Nu tystnar samtalet

Det politiska Sverige har bestämt att det är dags att sätta punkt i processen. Det framgick med all önskvärd tydlighet i kommentarerna till KU-utlåtandet i går.
Jag vet att det är så. Jag vet också att samtalet snart kommer att tystna. Jag vet att det inte tjänar någonting till att tjata. Jag vet att väljarna i september kommer att tycka att andra frågor är viktigare. Men jag kommer skriva detta inlägg i alla fall.

I går talade alla – KU-ledamöter, statsvetare, ledarskribenter och andra debattörer – om att det eniga KU-utlåtandet dels var historiskt, dels hade stärkt KU:s ställning. DN:s Niklas Ekdal skrev att "viktigast för framtiden är att vi fått tillbaka de balanserade krafterna gentemot ett presidentliknande statsministerämbete". KU-ledamötena var stolta över att man "lagt partipolitiken åt sidan" och gemensamt kunnat lägga fram relevant och saklig kritik.

Allt det där är struntprat. Det finns två anledningar till att KU enades. 1) Laila Freivalds föll på en annan fråga och därmed var frågan om misstroendeförklaring borta ur bilden. 2) S, v och mp visste att de hårda formuleringarna inte skulle få några som helst praktiska konsekvenser.

Den skarpa kritik som KU lade fram – sex statsråd kritiseras; Göran Perssons huvudansvar framstår lika tydligt som hos Katastrofkommissionen – visar att den partipolitisering som de borgerliga har anklagats för under processens gång saknar grund. I allt väsentligt blev Katastrofkommissionens linje också KU:s, och det var precis vad de borgerliga har stridit för. De som har kämpat emot är framför allt socialdemokraterna.
Men medan s,v och mp är fullt beredda att sätta den förödande kritiken mot Göran Persson på pränt är man inte villig att agera i enlighet med kritikens konsekvenser. I KU säger man att regeringen har misslyckats – i kammaren ger man regeringen sitt fulla stöd.
De borgerliga partierna övertaktiserade redan efter Katastrofkommissionens kritik och upprepar nu sitt misstag (heder åt kd som stretade emot!). Samma sak där – i KU är kritiken hård, i kammaren vågar man inte markera genom ett misstroendevotum.
Göran Persson var den enda av gårdagens aktörer som tydligt visade hur svag KU:s ställning är, när han avfärdade stora delar av kritiken. Absurt nog är han den enda som agerar konsekvent. Och han gör det för att han vet att ingen institution hotar hans maktställning.

Det politiska samtalet är ofta så inriktat på spelet – taktiken – att man missar det väsentliga i innehållet. I stället för att nu vända blad och sätta punkt – som Sveriges största morgontidning vill – borde man tala mer om själva kärnfrågorna.

1) Om inte kritik av den här magnituden, både från en oberoende granskningskommission och från riksdagens viktigaste granskningsutskott, leder till att statsministern avgår – vad krävs för att så ska ske? Finns det över huvud taget någon formulering från KU – eller Katastrofkommissionen – som hade kunnat få Göran Persson att självmant kasta in handduken?

2) Sveriges maktbalanserande institutioner är extremt svaga, både de formella och de informella. Det finns ingen förstakammare eller författningsdomstol, inga delstater, personvalet är extremt svagt – partipiskan är ofta synnerligen effektiv när det gäller – och de granskningsorgan som finns (typ KU) saknar ofta reella maktbefogenheter. Till det kommer att statsministern kan sitta kvar så länge han inte har en majoritet emot sig, samtidigt som han har hela utnämningsmakten i sin hand – utan insyn.
Dessutom har den politiska oppositionen återigen visat sig alltför splittrad och svag. Ett rejält underbetyg!
Slutligen har det visat sig att helt fristående institutioner – som medierna – inte heller på allvar har orkat utmana makten. Gräv, granska och presentera nyheter fungerar bra, men sedan blir det inget mer. Redan i december stod det klart att landets opinionsbildare hellre analyserade det politiska spelet än förde diskussionen framåt.
Den sammantagna bilden visar ett demokratiproblem som är allvarligare än de flesta vill erkänna.

3) Regeringens bristande förmåga i samband med tsunamikatastrofen är unik i "skandalsammanhang". Sossarna har visat en imponerande förmåga att fiffla med såväl lägenheter som bidrag, men det här handlar om något annat.
Bristen på en fungerande krisberedskap i regeringskansliet har skadat medborgarnas tilltro till staten som yttersta garant för trygghet och säkerhet. Det är själva grunden för statens existen och är något helt annat än att man råkar köpa en toblerone på fel kontokort.
Även här har oppositionen och opinionsbildare anledning att reflektera över hur man brukar agera. Kräver man avgång för ofta, och vid mindre viktiga tillfällen, blir det som att ropa vargen kommer. När det verkligen gäller är det ingen som lyssnar.
Lika illa är det att kräva att "någon" avgår. Fängelserymningarna för två år sedan krävde en generaldirektörs huvud på ett fat, trots att hon var nytillträdd och rimligen inte var den huvudansvariga. Efter tsunamin riktade alla in sig på Laila Freivalds eftersom man ansåg att det var ett möjligt politiskt offer – men ingen vågade ge sig på den som själv sagt att han är herren på täppan: Göran Persson.

