Dagens roliga nyhet

Den 30 november kom en tråkig nyhet. Och den 30 juni kom en rolig nyhet: Per Gudmundson ska få blogga för SVT:s räkning från Almedalen. (via Kullin).

Medborgare slipper tvång!

"Medborgare tvingas inte längre betala för andra medborgare som borde kunna försörja sig själva."

Så lyder naturligtvis inte rubriken, vare sig i DN (endast papperstidningen) eller på Ekot. I stället heter det att "Sjukskrivna kan tvingas byta jobb" (Ekot) eller "Försäkringskassan tvingar sjuka byta jobb" (DN).

Formuleringen säger allt. Om du en gång har haft en typ av jobb har du rätt att ha det för all framtid. Kan du inte få det har du rätt att bli försörjd av '"det offentliga" - dvs någon annan.

Försäkringskassan är naturligtvis inte ute efter att tvinga någon som är sjuk att byta jobb. Den vill bara att den som är oförmögen att utföra en typ av arbete, men förmögen att utföra någon annan typ av arbete, ska byta jobb. Det gäller heller inte den som är borta någon vecka för en förkylning eller några månader efter en svårare olycka. Det gäller den som inte förväntas bli tillräckligt "frisk" för att klara just det jobb han/hon hade innan.

Vad är det som är så konstigt med detta? Vari består "tvånget"?

Det enda tvång som förekommer i dag är att skattebetalarna tvingas försörja människor som borde försörja sig själva. (Jämför friåret!) Finns det något mer naturligt i världen än att den person som kan arbeta också har en skyldighet att försörja sig själv? I Sverige verkar denna princip vara så gott som bortglömd.

Ett första steg att komma tillrätta med sjukskrivningar, förtidspensioneringar och arbetslöshet i det här landet är att börja kalla saker vid dess rätta namn. Sjuk är den som är tillfälligt (ibland kort tid, ibland längre) oförmögen att arbeta. Förtidspensionerad är den som är permanent oförmögen att arbeta. Arbetslös är den som inte tillhör någon av dessa kategorier, men som inte har lyckats få tag i ett jobb.

Att man under lång tid fullständigt har struntat i vad som är vad illustreras av att Försäkringskassans generaldirektör Curt Malmborg säger: "Finns arbetsförmåga ska både sjukskrivna och förtidspensionärer arbeta".

Finns arbetsförmåga skulle personen varken vara sjukskriven eller förtidspensionerad. I synnerhet inte det sistnämnda.

Hur tänker Wanja?

LO:s Wanja Lundby-Wedin gillar inte avdrag för hushållstjänster. Okej. Jag respekterar hennes åsikt men delar den inte.

Men jag förstår inte hennes invänding mot KI:s uträkningar att ett avdrag inte skulle bli dyrt för statskassan.

"Jagfår det inte riktigt att gå ihop. Att det ska kosta noll kronor förutsätteratt det bara är arbetslösa som skulle ta de här jobben och så är det intesäkert att det blir"

Va? Menar hon allvar? Ser hon verkligen inte längre än näsan räcker? Är allting bara nollsummespel för henne?

Antagatt en person som i dag knegar på Konsum i stället börjar putsa fönster -tack vare att avdraget gör det möjligt. Hon tror inte att någon annan kommeratt ta den här killens/tjejens plats i kassan? Någon som i dag kanske ärarbetslös.

Hägglund på gång?

Bläddrade igenom Almedalsprogrammet i går och kunde inte låta bli att notera att Göran Hägglund (kd) ska sitta i den ena panelen efter den andra.

Förra året gjorde Maud Olofsson Almedalsveckan till sin. Stärkt av debatten om övergångsregler och en framgång i EU-parlamentsvalet såg hon till att synas och höras överallt. Helt klart en framgångsrik strategi. Hon nominerades till och med till priset "årets opinionsbildare" (men vann inte - det gjorde Almega).

Den här gången gör Göran Hägglund ett försök att få tid i rampljuset. Han värmer upp genom att i dag presentera ett förslag på hur alliansen ska kunna enas kring energipolitiken (f.ö. ett mycket vettigt förslag).

Hägglund lär behöva en framgång i Visby. Opinionsmätningarna är dyster läsning för honom och hans parti.

Samtidigt tror jag inte man ska vara allt för orolig över att kd skulle hamna under spärren. Som jag nämde häromdagen är det tillräckligt många väljare som gillar kd tillräckligt mycket för att inte ha något problem med att stödrösta på dem. I synnerhet inte om det är det som krävs för ett maktskifte.

