom att det är oroväckande många unga som har röstat på sd i Ungt val. Utan att själv ha hunnit sätta mig in ordentligt i hur omröstningen har gått till har jag dock hört flera som har haft allvarliga invändningar mot mätmetoden.

Och i går sprang jag av en händelse på SSU:s Anna Sjödin i går som hävdade att en Temomätning bland ungdomar gav "övriga partier" (inkl sd) mindre än fyra procent tillsammans.

LO-affischen del II

Jag tyckte att fler än Anders borde följa upp vad som hände sedan med LO-affischerna som felaktigt påstod att sänkta arbetsgivaravgifter leder till sänkt lön. Skrev om saken tidigare (här och här).

Och i dag kommer en uppföljning i UNT. Resultatet: Budskapet är inte längre stort uppslaget utan placerat i skymundan. Men inte borttaget eller rättat.

"Om budskapet var både korrekt och populärt, varför är affischen, som för en månad sedan dominerade hela LO:s valsajt, i dag placerad i skymundan? Svaret är uppenbart: Man vill blidka kritikerna, samtidigt som man inte har något emot att lögnerna fortsätter spridas av godtrogna valarbetare på landets arbetsplatser."

När man har läst detta kan man med fördel titta på replikväxlingen mellan s och m i SvD ([pdf-s] och [pdf-m]) om var partierna får sina pengar.

Nationaldagsfirande

Henrik Dorsin är en rolig typ när han står på scen. Såg honom live här i Uppsala i förra veckan. Så här på nationaldagen tänker jag på ett nummer från ett tidigare framträdande, där publiken viftade med blågula fanor samtidigt som Henrik sjöng (melodi: Rule Britannia):

Heja Sverige! Du kära fosterland.
Du kan kanske vara bäst någon gång ibland.

Höger eller vänster? Varför inte framåt!

Rubriken är hämtad från en gammal mp-affisch, men det här inlägget handlar om centern. Gårdagens Dokument inifrån tillhörde ett av de bättre i serien, och har kommenterats på lite olika håll (t ex här, här, och här).

Har centern gått åt höger? Eller har partiet bara återfunnit sina rötter? Eftersom jag skrev min magisteruppsats om partiets idéutveckling får jag väl bidra med min tolkning. (Den som vill ha uppsatsen får gärna mejla.)

Evin Rubar missade två saker i sin dokumentär. För det första fick Lennart Daléus för lite utrymme. Under hans korta partiledarskap inleddes ett arbete med att "hitta en ideologi" som han själv sa i en intervju, där han fastslog att "liberalismen var intressant". När Maud Olofsson tog över som partiledare fanns ett nytt, färdigt idéprogram som hade diskuterats och förankrats bland partiets gräsrötter. Lennart Daléus var också den första partiledare som kallade centern för "borgerligt", även om han för säkerhets skull la till att det också var ett "mittenparti". Fälldin föredrog ordet "icke-socialistiskt".

För det andra var hon för fast i höger/vänstertänkandet. Utmärkande för "det gamla" centerpartiet var pragmatismen. Man skulle lite slarvigt kunna kalla det anti-ideologiskt. Sakfrågorna stod i centrum, inte en massa filosofiskt tjafs. Om det fungerade var det bra. Det fanns ett egenvärde i att vara i mitten, vilket betyder att om idéklimatet skiftar åt höger eller vänster kommer man att följa med i vindens riktning. Snarare än att hå gått från vänster till höger har centern gått från pragmatism till ideologi.

Men ett parti som inte knyter an till sina rötter klarar sig inte länge. Vurmen för småföretagande har alltid funnits i partiet, och viljan att bygga samhället nerifrån och upp likaså. Även om jag tycker att det är stor skillnad på gårdagens vurm för "decentralisering" och dagens förkärlek för "federalism". Bägge tendenserna kan förstås spåras tillbaka till de självägande böndernas parti.

Dagens centerparti vill gärna knyta an till Thorbjörn Fälldins era. Det finns det fog för. Men ser man till det moderna centerpartiets historia skulle jag nog snarare säga att Olof Johansson bättre knöt an till den mylla partiet frodades i när det bytte namn från Bondeförbundet i slutet av 50-talet, och att Fälldin gjorde en avstickare från den linjen. Möjligen förebådade han vad som komma skulle, efter att Olof Johansson gått för långt i sitt svärmeri för socialdemokratins Sverige.

I övrigt kan jag bara hålla med Dick Erixon om att SVT:s idé med entimmesprogram om riksdagspartierna var god, även om jag tycker att bara c och fp-programmet någotsånär levde upp till förväntningarna, med kd-programmet som ett riktigt bottennapp.

På UNT:s ledarsida kommer vi under sommaren publicera vår granskning av partierna i ett antal längre artiklar. Serien startar efter midsommar.

Dagens citat

"Den politiska styrningen av svensk forskning är mycket värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig."

Professor Bo Rothstein recenserar svensk forskningspolitik.

25 år med hiv/aids

I morgon, för 25 år sedan, kom den första rapporten om aids. Fast sjukdomen hette inte så då. På 25 år har sjukdomen dödat 25 miljoner människor. I Afrika söder om Sahara finns i dag 25 miljoner människor smittade.

Några artiklar i UNT (1, 2 och 3, fler i papperstidningen) uppmärksammar denna katastrof som har blivit så vanlig att den ofta glöms bort.

Inte längre 50-50

Och där kom den första regeringsreträtten från det kvantitativa målet att hälften av en årskull ska plugga vidare på högskola.

Undrar om Paggan och Persson tänker ersätta det med något kvalitativt mål eller om de nöjer sig med att vara mållösa.

Recension på papper

Det blev en recension av Norbergs bok i tidningen också. Finns att läsa här.

Lästips

"Vi känner inte igen skolministerns beskrivning av orsakerna till segregationen inom gymnasieskolan. Vår erfarenhet är i stället att den befintliga segregeringen i Uppsalas skolor inte beror på nyetableringen av friskolor, utan bland annat är ett resultat av traditionstyngda kommunala skolor som rekryterar elever med särskilda förutsättningar, vilket naturligtvis leder till att ytterligare cementera segregationen inom skolväsendet."

Tre socialdemokratiska gymnasielärare skriver på UNT Debatt.

"Men det är en myt att socialdemokraterna försvarar de svagas sak. Det gjorde de förr, men inte längre. I dag gör de vad som helst för att få behålla makten och privilegierna."

Gunnel Bergström, sannerligen inget högerspöke, i SvD.

Och när man ändå är på det humöret kan man läsa om två klassiker i denna kategori:

"Socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister måste svara på några grundläggande frågor om inte jag ska rösta borgerligt i nästa val:
På vilket sätt skulle vinstgivande vård parallellt med den offentliga kunna minska det totala utbudet? Varför vill ni hindra tillväxten i en annars given framtida exportnäring?"

Åsa Moberg hotade redan 2004 att rösta borgerligt.

"Det har sagts att ideologin numera knappast spelar någon roll. Det är felaktigt. På en rad områden är det just rester av den gamla socialistiska ideologin som bestämmer tänkande och handlande.

Sverker Åström ger många skäl till varför socialdemokraterna bör tillbringa ett antal år i opposition.