Skärpning, folkpartiet!

Alla försök att både äta kakan och ha den kvar brukar misslyckas. Det ligger så att säga i sakens natur.

En av svensk politiks viktigaste händelser den här mandatperioden är bildandet av den borgerliga alliansen. Ställd mot en splittrad vänsterkartell visar alliansen att den står för ett stabilt regeringsalternativ.

Alliansföreträdarna har ibland beskrivit samarbetet som ett äktenskap. En rätt bra liknelse. Om någon part då envisas med att vara otrogen brukar äktenskapet förr eller senare spricka.

Ekot rapporterar i dag att folkpartiet har gjort upp med socialdemokraterna i flera frågor, utan att de andra allianspartierna har känt till det. Det rör sig dessutom om ett område - rättspolitiken - där allianspartierna har haft en arbetsgrupp och presenterat ett gemensamt program.

Så gör man inte. Johan Pehrson må hävda att han bara vill påverka sakfrågorna, men han vet bättre än så. Politik handlar minst lika mycket om förtroende som sakinnehåll. Folkpartiet tar på sig ett stort ansvar om väljarna i september inte skulle rösta för ett maktskifte.

Småföretagarna ryter till

Via Gunvor ser jag att småföretagarna ryter till. I Aftonbladet:

"Hälften av alla företag med 1-49 anställda är inte bundna av något kollektivavtal. Det motsvarar cirka 100 000 företag. Vi har själva grundat några av dessa. Ingen av oss har gjort det för att få möjligheten att dela ut svältlöner. Vi har istället drömt om att få förverkliga våra idéer och tillsammans med motiverade medarbetare utveckla en egen verksamhet.
De flesta av oss arbetar betydligt mer än 40 timmar i veckan. Många av oss kan inte vara säkra på att vi själva kan ta ut någon lön i slutet av veckan. Vi tar ut färre semesterdagar än anställda och många av oss har pantsatt våra hus för att få lån till företagen. Ändå har vi tyckt att det varit värt det. Det är en fantastisk känsla när den ursprungliga affärsidén visar sig fungera. En glädje som vi delar med våra medarbetare som hjälpt till att förverkliga drömmen."

Studio 8 i kväll

Ikväll kl 22.00 gästar jag Studio 8 i TV8 med anledning av KU:s betänkande. Webb-tv finns här.

Känns det tryggt med Persson?

"Känns det tryggt med en sådan ledare?" Frågan ställdes nyss på KU:s presskonferens till socialdemokraterna - men fick naturligtvis inget svar. Göran Persson får skarp kritik för allvarliga brister.

1) Statsministern hade inte förberett regeringskansliet på en stor katastrof. Det är samma skarpa kritik som Katastrofkommissionen förde fram.
2) Statsministern borde ha hållit sig bättre informerad när tsunamin väl hade inträffat.

KU är enigt i sin kritik.

Det finns bara en självklar slutsats: Persson borde gå.

Skolan skapar sjukskrivningar

Nästan 5 000 människor i min generation är långtidssjukskrivna. 25 000 är förtidspensionerade*. Alldeles för ofta läser och hör jag folk säga att det beror på att arbetslivet har blivit så tufft.

Struntprat. Det är skolan som har blivit för mjäkig. Om detta skriver jag i dagens UNT.

"Det finns fortfarande en föreställning om att det är fel att ställa krav. Och att utvärdering och betyg är detsamma som att "sätta stämpel" på elever.
Vilken förljugen världsbild en sådan skola förmedlar! Arbetslivet kan vara tufft. Hela livet kan vara tufft. Vem har kommit på att det bästa sättet att förbereda ungdomar för detta är att så länge som möjligt skydda dem från vardagens realiteter?"

Läs hela texten här.


*Officiellt finns inte begreppet förtidspensionering längre. Ungdomar under 30 får "aktivitetsersättning" om max tre år i taget. Sedan får man "sjukersättning".

Bloggar-Johan

Även jag har nu placerat mig på bloggkartan.se. Om driftige Johan som fixar alla dessa pingtjänster skriver Kjell Häglund i senaste Journalisten. Han gör samma poäng som Kullin för ett tag sedan.

KU-kritik - och sen då?

Det verkar som om KU är på väg att enas kring att ge statsministern (och några till) kritik för regeringens taffliga krishantering efter tsunamin.

KU väntas ge Göran Persson ansvaret för att inte ha byggt upp en organisation i regeringskansliet som skulle klara katastrofer, enligt Ekot. Och det är ju glädjande om partipolitikerna i utskottet håller med Katastrofkommisionen, som skrev att

"Avsaknaden av en fungerande krisledning i Regeringskansliet var det största problemet med regeringens och myndigheternas hantering av tsunamin annandagen 2004. Det är därför statsminister Göran Persson som har det övergripande ansvaret för bristerna."

