Dagens citat

Hört i P3 i förmiddags (citerat fritt ur minnet):

- Alla minns exakt var de var och vad de gjorde när de fick veta att Palme mördades. Precis som man minns vad man gjorde när Kennedy blev skjuten, när Estonia sjönk och när tsunamin drabbade Asien. Förutom alla som sitter på olika maktpositioner - de minns varken var de var eller vad de gjorde. Är inte det konstigt?

Är s-granskningen för hård?

Jonas Morian tycker att sossarna missgynnas i medierna, men erkänner att han inte kan bjuda på någon systematisk genomgång som styrker hans tes.
"Men att hitta åtminstone indikationer på att tonfallet och attityden till socialdemokratin och dess företrädare är hårdare i medierna, än motsvarande om de borgerliga allianspartierna, torde inte vara så svårt", skriver han vidare och lyfter fram två texter av Henrik Brors och Lena Mellin.

Problemet för Jonas - och andra som hävdar att granskningen är "orättvis" - är att det är lika lätt att hitta exempel på motsatsen. Just Lena Mellin skrev jag själv om för några veckor sedan.

Till skillnad från Jonas tycker jag att socialdemokraterna under lång tid har sluppit särskilt hård granskning. Man ska komma ihåg att detta parti innehar regeringsmakten. Det ingår i mediernas uppgift att granska makten, och då måste man naturligtvis titta extra på dem som faktiskt har den. Sossarna har dessutom innehaft makten 12 år i rad, och i hela 65 av de senaste 74 åren. Ett sådant maktinnehav är unikt i den demokratiska världen, och förtjänar faktiskt en unik granskning.

Min känsla är att socialdemokraterna under lång tid har kommit undan alltför lätt. Inte minst eftersom ett så långt maktinnehav gör att en kritisk fråga till regeringen lätt kan uppfattas som att journalisten/tidningen/tv-programmet går oppositionens ärenden. Så hade det inte känts om vårt land, precis som alla andra, hade sett regelbundna skiften vid makten.

Uppdatering: Jag ser att Ann-Charlotte Marteus är inne på ett liknande spår.

En enskild individ - för tredje gången

"Det är en enskild individ i SSU som har valt att publicera den på sin hemsida."

SSU:s Mattias Vepsä ser inget som helst konstigt med att en av SSU:s anställda kallar moderatledaren för pedofil. (P1 Morgon, lyssna här.)

Låt oss sammanfatta de senaste veckorna:
1) En enskild s-individ på UD agerar för att stänga en hemsida.
2) En enskild s-individ på socialdemokratiska partihögkvarterat skriver anonyma förtalsmejl.
3) En enskild s-individ på SSU kallar Fredrik Reinfeldt för pedofil på en anonym blogg.

Jaså, nu passar det!

Myndigheter och generaldirektörer har under lång tid kritiserats av borgerliga debattörer för att vara politiserade och gå socialdemokraternas ärenden.

Därför är det extra roligt att se Sekos Janne Rudén attackera "borgerliga" myndighetschefer. En av dessa otrogna "borgare" är Arbetslivsinstitutets gd Mikael Sjöberg (s), kusin till Göran Persson. Innan han blev gd var han statssekreterare på tre olika departement. Han var så högt upp i s-hierarkin på socialdepartementet att han är en av dem som kritiseras av Katastrofkommissionen (pdf) för sin passivitet under tsunamikatastrofen.

Det gör onekligen att man drar på munnen åt Janne Rudéns inlägg. Om detta är de exempel på borgerliga propagandister som han kan hitta blir hans artikel ytterligere ett stöd för uppfattningen att socialdemokraternas långa maktinnehav färgat av sig även på många myndigheter.

Men det är naturligtvis lätt att hålla med honom om att myndigheter inte i första hand ska ägna sig åt ideologiproduktion - vare sig åt det ena eller andra hållet. Frågan är varför han inte har tyckt att det har funnits något problem tidigare.

(Den som vill se exempel på borgerlig kritik av politiserade myndigheter kan läsa denna pdf)

Vänta lite nu ...

"Om Mats Lindström varit en del av gemenskapen här på partihögkvarteret hade detta knappast hänt."

Marita Ulvskog om smutskastningen.

Men är inte hela poängen i den här historien att mejlen har skickats just från socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen 68? Av en högt uppsatt tjänsteman som har jobbat där i sju år.

Vi skyller på medierna igen!

Så var vi där igen. Socialdemokratiska tillkortakommanden beror på den borgerliga dominansen i medierna.

Aftonbladets Lena Askling och Flammans Aron Etzler hävdade i Godmorgon världen (här, 40 min in i första timmen) att förtalskampanjen mot Fredrik Reinfeldt kan förklaras med att sossarna är utsatta för hård mediegranskning. Göran Persson är ”vanligaste måltavlan” för ”den här typen av attacker” där man säger att ”han har köpt sitt gods, han är trött och han är ointresserad av politiken”, säger Etzler. ”Det är ju också ett slags förtal” om man påstår att sossarna bara är ute efter makten, fortsätter han.

Han jämför alltså på fullaste allvar rena lögner om Reinfeldt med det sanna påståendet att Göran Persson har köpt ett sörmländskt gods. Marita Ulvskog kunde inte ha gjort ett bättre jobb för att blanda bort korten.

Låt oss därför påminna om att förtal är ett brott som regleras i Brottsbalken, 5 kapitlet. ”Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter”, lyder §1. Grovt förtal kan leda till fängelse (§2).