Dagens citat

"Det är inte självklart att sjukförsäkringen ska lösa arbetsmarknadens problem."
Anna Hedborg, regeringens utredadare om socialförsäkringssystemen (läs: sjukskrivningarna) och tidigare socialförsäkringsminister (läs: hon utreder alltså sig själv).

Verkligen? Jag trodde det var självklart att sjukförsäkringen inte ska lösa arbetsmarknadens problem.

Till ön i öster

Förra gången var det en privatresa. Nästa blir en politikresa. På måndag bär det åter av till Gotland. Almedalsveckan hägrar. Ska erkänna att det är mycket roligare att arbeta när man kan lyfta blicken från datorn och se ut över vattnet vid Visby än att producera texter stirrande på slakteriet i Uppsala.

På onsdagen (6 juli kl 12-14) ska jag dessutom vara moderator i en debatt som UNDP arrangerar på temat "Vad ska vi ha FN till?".

Titta in om du är i Visby.

Ett halvår senare

Ett halvår sedan tsunamin. Tidningarna gör uppföljningar och minnesartiklar. Själv går jag tillbaka till det jag skrev här på bloggen i januari. Och tänker på mamman som DN skriver om.

Jag har full respekt för hennes frustration. Hennes son omkom i vågorna och nu när hon vill ha hjälp av psykiatrin för att bearbeta sorgen har landstingets särskilda stöd till tsunamidrabbade upphört. Som om sorgen efter ett barn skulle vara färdigbearbetad efter ett halvår. Det faller på sin egen orimlighet.

Men problemet är egentligen inte att det inte finns hjälp att tillgå. Det gör det. Mammans problem är ett annat: "Jag tycker inte att det är klokt att landstinget inte kan erbjuda hjälp, utan att jag måste söka privat vård och stå för alla kostnader själv."

Orimligt av landstinget, kan vara den första tanken. Men ärligt talat, de föräldrar som förlorat barn i någon annan olycka än tsunamin fick ju inte något stöd från landstinget efter ett specialbeslut. De fick ställa sig i (den långa) kön eller ta pengar ur egen ficka.

Vilket förstås är klen tröst för den här mamman och alla andra som drabbades av tsunamin och som nu är i behov av hjälp.

Historien säger också en hel del om myten om det trygga Sverige. Vi tror att "någon" ska "ta hand" om oss när "något" händer. Det visade sig att regeringen och myndigheter inte klarade den omedelbara katastrofuppgiften i framför allt Thailand (det var annorlunda här hemma) eller att sköta register över saknade. Fler och fler lär nu också bli varse att "välfärdssamhället" även på andra punkter inte håller vad det har utlovat - eller vad vi tror att det har utlovat.

Som jag uttryckte det i januari:

Den största illusionen om trygghetens Sverige är att skyddsnätet alltid finns där och tar hand om oss om något händer. Det statliga skyddsnätet, alltså. Jag tror att det där alltid har varit en illusion, och en farlig sådan.

En illusion för att det helt enkelt inte är sant. Vi märker det i kristider, som nu och många gånger tidigare. Men vi märker det också i vardagen, om hur politiska löften om framtida pensioner och ersättningsnivåer i bidragssystem ändras från den ena dagen till nästa - helt enkelt därför att gårdagens löften inte tar hänsyn till dagens realiteter.

Men illusionen är också farlig för den bidrar till passitivitet. Den fråntar oss både känslan av kontroll över vårt eget liv och vår förmåga att faktiskt ta kontroll när det gäller.

Rätt om rättelser

Stambordsbloggaren Michael Moynihan skriver i dag om hur dåliga svenska medier är på rättelser (via Alicio). Som exempel tar han New York Times, där man rättar alla fel - även triviala felstavningar av namn. I Sverige är rättelser ovanliga. Trivialiteter rättas aldrig, felaktigheter rättas sällan.

Vi som läser Olle Wästbergs nyhetsbrev har fått denna skillnad i rättelsekultur påpekad för oss många gånger tidigare. Jag håller i stort sett med både Olle och Michael. Svenska medier rättar för dåligt. Jag försöker dra mitt strå till stacken för att ändra på det.

Således införde UNT en rättelse till min ledare häromdagen, där jag påstod att Gustav Vasa kröntes den 6 juni 1523. Eftersom jag skrev om det även här på bloggen passar det ju bra att berätta att detta är fel: Gustav Vasa valdes till kung juni 1523 - han kröntes i januari fem år senare.

Skillnaden spelar egentligen ingen roll för det ledaren handlade om, men rätt ska vara rätt. Däremot tycker jag kanske inte att man måste bli extrem. Varje stavfel måste inte rättas i efterhand. Journalister är mänskliga och felar ibland - och vilka svenska tidningar har resurser som kan jämföras med New York Times, där varje text passerar en lång kedja av redaktörer?