Om allt går vägen kommer KU presentera sin kritik i morgon. Och sedan då? Vad kommer riksdagens ledamöter dra för slutsatser av kritiken? Vad kommer statsministern och regeringen dra för slutsatser?

Buggningen tar paus

Centern står pall och stoppar Bodströms buggning i ett år. Glädjande besked, även om jag är rädd att det bara är en tillfällig seger.

Och jag undrar fortfarande var centern har varit under hela den tid som Thomas Bodström har flyttat fram positionerna i den här frågan. Jag har inte direkt sett Maud Olofsson på några barrikader när Bodström har talat om behovet av buggning och andra integritetsinskränkande åtgärder. I stället har det varit fria debattörer som Pär Ström och intresseorganisationer som Advokatsamfundet som har haft de starkaste rösterna.

Om jag vore cynisk skulle jag säga att centerns ställningstagande mer handlar om att sno åt sig besvikna folkpartiväljare än att kämpa mot Storebror. I och för sig inget fel i det, det är en del av politikens villkor.

Men man ska ha klart för sig att i partiets motion om brottsbekämpning kan man se svart på vitt vartåt vi är på väg:

"Centerpartiet menar att buggning skall kunna användas som metod i jakten på den grövsta brottsligheten."

Bodströmsamhället har inte stoppats. Men om centerns tillfälliga buggningsstopp innebär bättre skydd för redaktioner är ju alltid något vunnet.

Finn fem fel

"Brevbärare sjukskrev sig i protest" lyder rubriken i SvD (papperstidning, "i morse" står det på webben).

Fem ord. Finn fem fel.

1) Den reflexiva formen "sjukskriva sig" är nog unik för Sverige, som Kjell-Albin Abrahamsson skriver i senaste numret av Neo.

2) Brevbärare får alltså pengar från sjukförsäkringen trots att de är fullt förmögna att arbeta.

3) Ingen journalist verkar ställa några frågor kring detta. Ingen politiker verkar heller reagera på detta märkliga agerande (jag har i alla fall inte hittat någon)*.

4) Brevbärarna protesterar alltså mot att de "tvingas" dela ut post som de inte gillar (en försändelse från Nationaldemokraterna). Det känns ungefär lika bekvämt som när UD ringer upp ett webbföretag för att en idiotisk webbtidning har publicerat en idiotisk teckning. En fackrepresentant säger att "i stället för att enbart fokusera på yttrandefrihet bör posten tänka på arbetsmiljön". Jag hoppas sannerligen att arbetsgivarsidan inte tar till sig det inför nästa gång jag sitter i MBL-förhandlingar (jag är sekreterare i journalistklubben på UNT). "Jo, vi i företagsledningen tänker förbjuda er att yttra er fritt. Men ni ska få höj- och sänkbara bord som kompensation."

5) Nationaldemokraterna. Så fel det bara kan bli. (Är inte ett ord i rubriken, men platsar på listan i alla fall.)

*Uppdatering 30/3: Lars Leijonborgs har i sitt senaste nyhetsbrev faktiskt reagerat på missbruket av sjukskrivningarna. Heder!

Ett halvår senare ...

Den 31 augusti förra året skrev jag om Peppe Engbergs (ej att förväxla med den Peppe som kämpar på dansgolvet) nyhet att finansministerns fru får friår.

I dag skriver Expressen att DN-journalisten Ingrid Carlberg, fru till Pär Nuder, får betalt av skattebetalarna för att skriva en bok.

"Jag har följt alla regler," säger Ingrid Carlberg.

Detsamma kan säkert sägas om hennes man.

Uppdatering: Kullin var förstås snabbare än jag ...

Inte direkt någon överraskning

Som jag sa blev det inte Carin Jämtin som blev utrikesminister - om man bortser från att hon kommer att vikariera på posten i en månad.

Persson börjar bli tråkigt förutsägbar med sina överraskningar. Det säkraste sättet att veta att någon inte kommer in i regeringen är att han/hon nämns i förhandssnacket.

Utnämningen av Eliasson är i alla fall som vanligt ett genidrag av Persson. Erfaren diplomat, ordförande i FN:s generalförsamling - kan det bli bättre? Och han är dessutom tillräckligt gammal i gården för att det inte ska vara konstigt att byta ut honom efter valet i september.

Alliansen hade en dålig vecka förra veckan, med både buggnings- och energisplittring. Inte fick man misstroendrösta mot Freivalds heller. Nu rycker Göran Persson tillfälligt åt sig initiativet. Dags för oppositionen att lägga in nästa växel.

Uppdatering: Persson påstår att Eliasson är en långsiktig lösning. Det är nog ett uttalande som man ska ta med en nypa salt.

Orback startar invandrarföretag

"Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller integration."

Han avslutar sin löftesartikel så, integrationsminister Jens Orback. I den formuleringen ligger faktiskt ett erkännande av att Sverige i dag inte är det. Alltid något, kan man tycka.