För övrigt är jag fortfarande intresserad av att se någon form av systematisk mediegenomgång över, säg, de senaste 10-20 åren som visar att granskningen av socialdemokraterna är orättvis.

Eller menar Askling och Etzler att det är orimligt att (borgerliga) SvD granskar hur Göran Persson har uppfyllt sina egna politiska mål efter tio år som statsminister? Brister medierna i balans när socialdemokraterna, som har haft makten i 65 av de senaste 74 åren, förutom frågor om vad de vill göra också tvingas svara för vad de faktiskt har gjort?

Jag tycker tvärtom det är märkligt att den typ av uppslag som SvD bjuder på i dag är så pass sällsynta. Mediernas uppgift är ju att granska makten – då måste man naturligtvis titta närmast på dem som innehar den.

(S)mutskastaren borde få behålla jobbet!

"Därför tar jag som anställd tjänsteman den yttersta konsekvensen och säger upp mig från min anställning." Mejlskickaren Mats Lindström väljer att avgå från sin tjänst för sitt fel.

Men varför då? Borde inte Göran Persson eller Marita Ulvskog rycka ut och stoppa honom? Ansvar tar man ju genom att sitta kvar och rätta till sina misstag. Det är ju i alla fall det statsministern och utrikesministern har hävdat efter tsunamin.

Enmansjobb eller ...?

Mannen som skrivit rena förtalsmejl om Fredrik Reinfeldt har jobbat på Sveavägen 68 i sju år, och är långtifrån någon duvunge. Han har knappast heller haft en perifer funktion i partiet.

Några reflektioner:

- Mannen påstår att han känt "frustration" över att "bara socialdemokraterna granskas i medierna" och att just detta skulle ha fått honom att tappa omdömet. För ett år sedan gick Marita Ulvskog ut med ett av sina utspel och sa samma sak. Att sossarna tappade i opinionen berodde på att medierna bara granskade ena sidan, tyckte hon. Även om det skulle vara sant att mannen agerat helt på egen hand är det inte otroligt att han har upplevt ett indirekt stöd för sitt handlande.

- Alla socialdemokrater säger nu bestämt - och med en röst - att det här är en enskild person som agerat på egen hand. Just att budskapet från samtliga socialdemokrater är så välkoordinerat väcker min misstänksamhet. Få partier har så stark förmåga att hålla pli på sina medlemmar och medarbetare som detta parti. Detta talar emot att en enskild medarbetare skulle ha gjort något sådant på egen hand, utan att någon annan skulle ha känt till det.

Dessutom: Det är bara ett par veckor sedan samma socialdemokratiska parti försökte tuta i oss att en nära medarbetare till utrikesminister Laila Freivalds skulle ha agerat helt på egen hand när han sökte upp SD-kurirens webbhotell och fick dem att släcka ner hemsidan. Den versionen tror jag inte ett ögonblick på.

Socialdemokraterna har i alla fall inga möjligheter att spela "på egen hand"-kortet en gång till, det är ett som är säkert. Man brukar säga att en gång är ingen gång medan två gånger är två gånger.

Ballonger och Abbalåtar

Mina rader från allianskonventet kan läsas här.

Löpande redogörelser är fortfarande Niklas bättre på.

Niklas favorit

Alliansens konvent pågår. Jag tänker inte ens försöka hänga med energiknippet Niklas Svensson i hans idoga bloggande. Den som inte är på plats får i sig massa matnyttigt genom att läsa hans blandning av referat och skvaller.

Och att jag berömmer honom har naturligtvis ingenting att göra med att han smickrande satte upp mig på listan över bloggfavoriter ...

Valet närmar sig ...

Regeringspartiet kallas "Rörelsen" och har suttit vid makten länge.

Oppositionens program skiljer sig inte mycket från regeringens, men många tycker att det är dags för en förändring - eftersom maktskifte har ett egenvärde.
"Vill vi verkligen ha en osäker förändring", är regeringens budskap.

Det är dags för val ... i Uganda.

Defensivt spel

För ett knappt år sedan var regeringen tvärsäker. Apoteksmonopolet blir kvar, vad än EG-domstolen säger.

I dag ser vi att detta inte håller. Regeringens utredare tycker inte att det är rimligt att bensinmackar kan sälja cigaretter, men inte nikotintuggummin.

Och så blir det genast dags för nästa utredning, som ska ta reda på hur nästa steg monopolbit ska avvecklas.

Tala om att regeringen spelar defensivt.

Mina elitlistor

Jag tror att jag är med på fyra-fem mejllistor, som säkert på olika sätt kan kvala in som "elitlistor". Tyvärr klarar jag inte längre av mejlskörden på Dire Straits-listan, men listan för bloggare har nått en lagom nivå på senare tid.

Kullin har den bästa samlingen länkar till medier som kommenterar "Elitaffären". Jag håller helt och hållet med Jan Wifstrand som säger att det är ovanligt att mediefolk granskas i medierna. Och det är väl bra att det sker.

Men upprördheten över Elit är ... hmm, jag letar ord ... överdriven.

Reinfeldt statsminister

Att det blir tummen ner för Leijonborgs förslag om gemensam valsedel för alliansen är knappast förvånande. Den typen av frågor är inget man gör upp om i elfte timmen.

