"Det drar en råkall vind genom svensk politik. Isvinden heter folkpartiet."
Aftonbladets
ledarsida visade häromveckan prov på god formuleringskonst. Snyggt så. Men säger det egentlingen något om folkpartiet - eller mer om Aftonbladet?
Politik är inte en stillastående figur utan en process i ständig rörelse. I medielandskapet är det förstås naturligt att jämföra dagens nyheter med gårdagens sanningar, men det är då lätt att missa de längre perspektiven.
Folkpartiet är inte det enda parti som har förändrats det senaste decenniet. För ett år sedan närstuderade jag centerpartiets förvandling från Olof Johansson via Lennart Daléus till Maud Olofsson. Många fascineras över moderaternas snabba skifte under Fredrik Reinfeldt.
Men vi kan lika gärna titta på vänsterpartiets uppgång under Schyman och fall under Ohly. Eller miljöpartiets medvetna strävan efter regeringsfähighet under Peter Eriksson och Maria Wetterstrand (vilket t ex fått förre språkröret Birger Schlaug att lämna partiet).
I alla lägen finns det vissa som säger att de "inte känner igen sitt parti" och hävdar att partiet överger idealen till förmån för futtiga maktpolitiska vinster. Det må så vara. Politik är en ständig kompromiss mellan idéer och verklighet, mellan program och pragmatism.
Med detta i åtanke finns det två saker som oroar mig i debatten kring folkpartiet, senast i vågorna efter
Dokument inifrån.
1) Det finns en omedvetenhet inom folkpartiet att ett långvarigt förtroende i vissa kärnfrågor har eller är på väg att gå
förlorad. Integration- och invandringsfrågan är en sådan. I sak har det inget med språktestet att göra - den debatten är ett sidospår - utan mer med övergångsreglerna. Även om partiet helst vill lägga den diskussionen bakom sig finns fortfarande många (inklusive partiledningen?) som tycker att partiet gjorde rätt i den debatten. Lägger man därtill att partiets integrationsgrupp tilläts släppa en rapport med formuleringen att den svenska "gästfriheten" inte får "missbrukas" minskar förtroendet ytterligare. Lyckligtvis gjorde partiet sedan tummen ner för just den rapporten, men att den alls släpptes fram visar att vissa spärrar som borde ha funnits där saknades.
Det handlar inte bara om denna fråga. Att folkpartiet är en av de främsta förespråkarna av buggning tycker jag rimmar illa med liberal idétradition.
Att Lars Leijonborg i slutet av Dokument inifrån-programmet inte har ett enkelt, rakt och reservationslöst svar på frågan om vad som garanterar att fp inte tar efter Venstre i invandringsfrågan om tio år gör knappast saken bättre.
2) Det är naturligtvis enkelt att knipa politiska poäng genom att påstå att folkpartiet är främlingsfientligt. Inte alla säger det rakt ut, utan använder omskrivningar som "grumliga vatten", men det är den etikett man antyder. De som, likt Aftonbladets ledarsida, hävdar detta måste förklara hur ett parti som förespråkar ökad invandring och ville ha amnesti för gömda flyktingar är mer främlingsfientligt än den regering som stänger gränserna för arbetskraft, ansvarar för dagens flyktingmottagande med årslånga väntetider och tycker att en amnesti för apatiska flyktingbarn vore en "humanitär katastrof".
Blickar man ut över Europa ser man att det i många länder finns partier som är främlingsfientliga på riktigt. Partier som vill stoppa flyktingmottagandet och gärna kasta ut en del av dem som redan har kommit. Vad tar man till för argument om ett sådant skulle börja ta stor plats i den svenska politiken? "Grumliga vatten" och "iskalla vindar" är redan använt.
Man kan f ö konstatera att just den stora symbolfrågan - språktest - även är ett gammalt moderatkrav. De förespråkar också buggning och krävde övergångsregler. Ändå utmålas inte de som främlingsfientliga. Förklaringen ligger naturligtvis i att språkkrav och buggning inte är några moderata nyheter och därför inget debattörer behöver förhålla sig till. I dessa frågor har moderaterna stått stilla medan folkpartiet rört sig.