Men ärligt talat, det var länge sedan jag såg ett så tunt "tiopunktsprogram" presenteras av en s-minister. (Det skulle vara Mona Sahlings "sexpunktsprogram" om bostäder i höstas.)

Orbacks "program" innehåller ingen som helst problemanalys (till skillnad från fp:s artikel i lördags), där han tar avstamp i verkligheten och presenterar konkreta förslag. Den förklarar inte varför just dessa tio förslag är de som behövs, eller på vilket sätt de kommer ge resultat.

Första punkten säger att 100 skolor ska få 1000 extra pedagoger. Jag har inte kollat saken***, men jag misstänker starkt att det är samma tusen personer som ska lösa alla Ibrahim Baylans problem i skolan.

Min personliga favorit är ändå punkt fem: "Fler nya företagare". Det gillar jag. Det behövs definitivt. Hur tänker Orback göra? Arbeta för bättre företagarvillkor? Sänka skatter? Få bort krångel? Nej, nej, nej, hur kunde jag tro något sådant. Orback fixar fram företagare genom ... Almi.

Jag har inget emot Almi, statens bolag som ska hjälpa människor att starta företag. Men Orbacks syn på företagande är avslöjande. Lite mer pengar till en statlig verksamhet som sysslar med företagande så ska det nog lösa sig. Om ministern själv får bestämma.

***Uppdatering: Nu har jag kollat saken: Det är samma pedagoger som Baylan använder i sin "skolsatsning". Men medan Baylan talar om att det är de 100 sämsta skolorna som ska få extratillskottet menar Orback att det inte alls rör sig om de sämsta skolorna utan de med "tuffast utmaningar".

Dagens förebild

"Många lärare fokuserar för mycket på själva undervisningen, eller vilken pedagogik, eller vilkket material man använder. De glömmer bort den levande materian, eleverna, som behöver kärlek."

I DN söndagsintervjuas Stavrous Louca, som precis fått Ingvar Lindqvistpriset för sina insatser som mattelärare på Rinkebygymnasiet. Det han säger gäller dock inte bara lärare, utan även politker, tjänstemän och debattörer. Stavros Louca säger många tänkvärda saker, och eftersom artikeln inte finns online (ännu?) får ni hålla till godo med det jag bjuder på här.

"Jag vill att eleverna ska respektera mig och lyssna på vad jag säger. Jag kan inte undervisa om det inte är absolut tyst i klassrummet."

"De bästa lärarna jag hade, när jag tänker på det efteråt, var de som krävde av mig att visa respekt."

"Det händer att jag får elever i årskurs nio, som inte varit mina elever tidigare, och upptäcker att de har med sig kunskaper som är sämre än i årskurs sex."

"Jag tycker bra om betyg. Jag skulle till och med vilja att man inte går vidare om man inte klarat kursen."

"När jag kom till England kunde jag skaffa jobb direkt, tjäna pengar och utvecklas. När jag kom till Sverige och sökte jobb fick jag veta att jag först måste ha uppehållstillstånd. Polisen tog mig till socialen, där jag fick massor av frågor av en tant. När jag skulle gå ville hon ge mig en check på 2300 kronor, jag kommer fortfarande ihåg beloppet, och jag förstod inte varför. Jag hade inte kommit för att tigga."

För vissa är världen svart eller vit ...

Stikkan Ljunggren har fångat upp en fråga som professorn Tommy Möller ställde på Sveriges stora anslagstavla i går:

"Låt oss anta att Sveriges utrikesminister i detta läge varit fullständigt passiv, trots att Sverigedemokraternas hemsida hade resulterat i protester från flera muslimska länders ambassadörer. Hur hade det låtit då, om något allvarligt inträffat, när det uppdagats att UD väl kände till hotbilden men likväl underlät att agera?"

Ljunggren fortsätter:

"Tycker det är en bra fråga. Jag ska försöka få svar av Alliansen. Vad hade ni gjort i motsvarande läge? Hade ni varit helt stillatigande, så att även Sverige blivit indragen i konflikten?"

Själv tycker jag att det är en - ska vi säga - mindre bra fråga.

På Stikkan Ljunggren verkar det som om Sveriges utrikesminister stod inför två alternativ. 1) Se till att hemsidan stängs. 2) Gör ingenting.

Men vad sägs om att Freivalds kunde gett sig ut på diplomatisk turné till försvar för den svenska yttrandefriheten; förklarat att Sverigedemokraterna inte direkt är ett parti med stort inflytande i svensk politik; säga att Sverige inte accepterar hot på grund av harmlösa publikationer från en dylik perifer grupp och ställa krav på de länder som hoten kom ifrån; börja bygga allianser med andra öppna och demokratiska länder; söka stöd för en öppen liberal hållning bland den överväldigande mängd muslimer som inte är islamistiska fundamentalister; eller något annat kreativt som en duktig, engagerad utrikesminister och hennes vältrimmade stab skulle kunna tänka ut.

Men det gjorde inte Freivalds. Hon valde alternativ ett. Ett alternativ som till och med Göran Persson dömde ut som omdömeslöst (när han fortfarande trodde att det var en enskild tjänsteman som agerat på egen hand).