Desto mer anmärkningsvärt att alla allianspartier numera står bakom Fredrik Reinfeldt som statsminister. Det blir en fråga mindre för journalisterna - och väljarna - att ställa i valrörelsen. Och de tre mindre partierna slipper framstå som löjliga när de veckan före valet säger "det får väljarna avgöra" trots att alla vet hur det egentligen kommer bli.

Se bakåt!

Carl Bildt är med rätta upprörd över att statsministerns närmaste man har ljugit inför Katastrofkommissionen. Jämförelsen med Dick Cheneys närmaste man som riskerar fängelse för att ha undanhållit uppgifter inför en kommission säger en del om hur olika man ser på ansvar i Sverige och USA.

Det som är bra med Bildts artikel är också att han svarar på frågan varför ansvarsutkrävande är så viktigt, och varför man faktiskt måste se bakåt och inte bara framåt.

"Om den ena har rätten att ljuga så har rimligen den andre samma rätt. Om en kommer undan efter att ha beslagits med lögn finns det ingen anledning för andra att i framtiden inte pröva samma metod."

Humor!

Hos Karolin.

KU:s dubbelroll

Har undrat när Olof Petersson skulle ge sig in i diskussionen om KU-förhören och ansvarsutkrävande. I dag kom en artikel. Strategin hos de borgerliga (påhejad av de flesta medier) att nöja sig med att kritisera Laila Freivlds skapar problem:

"Ett misstroende som riktas mot statsminister Persson innebär att riksdagen understryker regeringens gemensamma ansvar. En misstroendeförklaring mot utrikesminister Freivalds betyder däremot att riksdagen markerar det enskilda statsrådets ansvar. Riksdagen skulle i det senare fallet skapa oklarhet kring den princip om regeringens kollektiva ansvar som hittills varit grundläggande för svensk parlamentarism."

Det blir allt tydligare att det svenska politiska systemet lider av en del allvarliga problem.

"KU-ledamöterna befinner sig i en omöjlig dubbelroll. Dels ska de svara för en upphöjd, statsmannamässig granskning av den konstitutionella demokratin. Dels är de partipolitiker som drivs av en helt legitim strävan att maximera röster i kommande val. Det behövs antagligen en grundläggande översyn av riksdagens roll som granskare."

Dagens citat

"Margot Wallström".

Barbro Hedvall på liberala Dagens Nyheter svarar på frågan vem hon vill se som statsminister efter Göran Persson. (I Godmorgon världen)

Tänk om han hade blivit statsminister

För ett decennium sedan fick Jan Nygren frågan om han ville bli partiledare för sossarna, och därmed statsminister. Han tackade nej.

I dag skriver han på DN Debatt att arbetsmarknadspolitiken behöver reformeras, att Lagen om anställlningsskydd bör bytas ut mot dansk "flexicurity", att arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen måste bort.

Tänk om han hade blivit statsminister! Nej, jag tror inte ett ögonblick att han då hade stått för eller ens genomfört några av de reformer han nu föreslår. Han hade förmodligen varit lika hårdnackad i sitt försvar som Göran Persson.

Men sossar som inte längre sitter vid makten har en förmåga att ta bladet från munnen. Ungefär som när Göran Johnsson lämnade Metall och plötsligt började tala om behovet av nya jobb i den privata sektorn. Han motivering till att han sa som han gjorde?

"Jag har en friare ställning nu."

En man kan ta över vd-stolen i Aktiespararna

En man kan ta över vd-stolen i Aktiespararna!

Nej, så löd naturligtvis inte rubriken i DN (papperstidningen). Inledningsordet var i stället kvinna. Det var ett par dagar sedan den stod, men det förtjänar ändå att uppmärksammas. (via Kullin)

Persson stannar i Sverige

Persson har den senaste veckan läst Leijonborg. Ingvar Persson, alltså, ledarskribent på Aftonbladet. Det är han inte ensam om. Såväl Dick (höger) och Stikkan (vänster, 8/2, permalänk saknas) har läst och bloggat om Global utmaning. Även jag har nu läst. För att vara en partiledarbok ett valår är jag imponerad av att Lars Leijonborg väljer ett se bortom nästa september. De frågor han ställer bör flera beslutsfattare och opinionsbildare reflektera kring.

Men åter till Persson. Han gillar inte det Leijonborg berättar och heller inte Leijonborgs förslag. Framför allt är han sur över att Leijonborg inte tillräckligt tydligt tar avstånd från den kinesiska diktaturen (jag lämnar åt var och en som är läskunnig att själv upptäcka hur tunn isen är under Perssons fötter).

"Kanske är det här Leijonborg går vilse i sina semesterminnen. Politik och ekonomi hör liksom inte samman. Möjligen ska kapitalismen, eller marknadsekonomin som han föredrar att säga, bryta mark för demokratin. Oklart hur. Inte ett ord om sambandet mellan diktaturen och det låga priset på arbete."

Här undrar jag hur Ingvar Persson tänker. Leijonborg skriver visserligen om låglönekonkurrens från det expansiva Kina. Men han skriver också om konkurrensen från det demokratiska Indien. Och EU-medlemmen Slovakien.

Kanske handlar detta mindre om Perssons idéer om vilken som är framtidens väg, och mer om hans önskan att till varje pris smutskasta en folkpartist. Men framför allt är det lite småroligt att läsa vad Persson tycker att Leijonborg borde ha gjort i stället för att resa till Indien och Kina.

"Han kunde ha talat om globaliseringens vardag med fackliga ledare som Paul Åkerlund i Trollhättan, Kaarle Heino i Gislaved eller Bjarne Rasmussen i Degerfors."