Dags för andra sidan

Det var bara en tidsfråga innan det skulle bli någon "skandal" som drabbade alliansen i allmänhet och/eller moderaterna i synnerhet. Expressen skriver att Fredrik Reinfeldt "kränker sin pappa" och ordvalet är naturligtvis ingen slump mot bakgrund av s-mejlskandalen. Inte heller att Expressen har hittat någon (Henrik Westman är Reinfeldts kanske mest uttalade kritiker) som säger att det hela är "illasinnat förtal".

Inte för att Reinfeldt har gjort världens snyggaste uttalande, och försöket att stoppa publiceringen med hänvisning till att det som sagts ingick i ett bakgrundsamtal är taffligt. Sedan Björn Rosengren trillade dit på "sista Sovjetstaten" borde alla makthavare ha lärt sig att varken bandspelare, tv-kameror eller öron någonsin är helt avstängda.

Men det är trots allt avgrundsdjup skillnad mellan att ha en ansträngd relation till sin pappa och att skicka anonyma förtalsmejl.

Major Baylan?

Skolk ska rapporteras direkt till hemmet. Ordning och reda krävs i klassrummen.

Nej, det är inte major Jan Björklund (fp) som är i farten igen, utan skolminister Ibrahim Baylan. Bra rutet ministern.

Men det verkligt intressanta hittar jag längst ned i DN:s artikel. Ibrahim Baylan säger att det inte blir några extra pengar till skolan, eftersom Sverige redan är ett av de länder som satsar mest på skolan. Vilket är helt sant.

Det går dock stick i stäv med vad ministern har sagt tidigare. Vid ett tal inför svenska skolledare i höstas hette det att "det som skolan nu behöver är arbetsro, mer resurser för att kunna anställa fler lärare och tydligare fokus på kunskap och uppföljning".

Ska bli intressant att höra hur det låter från ministern framöver.

Splittring till höger och vänster

I går var splittringens dag i politiken. Centern envisas med att göra upp med sossarna och vänstern om energipolitiken, till Fredrick Federleys förtret. Ja folkpartiet - "vi som gillar att bugga med Bodström" - är förstås också sura.

Men även på andra sidan sås det split i sämjan. Regeringens och vänsterpartiets klimatpolitik duger inte för miljöpartiet.

Därför blev det Ringholm

I gårdagens spekulationer på redaktionen kastade jag – mest på skämt – fram Bosse Ringholm som Göran Perssons utväg. Resonemanget gick ut på att Persson var tvungen att peta Freivalds men inte ville utse någon ny utrikesminister nu, eftersom den posten ska ingå i det stora personpusslet efter höstens val – om sossarna trots allt lyckas klamra sig fast vid makten.

Det naturliga skulle då vara att lyfta upp någon av de andra ministrarna på UD – Carin Jämtin eller Barbro Holmberg – som tillförordnad utrikesminister, på samma sätt som Jan O Karlsson tillfälligt tog över när Anna Lindh mördades.

Men där har Persson två problem. Barbro Holmberg är alldeles för impopulär. Och Carin Jämtin alldeles för populär (se exempel). Om Jämtin blev utrikesminister skulle hon få en stabil egen plattform och stärka sina aktier rejält i den kommande partiledarstriden – till nackdel för Perssons kronprins Nuder, förstås. Jämtins namn hörs redan då och då i spekulationerna som Perssons efterträdare.

Återstår EU-minister Bosse Ringholm, konstaterade jag. Statsrådsberedningen har redan ryckt åt sig många frågor från UD (bland annat EU-frågorna) och med honom kunde på sätt och vis hela den roliga utrikesverksamheten knytas än närmre Göran Persson själv. Bosse Ringholm är ju dessutom obrottsligt lojal mot sin chef.

Vi skrattade hjärtligt åt förslaget. Ingen tog det riktigt på allvar.

(PS. Många gissar nu att det – trots allt – blir Jämtin som tar över UD om ett tag. Jag tvivlar. Om man ska utgå från tidigare Perssonutnämningar kan man bara vara säker på att det inte blir den som alla spekulerar om. Minns överraskningar som Bodström efter Freivalds och ... just det, Freivalds efter Anna Lindh. Johan Ingerö har en intressant tanke på detta tema.)

Uppdatering 23/3: Nu ska länkarna fungera också.

Ett SMS

Satt på ett tåg i morse och läste tidningen. Helt plötsligt, kvart i nio, kommer ett SMS från en kompis som jobbar på UD. Det innehöll ett ord: Halleluja!

Chockad var ordet

För ett tag sedan blev Nils Funcke chefredaktör för tidningen Riksdag & Departement. Innan hade han jobbat på Föreningen Grävande Journalister (FGJ). Och i går smällde han till med nyheten att Laila Freivalds hade godkänt UD-kontakten som ledde till att SD-kurirens hemsida släcktes ned.

Om det inte vore en så allvarlig fråga skulle man nästan vilja skratta åt att Sveriges utrikesminister nu förnekar att hon skulle ha förnekat att hon visste vad hennes tjänsteman gjorde. Hon påstår att hon blev "chockad" över journalisternas frågor.

Tänka sig. Vi som blev chockade över att en statlig tjänsteman kontaktat ett webbhotell i syfte att stoppa en nättidning från att publiceras. När det nu visar sig att det dessutom var som vi befarade, att tjänstemannen inte agerade på eget bevåg, blir saken inte direkt bättre. För att uttrycka sig milt.

Suckfaktorn

För två veckor sedan konstaterade SVT:s Dokument inifrån med programmet Utmanaren att moderaterna har tagit på sig en ny kostym. Reinfeldt måste ha jublat i tv-soffan efter att ha sett programmet. Hans väg till toppen beskrevs på ett hyfsat positivt sett och kritikerna lyste nästan helt med sin frånvaro.

Den senaste timmen har Dokument inifrån handlat om kristdemokraterna. Titeln på programmet är Bögfaktorn. I bakgrunden skymtar här samma berättelse som i förra programmet - att partiet har tagit på sig nya kläder. Ändå handlar Bögfaktorn nästan helt om kristdemokraternas (frikyrko)kristna kritiker - en del internkritik, men mest från olika grupperingar utanför partiet. Det finns en massa "besvikna kristna" som "inte känner igen sig". Strax före slutet frågar speakerrösten: "Hur långt vågar kd tänja på den kristna profilen?"

Ärligt talat. Inte för att jag är särskilt förtjust i kd - tvärtom - men SVT:s "granskning" var rätt löjligt. Hur svårt är det att leta upp kritiker i ett parti och få dem att hävda, som en av kd-riksdagsledamötena gjorde, att "majoriteten i partiet tycker som jag"? Och om man inkluderar personer långt ner på gräsrotsnivå, personer som inte är med i partiet samt en och annan "mannen på gatan-väljare", hur svårt är det att får personer som inte gillar homosexuella att tala framför kameran?

Tv-tablån utlovade en timmes granskning av dagens kristdemokratiska parti. Jag vill ha min timme tillbaka!

Dagens citat

"Precis som människor inte kan leva utan att äta kan ett företag inte överleva utan vinster. Men de flesta människor lever inte för att äta, och ett företag behöver inte finnas till bara för att skapa vinster."

Företagaren John Mackey (i en debatt i Reason), citerad i Kristian Karlssons bok Avlatsindustrin.

Utmaningen: Det goda hos de andra

Åter vid tangentbordet efter ett par dagars elak förkylning ska jag svara på Rosemaries utmaning från Kulturbloggen: Att nämna något jag tycker är vettigt i den politiska motståndarens idéer och förslag.

Det visade sig vara en svårare fråga än jag först trodde och svaret blir därför kanske lite långt. Till att börja med, vilka är mina politiska motståndare? Ska jag tänka i rent ideologiska termer kan man ju säga att liberalismen har många fiender: socialister, konservativa, fascister, nazister och andra kollektiva och/eller totalitära ism:er.

Ska jag hålla mig till partipolitiken blir det kanske enklare. Visserligen är jag inte (längre) med i något parti, men den här bloggens läsare vet att jag stöder alliansen och vill se ett regeringsskifte i höstens val. Huvudmotståndaren blir då socialdemokraterna, och lite vid sidan av kommer miljöpartiet och vänsterpartiet.

Med det sagt återstår – upptäcker jag – ett annat problem. Jag tycker inte att motståndarna har några vettiga idéer eller förslag.

Den som slutar läsa där kommer att tycka att jag är en inskränkt typ, inte alls så generös som Rosemarie hoppas. Men låt mig utveckla resonemanget lite. Det finns självklart flera frågor, idéer och personer inom socialdemokratin som jag gillar. Thomas Östros motstånd mot tullar på kinesiska skor är ett hyfsat aktuellt exempel från regeringshåll. Jag gillar miljöpartiets försvar för friskolorna. Vänsterpartiets engagemang för flyktingamnesti får klart godkänt i min bok. Ska jag nämna ett mer udda exempel lyfter jag gärna fram Per Rosengrens (v) arbete för att förbättra de så kallade 3:12-reglerna (som sätter käppar i hjulet för småföretagare). Så här skulle jag kunna fortsätta länge.

Men ingen av dessa frågor är unik för dessa partier. De flesta partier är emot skotullar, gillar man friskolor och företagare gör man klokast i att rösta på alliansen och flyktingamnestin fick stöd av alla partier utom s&m.

Tänker jag i ideologiska termer är det slående hur ofta jag hör socialdemokratiska sympatisörer säga att de röstar på partiet för dess tanke att alla människor har samma värde. Det är en tanke jag känner stor sympati för. Däremot tycker jag att 1) de är dåliga på att leva upp till den och 2) att de ofta uttolkar den fel (vilket kan leda till ytterligare ett långt resonemang – men det får bli en annan gång).