Ankdammsmentaliteten är tydlig. Sök inte svar på svåra frågor utanför Sveriges gränser, är Perssons budskap. Vi vet redan allt som är värt att veta.

Efter KU

KU-förhören är över. Lyssnade i morse och konstaterade att det finns en hel del som är självmotsägande i statsministerns syn på regeringens agerande. I princip kan man säga att han å ena sidan beklagar att det gjordes en del misstag, men samtidgt medger han inte ett enda misstag. Han vill inte säga att någon annan gjorde något misstag. Han vill inte medge att regeringens krisorganisation hade brister, eller borde ha varit uppbyggd på ett annat sätt.

Kunde heller inte låta bli att notera att han i sitt mycket proffsiga inledningsanförande (som vände sig till tv- och radiopubliken, inte KU) sa att han "har bett om ursäkt". Han tog alltså inte tillfället i akt att göra det på nytt, så att det hade blivit tydligt.

Han har ju en förmåga att uttrycka sig lite luddigt när det gäller just detta, den gode Persson.

Gustaf Fridolin (mp) imponerade mest under utfrågningen. Hans avslutande fråga var om det trots allt inte vore på sin plats med självkritik från regeringens och statsministerns sida. Persson svarade att han tyckte att det hade framkommit under KU-förhöret.

Det hade uppenbarligen gått Gustaf Fridolin förbi under de två timmar statsministern utfrågades. Jag förstår honom.

Provocerande rubrik

Rik(s)dagsledamoten Monica Green har en blogg. Hennes senaste post bär rubriken: "Varför använda yttrandefriheten till att provocera?"

Onekligen en provocerande rubrik.

Avlyssning är integritet

Hax uppmärksammade häromdagen hur svårt Thomas Bodström har att motivera sina buggningsförslag:

"Annars skulle det kunna få till följd att människor som ägnar sig åt människohandel och bedriver en bordell bestämmer sig för att starta en tidning och kalla bordellen för tidningsredaktion för att värja sig mot buggning."

Om nyspråket och bristen på distinktioner i storebrorsförespråkarnas argumentation skriver jag i dagens UNT:

"De tre artikelförfattarna efterlyser nyanser i debatten och målar samtidigt själva världen i svartvitt. Det saken gäller är inte integritetsingrepp i största allmänhet utan just statlig övervakning. Och staten är inte vem som helst. Staten har våldsmonopol.
Om jag slår medborgaren Stefan Strömberg på käften kränker jag onekligen hans integritet. Likadant om han slår mig. Om jag däremot klipper till rikspolischefen Stefan Strömberg blir det våld mot tjänsteman, vilket betraktas som allvarligare. Och om han ger mig en smäll beror det på sammanhanget hur man ska se på saken. Gör han det i självförsvar är det helt i sin ordning. Sker det oprovocerat har en polisman begått ett allvarligt övergrepp mot en oskyldig medborgare.
Det är helt enkelt värre att bli misshandlad av staten än av en medmänniska. Likadant är det med övervakning."

Läs hela texten här.

Dagens citat

"Det är länge sedan Svenskt Näringsliv varit så genompolitiserat som i dag."
Parti(s)ekreterare Marita Ulvskog på DN Debatt.

"Facket och partiet, står sida vid sida för att ta gemensam strid för den svenska modellen på valdagen den 17 september 2006."
Wanja Lundby-Wedin (LO) och Göran Persson (s) om att de håller gemensam valupptakt i dag.

Hej sten, möt glashus! (Tack Dennis)

Bevara det som bevaras kan

Alliansen lyckades i går med sin debattartikel få Ekot att rapportera att "Alliansen vill behålla Ams". Snyggt jobbat, med tanke på att deras förslag kan sammanfattas med fyra ord: Behåll namnet, förändra innehållet.

Bättre så än tvärtom.

Humor i bloggosfären

"Den jag liknar mest är Jesus."

Italiens regeringschef Silvio Berlusconi citeras på en s-blogg.

"Jag har ett slags ytterligare sinne, jag kan känna på mig saker."

Sveriges regeringschef Göran Persson citeras på en m-blogg.

Allt är borgarnas fel

LO pekar ut stora brister i gymnasieskolans yrkesprogram. Man talar bland annat om brister i kärnämnesundervisningen, brist på gemensam planering och brister i samband med arbetsplatspraktik.

Vem som är ansvarig för alla dessa brister berörs naturligtvis inte med ett ord i hela artikeln. Det vore alltför generande för LO-folket att påpeka att socialdemokraterna inte bara styr Sverige sedan tolv år, utan också härskar i de flesta av landets kommuner.

Däremot kan inte LO-folket låta bli att lyfta fram att "borgerliga företrädare envisas med att hävda att yrkesprogrammens brister beror på att utbildningarna är treåriga och att eleverna tvingas läsa för mycket teori".

Summa summarum: Det finns stora brister i gymnasieskolan. Den enda rimliga slutsatsen av detta är att borgarna är elaka i största allmänhet. Varning, varning!

Dagens citat

"Respekt är en fråga om ömsesidighet. Å ena sidan den sekulära demokratins respekt för religiöst troende. Å andra sidan de religiöst troendes respekt för den sekulära demokratin. Men mellan dessa båda hållningar finns en viktig skillnad:
I det förra fallet handlar det, rent allmänt, om hänsyn och omdöme. I det senare fallet gäller det, mycket specifikt, konstitutionellt fastslagna rättigheter."