Slutsatsen blir att jag så här på rak arm inte kan komma på något vettigt hos mina politiska motståndare som är unikt vettigt för just dem. Om vi antar att jag baserar mitt politiska val på en och endast en fråga skulle i dagsläget varken socialdemokraterna, vänsterpartiet eller miljöpartiet vinna min röst – oavsett vilken fråga detta är. Detta eftersom jag redan har definierat dem som motståndare, och de alltså måste erbjuda något som är bättre än mitt huvudalternativ för att jag ska byta sida.

Det här är onekligen en fråga man kan vrida och vända på ytterligare många varv. Hur blir det om jag ser bakåt i tiden? Hur hanterar jag de fel och brister jag finner i alliansens politik? Hur gör jag avvägningen mellan person och politik?

Det går att skriva mycket, men jag avslutar med ytterligare ett exempel på något jag uppskattar hos en politisk motståndare. Rosemaries fråga var väldigt intressant. Kul att hon ställde den!

Klockrent, TV4!

Har Sverige den högsta lärartätheten? Är det långa bostadsköer i de flesta kommuner?

Ja, enligt Göran Persson respektive Lars Leijonborg i partiledardebatten häromveckan. Nej, enligt TV4 Nyheternas granskning. En klockren uppföljning och bra granskning av det politiska samtalet. (Läs hela granskningen här [pdf].)

Kan inte låta bli att notera att detta gjordes av reklamfinansierade TV4, av Jan Guillou utnämnt till "Lättnyheterna" i Hamiltonböckerna.

Mediatrender?

"Jag tror inte att det finns något objektivt skrivande. Okej man kan objektivt fastställa att det snöar. Men så fort du kommer till frågon om huruvida snöröjningen fungerar eller inte så kommer det obönhörligen in värderingar."

Årets ekonomijournalist, Maciej Zaremba, kommenterar sin reportageserie om Vaxholm (Godmorgon världen, 37 min in i timme två).

"Vi vill påpeka att reportrarna ibland tar personlig ställning."

Hallåan i TV4 presenterar det första avsnittet av kanalens grävsatsning Drevet (citerad fritt ur minnet).

SvD bäst på att "skapa jobb"?

"Alliansen anses bäst på att skapa jobb" lyder rubriken i SvD. Hälften av väljarna föredrar alliansen framför kartellen när det kommer till jobbskapande, visar en alliansbeställd Temoundersökning.

Det intressanta är skillnaden mellan alliansens/Temos fråga och SvD-artikelns formuleringar. Temofrågan lyder: "Vilket av de två huvudalternativen tror du kommer att vara bäst på att skapa bättre förutsättningar för fler jobb" (min markering).

Politiker skapar naturligtvis inte fler jobb. De skapar på sin höjd bättre förutsättningar för fler jobb. Men det har artikelförfattarna missat. Tur att inte alliansen har det.

Va? Fungerar prismekanismen?

Under gymnasietiden arbetade jag extra i kassan på Ica. En gång kom två stora lådor med fula kylskåpsmagneter från Kellogs, att användas i en kampanj för deras corn flakes. Det gick inget vidare och när kampanjen var över hade vi ett ett gäng kylskåpsmagneter till ingen nytta.

Men en Icahandlare vet alltid på råd, chefen satte fram dem vid kassan och tog en krona styck. Alltid ger det lite intäkter på marginalen, tänkte han. Icke! Ingen var beredd att köpa de fula magneterna ens för en krona. Efter en tid föreslog jag att vi skulle ge bort dem gratis för att bli av med dem.

Plötsligt ville alla ha. "Hur många får man ta?" blev en vanlig fråga och folk stoppade på sig fyra-fem fula corn flakes-magneter med ett leende på läpparna. Jag tog också med mig en hem.

Med detta som bakgrund kan det ju vara roligt att veta vad Görann Greider sa i radion i morse, apropå att man numera i Stockholm har börjat ta 20 kronor för en biltur som förra året var gratis. Han "blev mäkta förvånad över att det faktiskt fungerade" att på så sätt minska biltrafiken (här, 48 minuter in).

Han är ju å andra sidan inte ensam.

Bra med moderater i mitten

Moderaterna har rört sig mot mitten. Många verkar ha svårt att orientera sig i detta nya politiska landskap. För ett par veckor sedan skrev tidskriften Fokus om den nya borgerliga regeringen och det nästan likadana Sverige.

Om detta har jag skrivit jag en bit i UNT.

"Socialdemokrater som tror att denne slipade taktiker ska "avslöjas" har
förblindats av det egna partiets propaganda. Men besvikna borgare faller också i
fällan om de tror att en alliansregering kommer att föra samma politik som
sittande konstellation.Det politiska samtalet är kortsiktigt till sin natur.
Bankerydsuppgörelsen handlar till exempel bara om den ekonomiska politiken det
första året. Men mandatperioden tar inte slut där. Det kommer tre år till.
Håller sig alliansen kvar över ytterligare ett val väntar fyra nya år."

Läs hela texten här.

Dagens 8 mars-citat

"Självbestämmandets grund heter inte rik pappa, det heter förvärvsarbete."

Propaganda från Svenskt Näringsliv? Moderat som upprepar sitt mantra att sjukersättning och a-kassa inte skapar trygghet?

Nej, understreckare i SvD (ej online ännu) som i en bisats visar att det som var viktigt för kvinnlig frigörelse för hundra år sedan är allmängiltigt än i dag. Både för kvinnor och män.

(Själva artikeln handlar om Maria von Platen, mer känd som romanfigurerna Lydia och Helga Gregorius i Hjalmar Söderbergs fantastiska romaner).

Läs hans artiklar igen

"För att han med en elegant stilistik och spännande berättarteknik har skapat närhet till ett komplicerat men viktigt område inom ekonomin och, framför allt, gjort det begripligt."

Så lyder motiveringen till att Maciej Zaremba blivit utsedd till årets ekonomijournalist för sina Vaxholmsartiklar.

Läs dem igen. Här.

Det är bara ena sidan som har haft makten

Marita Ulvskog och andra sossar tycker säkert att det är fruktansvärt orättvist att Dagens Industri gör en artikelserie om Göran Perssons tio år vid makten. I dag får näringslivsföreträdare sätta betyg på hans ledarskap. "De är starkt kritiska mot maktmänniskan Göran Persson, bristen på visioner och reformer, men ger beröm för stabiliteten och statsfinanserna.", berättar DI.

I går blickade Margit Silberstein tillbaka och levererade följande drapa:

"Just maxtaxan är en av få konkreta reformer under Perssons tid, slopandet av arvs- och gåvoskatten en annan.
I övrigt har han inte bidragit till några genomgripande förändringar under sina tio år i Rosenbad. Han har satt i gång projekt som inte avslutats, han har aviserat förändringar som inte blivit av. Under Erik Åsbrinks tid inleddes till exempel samtal med de andra partierna om skatterna. Persson har vid flera tillfällen varit inne på att förmögenhetsskatten ska sänkas. Han har sagt att skatten på alkohol måste ned. I dag backar han på båda dessa skatter."

Fri som en fågel i bur

Jag får ibland frågan vad som är skillnaden på tidningar med beteckningen "liberal" jämfört med de som kallar sig "oberoende liberal". I praktiken ingen alls, men de som kallar sig "oberoende" har av någon anledning ett behov av att påpeka just det, brukar jag svara.

Kommer att tänka på det när jag läser Stikkan Ljunggrens klockrena inlägg om Fria Moderata Studentförbundets karikatyrbpublicering.

1) Partisekreterare Littorin säger att det är dumheter och obetänksamt.
2) Moderata studentförbundet är inte är en del av partiet moderaterna utan en helt självständig organisation, både stadgemässigt och organisatoriskt, och moderata partiet har inget inflytande över dem.
3) Littorin kommer därför att prata med dem och resonera kring om den här publiceringen var så himla smart egentligen.

Således, Sven Otto Littorin är chockad över att en självständig organisation utanför hans räjong använder sig av det öppna samhällets rättigheter om att det är tillåtet att publicera bilder - och avslutar med att lova ta dem i örat.

Lite som när Hyresgästföreningen kampanjar mot "borgarna" och samtidigt betecknar sig som politiskt - just det - "oberoende".

PS. UNT:s beteckning är för övrigt liberal. Utan prefix. Tidningen är helt stiftelseägd, och ingår inte i någon mediekoncern (mer UNT-info här).

Radiotips

P1-programmet Jobben handlade i går om skolan. En utmärkt lägesbeskrivning av problemen i gymnasieskolan. Var fjärde elev slutar gymnasiet utan att få slutbetyg.

Någon debattör har slarvigt utryckt detta som att var fjärde elev "hoppar av". Detta har fått socialdemokraterna att avfärda hela problemet som en "myt" (pdf, slå upp myt nummer sex). Men man erkänner att 75 procent av eleverna lämnar utan fullständiga betyg.

Öppenhet populärt

Statstjänstemannaförbundet tycker att statliga chefer ska tillsättas i en öppen process. De får medhåll av sju av tio svenskar, enligt den här debattartikeln.

Personligen blir jag nyfiken på hur resterande trettio procent har resonerat. Är det bra att statliga toppchefer får sitt jobb på nåder av statsministern, utan att man kan veta om de är kompetenta för jobbet eller inte?

Satir eller förtal?

Om skillnaden mellan satir och förtal skriver jag i dagens UNT.

"Skillnaden är att medan satir ibland kan förfalla till plumphet är förtal en brottslig handling, reglerad i Brottsbalkens kapitel fem. Straffet är böter eller fängelse. Socialdemokraten som skickade de anonyma förtalsmejlen har alltså passerat flera moraliska och en juridisk spärr innan han klickade på send.

Att bli utsatt för kritik är inte att bli förtalad eller att vara utsatt för en kampanj. Inte ens om kritiken är raljerande och satirisk. När företrädare för det parti som haft makten snudd på oavbrutet sedan 1932 inte klarar att se skillnaden finns faktiskt anledning till oro."

Läs hela texten här.