Per T Ohlsson i en som vanligt läsvärd söndagskrönika.

Dagens dikt

Först gav de sig på Jyllands-Posten.
Jag sa inget, för jag hade ju inget med den att göra.
I ärlighetens namn gillade jag den inte.

Sedan gav de sig på SD-kuriren.
Jag sa inget, för jag hade ju inget med den att göra.
I ärlighetens namn avskydde jag den.

Sedan gav de sig på Ordfront.
Jag sa inget, för jag hade ju inget med den att göra.
I ärlighetens namn tyckte jag den var skräp.

Sedan gav de sig på kvällspressen.
Jag sa inget, för jag hade ju inget med den att göra.
I ärlighetens namn var det rätt skönt att slippa löpsedlarna.

Sedan gav de sig på dagspressen,
och då fanns det plötsligt ingen
som sa något längre.

(Baserad på den här berömda dikten.)

(Uppdatering: Här finns originaldikten på tyska.)

På väg mot statlig censur?

Många bloggade i går om nedsläckningen av SD-kuriren pga Muhammedteckningarna. Själv hann jag inte, bl a pga för mycket jobb. Läs i stället dagens UNT.:

"Antag att historien i stället hade handlat om hur den kubanske diktatorn Fidel Castro hade hotat svenska intressen sedan en större morgontidning publicerat en starkt kritisk ledare om den kubanska regimen. En sådan ledare publicerade UNT i onsdags. Hade Laila Freivalds svarat med att beklaga att det fanns grupperingar i Sverige som "kränker kubaner"? (...)
Även om Jyllands-Postens metod var diskutabel kan man nu notera att debatten inte längre handlar om självpåtagen censur. Nedsläckningen av SD-kurirens hemsida väcker frågan om statlig censur. Det är en utveckling som är djupt, djupt oroande."

Läs hela ledaren här.

Mejlet Danielsson missade

"Danielsson slirar och ändrar uppgifter" har Ekots kommentator satt som rubrik över torsdagens KU-förhör. Ingen vidare bra dag för statsministerns närmaste man.

Det är naturligtvis uppseendeväckande att han inte reagerade på det mejl om att en sju meter hög flodvåg slog in över Phuket och att 20 000 svenskar fanns i området. Han är ju inte vem som helst utan högste chefstjänsteman i statsrådsberedningen. Att tolka betydelsen av sådan information är en del av hans dagliga arbete.

Diskussionen om ansvarsutkrävande lär fortsätta. Men det kan vara värt att hålla i minnet vad Katastrofkommissionens huvudpoäng var (pdf).

"Statsminister Göran Persson hade då tsunamin inträffade innehaft sitt ämbete under mer än åtta år. Frågan om krisledning har aktualiserats i olika sammanhang, främst i samband med beredningen av Sårbarhets- och säkerhetsutredningens betänkande och de propositioner som regeringen presenterade med denna utredning som underlag. Att Regeringskansliet saknade en krishanteringsfunktion vid tiden för tsunamin berodde alltså inte på att frågan inte hade aktualiserats utan på ett medvetet ställningstagande.
(...)
Det är enligt kommissionens uppfattning statsminister Göran Persson som har det övergripande ansvaret för Regeringskansliets tillkortakommanden i hanteringen av tsunamins konsekvenser."

Det ansvaret förändras inte, oavsett vad som stod i ett mejl som Lars Danielsson fick 6.28 på Annandagen, oavsett vad Danielsson sa eller inte sa till statsministern på förmiddagen den 26 december.

Det kan också vara värt att komma ihåg varför detta alltjämt är en viktig fråga.

"Ytterligare en konsekvens av betydelse var att tilltron till den svenska staten som yttersta garant för trygghet och säkerhet kom att skadas."

Kommissionsrapporten, s 13.

Svar till Dick Erixon

Dick Erixon och jag diskuterade Jyllands-Postens Muhammedteckningar i går, och han fortsätter diskussionen på bloggen. Hans inlägg förtjänar ett längre svar.

Första gången jag på allvar satte mig in i JP:s publicering - bl a genom att titta på alla teckningar - var inför den tv-debatt jag deltog i 11 januari, dvs långt innan flaggor och ambassader började brännas. I den tv-diskussionen framförde jag bl a följande:

1) Jyllands-Posten har och hade rätt att publicera bilderna. Det var bra att den danska regeringen tydligt tog ställning för yttrandefrihet.
2) Våld eller hot om våld är aldrig acceptabelt som reaktion mot ett yttrande, även om man känner sig kränkt.
3) Det finns ett reellt existerande problem med obefogad självcensur hos många, dvs att man inte säger/skriver vissa saker av rädsla för hot eller våld. Det exempel jag drog fram var när Världskulturmuseet i Göteborg plockade ner en tavla, efter att ha mottagit hot. Man kan givetvis dra fram fler exempel.

Den som tittar på bilderna (finns här) ser snabbt att det inte rör sig om tolv nidbilder, utan tolv väldigt olika bilder. Om detta har jag skrivit tidigare. Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt och åtminstone fråga sig om debatten hade blivit bättre – eller åtminstone annorlunda – om inte alla tolv bilder hade publicerats.

Man måste också ställa sig frågan om JP:s syfte. Bakgrunden, som fortfarande verkar vara skrämmande obekant för många debattörer, var att en barnboksförfattare i Danmark hade svårt att få tag i en tecknare som ville göra Muhammedillustrationer. Detta eftersom de var rädda för hot och repressalier. Ett tydligt fall av beklaglig självcensur. Om vi nu utgår ifrån att JP hade det ärliga syftet att få igång en bra debatt om detta problem, hur bör man då lämpligen gå tillväga?

Redan det faktum att man vill lyfta debatten kommer säkert att vara provocerande för vissa. De som tar oerhört allvarligt på förbudet att avbilda profeten kommer säkert bli urförbannade redan av en streckgubbe. Och ingen har något att vinna på en urspårad debatt. På vilket sätt är yttrandefriheten betjänt av så upprörda känslor att människor bränner flaggor och ambassader? Vem vinner något på att rita bilder som kränker även ”vanliga” muslimer, som inte för sitt liv skulle kunna tänka sig att begå våldshandlingar? Debatten om självcensur är viktig och måste föras, men jag tror att den hade blivit betydligt bättre – i betydelsen konstruktiv och givande – om JP hade valt ett annat sätt att starta den. Dick menar att denna ”medelväg” är omöjlig. Det har han all rätt att tycka. Jag tror att han har fel.

I debatten är det många som citerar Voltaire. ”Jag ogillar vad du säger, men jag vill intill döden försvara din rätt att säga det.” Jag menar att det är precis det jag gör. Åtminstone ett par av dessa bilder ogillar jag – men jag försvarar givetvis och utan några som helst reservationer JP:s rätt att publicera bilderna. Dick verkar mena att man även måste försvara själva bilderna. På vilket sätt skulle det innebära ett större försvar av yttrandefriheten? Jag tycker tvärtom att ställningstagandet för JP:s rätt att publicera blir tydligare när man samtidigt säger att man ogillar själva publiceringen. Även detta har jag framfört tidigare. Helt i linje med Voltaire.

(PS. Lite kuriosa i sammanhanget är att när jag i juni fick bloggfrågan vilka fem böcker som betytt mest för mig hamnade Satansverserna på andra plats.)

Medieskugga

Det går stundtals hett till i de pågående KU-förhören med Lars Danielsson. Men nyhetsflödet bjuder på andra brännheta frågor. Två stycken bara på DN Debatt:

1) Alliansen och miljöpartiet kör över regeringen om friskolorna.

"Många friskolor är hårt trängda av friskolefientliga kommuner och bristande regelverk. Det går inte att avvakta med att inleda en förändring av friskolornas villkor, för då riskerar enskilda skolor att slås ut. (...)
Det arbete vi nu genomför är av betydande vikt för friskolorna, men också för den svenska demokratins funktionssätt. Det är någonting ytterligt ovanligt att riksdagen tar initiativ till och skriver förslag till ny lagstiftning, som inte har en proposition från regeringen som grund."

2) Göran Perssons kusin vill sänka ersättningen i sjukförsäkringen och luckra upp las.

"Frågan är ändå om det inte är dags att diskutera sjukskrivningsperiodernas längd. Sverige är ett av få länder i Europa som inte har någon bortre gräns för sjukskrivningsperioden och till det kommer att ersättningsnivåerna är mycket generösa. Man bör kunna trappa ner ersättningsnivåerna efter en viss tid och i stället genom stöd stimulera till att få tillbaka fler i arbetskraften.
Ett intressant insatsområde för att stärka arbetslinjen gäller det lagreglerade anställningsskyddet, las. Det finns forskning som visar att det finns inslag i arbetsrätten som motverkar småföretagares vilja att anställa och att det därför kan finna skäl att bland annat förenkla reglerna om tidsbegränsade anställningar i las."

Mikael Sjöberg, generaldirektör Arbetslivsinistitutet

Vad kräver DN?

"Nu återstår att utkräva det politiska ansvaret" skriver DN i dagens huvudledare, och syftar naturligtvis på turerna efter tsunamin och KU-förhören. Man skriver vidare:

"Grundfrågan är då om detta kunde ha förhindrats. Kommissionens svar är ja, ett tvåfaldigt ja.
Ja, om Sverige hade haft ett regeringskansli med en fungerande krishanteringsorganisation. Ansvarig: statsministern.
Ja, om de ledande beslutsfattarna hade handlat tidigare. Ansvarig? Flera, säger kommissionen och spårar information och besluts­vägar."

Vilka blir då tidningens egna slutsatser av detta. Katastrofkommissionen har utpekat statsministern som huvudansvarig. DN instämmer. Ändå avslutas ledaren så här:

"I de flesta demokratier hade en så belastad person som utrikesministern redan dragit sin slutsats."

Helt plötsligt har strålkastarljuset försvunnit från statsministern och landat på utrikesministern.

Det är inte bara politiska företrädare som har svårt att utkräva ansvar. Om detta har jag skrivit här.

Konsten att tolerera förolämpningar

Andrew Sullivan kommenterar Muhammedteckningarna och skriver en mening som gör intryck:

"Freedom means learning to deal with being offended."

Kan ju vara värt att hålla i minnet inte bara när det blir våldsamma protester över satirteckningar, utan också när somliga vill lagstifta mot exempelvis "sexualisering av det offentliga rummet".

Bra faktagranskning

Svenskan har granskat Perssons och Reinfeldts påståenden i debatten. Mycket läsvärt!

Rätta mig om jag har fel, men den här typen av granskningar är alltför sällsynta i svenska nyhetsmedier. SvD tar till exempel upp sossarnas påstående att moderaterna vill sänka skatterna med 250 miljarder.

"Persson utgår från den moderata visionen om att det svenska skattetrycket ska ner till genomsnittsnivån bland EU-länderna. Det betyder att skattetrycket ska sjunka med 10 procentenheter från 50 till 40 procent vilket motsvarar cirka 250 miljarder. M vill inte kännas vid ett så konkret mål för skattesänkningarna. 250 miljarder är gripet ur luften. Men i budgetmotionen för 2005 skriver m: 'Den enskildes ställning behöver stärkas och det bör därför vara en strävan att så småningom sänka skattetrycket ner mot ett europeiskt genomsnitt.' För 2006 vill m ha skattesänkningar på 40 miljarder."

Sakligt helt rätt av SvD. Med fler sådana här granskningar blir det svårare att komma med svepande påståenden i debatten. Det vinner väljarna på.

Jyllands-Posten har rätt att göra fel

Fyra saker att hålla i huvudet angående Muhammedgate:

1. Var det rätt av Jyllands-Posten att publicera Muhammedbilderna?
Svar: Tveksamt. Om jag försöker spola tillbaka bandet till september 2005 och ställa sig frågan - utan att som i dag ha "facit" - om tidningen borde publicera de tolv bilderna skulle jag nog svara nej. Mot bakgrund av debatten i Danmark tycker jag att det sätt som JP ville starta en diskussion om självcensur var fel. Jag menar att åtminstone två av bilderna innebar att man sparkade nedåt (och nu blir Dick säkert sur), och om det inte var syftet med publiceringen borde man ha avstått. Jag utgår i resonemanget alltså ifrån att tidningen var "ärlig" i sitt uppsåt att starta en viktig och angelägen debatt. Det är inte säkert att så var fallet, men det är svårt att i efterhand avgöra.

2. Har Jyllands-Posten rätt att publicera Muhammedbilderna?
Svar: Ja. Punkt. Mikael Timm formulerade sig bra i morgonens Kulturnytt.

"Om alla debattinlägg vore kloka, om alla satirer vore smakfulla och välgjorda skulle det inte behövas någon lagstiftning om yttrandefrihet. Yttrandefriheten är till också för de som har fel, som uttrycker sig dåligt, som slarvar i sin analys."

De som säger att yttrandefriheten måste ha en gräns glömmer att göra skillnad mellan vad som enligt lagstiftningen ska vara tillåtet och vad som enligt omdömet bör vara anständigt. Rätten att tala innebär inte samma sak som skyldigheten att göra det.

3. Är det förståeligt att muslimer känner sig kränkta av bilderna?
Svar: Ja. Sekulariserade människor kanske tycker att den som känner sig kränkt av dessa bilder överreagerar, eller att bilderna inte var så farliga, eller något annat. Det hör inte hit. Man måste förstå och visa respekt för att många människor tycker att (några av) de bilder som JP publicerade var kränkande, liksom att de uppfattar hela sammanhanget kring publiceringen som hotfullt.

4. Kan man någonsing försvara våld eller hot om våld som reaktion på en kränkning?
Svar: Nej. Punkt. Den som blir kränkt av en bildpublicering och svarar med flaggbränning gör sig skyldig till dubbelmoral. Den som trappar upp våldet och attackerar ambassader har aldrig rätten på sin sida, oavsett orsak till handlingen. Däremot kan man förstå (även om man inte håller med) att enskilda vill bojkotta danska varor. När franska staten provsrpängde atombomber slutade svenskar (och andra) att köpa franska viner.

Vilgot Sjöman gillar poker

Filmaren Vilgot Sjöman har hakat på pokertrenden. I alla fall gillar han att blanda bort korten.

Jag hade tänkt skriva en kommentar, men Dennis har redan sagt det som behöver sägas.

Valsystemet spelar också in

PJ har i dag en läsvärd text under rubriken "borgerligheten har byggt landet".

"Bilden är stark av 1900-talet som socialdemokratins århundrade. Men är den riktig? Man kan knappast förneka att socialdemokraterna har dominerat i politiken. (...) Under de 74 åren sedan 1932 har det varit s-ledd regering i 65. Och även den opinionsbildande kraften har varit stor: de borgerliga har ofta spelat på socialdemokraternas planhalva. (...) Men för den skull kan man inte dra slutsatsen att svenskarna har velat ha socialdemokrati och inget annat - och än mindre att socialdemokrater och arbetarrörelsen ensamma byggt landet."

Han visar också med grafik (pdf) att det inte sällan under 1900-talet varit fler borgerliga än socialdemokratiska väljare.

Om detta kan man säga mycket. Min gamla käpphäst är att demokratins spelregler spelar stor roll för hur utfallet blir. Olika valsystem gynnar olika aktörer. Före 70-talet hade Sverige tvåkammarriksdag, och det var mycket tack vare den eftersläpande majoriteten i första kammaren som socialdemokraterna klamrade sig fast vid makten i fyra oavbrutna decennier. Omedelbart när vi gick över till enkammarriksdag blev det maktskifte.

Eller, snarare, först blev det helt oavgjort (175-175) i kammaren (1971-74) och Olof Palme satt kvar som statsminister. Det hade ju egentligen lika gärna ha varit någon annan som ledde lotteririksdagen. Men ett exempel på samma fenomen har vi sett de senaste två valen. Vårt valsystem kräver inte att en majoritet står bakom regeringen, bara att en majoritet inte är emot den. Det gynnar sittande regering.

Är detta något att gnälla över? Både ja och nej. Det finns inget perfekt rättvist valsystem. Men medvetenhet om hur systemet är utformat skulle kanske dels göra dem mer ödmjuka som har makten och säger att "väljarna vill ha det så", dels ge råg i ryggen åt dem som hamnat vid sidan av, trots massivt välarstöd.

(Inom parentes kan det också vara värt att påpeka att alla som hävdar att George W Bush inte är en demokratiskt vald president skulle kunna använda samma typ av argumentation för olika svenska regeringar samt vissa kommunledningar runt om i landet.)

Sammanhang kring Muhammedbilderna

Det är inte lätt att helt greppa bilden (om skämtet tillåts) om Muhammedbildern. Många kloka saker skrivs, många riktigt korkade likaså.

Rasmus Fleischer på Copyriot tillför en del läsvärt.

"Uppenbart är att det var en viktig symbolfråga för de eliter i den muslimska världen som kan trygga sin makt genom att piska upp hat mot en yttre fiende."

Persson i ljugarbänken - igen

Har vår statsminister förväxlat riksdagens talarstol med en ljugarbänk? Jag visade tidigare hur han ljög om att han bett om ursäkt för regeringens misstag i samband med tsunamin.

I riksdagens talarstol den 19 januari 2005 sa Göran Persson följande:

"Vi har övat väldigt mycket och haft stora övningar. Vi har dessutom haft övningar som har varit departementsvisa. Jag frågade en av mina närmaste medarbetare med lång erfarenhet av Regeringskansliet hur han såg på det hela. Han sade: Vi har aldrig övat mer än vad vi gör just nu. Det är också min bild. Sedan är det bara att konstatera att det säkert heller inte är tillräckligt. Men att påstå att vi inte skulle ha övat är fel."

Men när KU begärde att få veta vilka övningar som gjorts och vilka statsråd som deltagit blev till slut svaret från regeringskansliet att ingen större övning skett perioden 2001-2004. SvD berättar:

"Den sista storövningen före tsunamin var en ledningsövning med namnet Doris, hösten 2001. Scenariot då var att Regeringskansliet drabbades av 'en omfattande och traumatisk händelse' varpå Sverige drabbades av en naturkatastrof. Inga statssekreterare eller statsråd finns förtecknade som deltagare i Doris."

Det kan därför återigen vara på sin plats att påminna om Katastrofkommissionens slutsats (pdf):

"Avsaknaden av en fungerande krisledning i Regeringskansliet var det största problemet med regeringens och myndigheternas hantering av tsunamin annandagen 2004. Det är därför statsminister Göran Persson som har det övergripande ansvaret för bristerna."

Det måste vara "rätt" sorts jobb

"Att tala om en svensk 'arbetslinje', med inriktning på full sysselsättning, är numera inte särskilt rättvisande. Snarare är det så att jobben måste ligga på viss nivå, i fråga om lön och kvalifikationer. För personer som inte når upp dit ställs de offentliga bidragssystemen till förfogande - ibland tillfälligt, men ofta mer varaktigt.

Vinnare blir då de som redan har jobb, så länge dessa inte är i fara. De kan känna sig relativt säkra och hoppas på en gynnsam reallöneutveckling även framöver.

Förlorare blir i stället de som är långvarigt arbetslösa, deltar i arbetsmarknadspolitiska program eller står helt utanför arbetsmarknaden. Ekonomiskt klarar de sig i regel någorlunda, men framtids-utsikterna ser osäkra ut."

Johan Schück i DN. Han syftar på den i dag existerande politikens konsekvenser, inte på vad han önskar se i framtiden.

Bodström buggar inte bara brottslingar

Ett litet referat från övervakningsduellen mellan Thomas Bodström och Anne Ramberg finns hos Jonas Morian. Själv skriver jag i UNT:

"Man kan hävda att den som har rent mjöl i påsen inte har någonting att frukta. Och det är sant att polisen inte kommer att haffa oskyldiga medborgare bara för att de får fler tekniska verktyg.
Men risken att bli övervakad gäller alla. Det kan jämföras med den risk kändisar alltid måste leva med — att en fotograf ligger på lur i en buske för att knäppa den hetaste skvaller- eller skandalbilden. Varken kändisen eller fotografen gör någonting olagligt, men det är likväl ett ingrepp i den personliga integriteten."

Läs hela texten här.

Mer om Muhammedbilderna

Muhammedgate växer. I dag publicerade flera europeiska tidningar bilderna.

Sveriges statsminister passade samtidigt på att säga att han skulle ha hanterat situationen bättre än kollegan i Danmark (i Aktuellt 21). Ödmjukt värre!

Integritetsdebatten skjuter fart

När jag skrev min första ledartext för ca fyra år sedan handlade den om hur kamerorna blev fler och utrymmet för den personliga integriteten minskade. Då var det en rätt död fråga.

Nu börjar debatten ta fart. Men det är verkligen i elfte timmen. I dag lyssnade jag på en diskussion mellan Thomas Bodström och Anne Ramberg (mer om det i morgondagens UNT).

Även Aktuellt uppmärksammade i kväll att förslagen som hotar integriteten är många och kommer fort. Läs här och här.

Missa inte det som Sten Hecksher säger om den utredning som säger sig vilja stärka den parlamentariska kontrollen:
-I själva verket går [förslaget] ut på att man avskaffar den som finns, säger Sten Heckscher.