Moderaterna tappar 7 procentenheter

Borgerlig övervikt i Skop. Borgerlig övervikt i Temo. På opinionsfronten ingenting nytt.

Men det finns intressant skillnader mellan mätningarna. I Temo ställs frågan vilket parti väljarna skulle rösta på om det var val i dag. I Skop får de svara på vilket parti de tycker är bäst.

Temo ger moderaterna 31,7 procent. Det är sju procentenheter mer än Skop (24,6 procent). Sossarna är fortfarande största parti i Skop (34 procent). Kristdemokraterna är under spärren i Temo, men klarar den med god marginal (6,6 procent) i Skop.

Forskare som är vana att tolka opinionssiffror poängterar ofta att människor gärna "proteströstar" i en opinionsmätning. Det förklarar moderaternas stora framgångar i Temo. Själv tror jag att Skop förmodligen ligger närmare sanningen när det gäller de två största partiernas siffror.

Men det verkligt intressanta är att båda mätningarna visar på alliansens styrka.

Dagens citat

"Korna tillhör de högst värderade medlemmarna i EU. Kobidraget brukar ligga högre än barnbidraget."
Rolf Gustavsson i en kolumn (kommer snart ligga ute här) i SvD.

Bara i en sådan miljö kan Tony Blair utmålas som skurk för att han inte har lust att bli mjölkad på mer pengar. Klart att Chirac blir tjurig.

Sveriges riktiga nationaldag

En del som ogillar 6 juni har lanserat midsommar som Sveriges "riktiga" nationaldag. Själv lutar jag åt den 10 december. Den som är nyfiken på varför, och som undrar vem Karl-Johan Börjesson är, kan läsa mer här.

Trevlig midsommar!

Friktion granskar

Sedan Friktion blev blogg har det blivit allt glesare mellan kommentarerna. Men en del av den senaste månaden har uppenbarligen ägnats åt att slå i vetenskapliga databaser och granska de vetenskapliga meriterna hos kända feministforskare och -debattörer som Anna Wahl och Eva Lundgren.

Slutsats?

"Det är således ganska skralt med publiceringar från de svenska genusforskare som det surrar som mest kring i debatten. Deras CVn ser ändå fylliga ut, tack vare mängder av utredningar och populärvetenskapliga artiklar."

Vet elever mer än lärare?

Vad är det för fel på den här meningen:

"När framtidens gymnasieskola ska formas tar Halmstad kommun hjälp av dem som faktiskt kan mest om skolan: eleverna."

Vet eleverna mer om skolan än lärarna? Alltid? Per definition?

Fast jag måste erkänna att jag gillar vad Halmstads kommun har gjort. Nämligen bett dagens gymnasieelever om hjälp att forma framtidens gymnasieskola. Elever kan bidra med en hel del eftersom de vet väldigt mycket om skolan.

Men inte alltid mest.

Hindren för företagare kartlagda

Varför anställer inte småföretagare? Entreprenörsbloggen listar orsakerna:

- arbetsgivarens kostnader för sjukfrånvaro
- svårigheter att säga upp anställda
- svårigheter att överblicka vilka regler som gäller för en arbetsgivare.

Fler har fuskat - ingen har frågat

15 000 medlemmar blev knappt 3 000. Ung vänsters register bestod av luft. Syftet med fusket var att få bidrag.

Det finns dem som tycker att skatt per definition är stöld. Jag tillhör inte dem. Däremot tycker jag att det är stöld att sno åt sig skattepengar. Beteendet går också under namnet bedrägeri.

Så långt Ung vänster. (Och skyll inte bara på dagens unga - det här har pågått länge!)

Men jag kan inte låta bli att undra varför inte någon på Ungdomsstyrelsen har fattat misstanke tidigare. Vad det är för kultur som gör att man bara betalar ut och betalar ut, och aldrig ställer frågor?

Vad säger ansvarig minister?

Tortyr-Sverige

Det är uppenbart att regeringen har brutit mot FN:s tortyrkonvention, när den utvisdade de två egyptierna hösten 2001. Det säger FN:s kommissarie för mänskliga rättigheter.

Det har varit uppenbart länge - för alla utom regeringen.

Skyll inte på regelverket

Varför talas det hela tiden om "regelverk"? När Ekot rapporterar att Migrationsverket systematiskt gör åldersbedömningar till barn/ungdomars nackdel (är de över 18 år är det lättare att kasta ut dem) handlar hela diskussionen i P1 Morgon (kl 7.20) om att det saknas ett "regelverk".

Okej, att det tar mer än 15 år att skaka fram ett regelverk är förstås en skandal. Men det är knappast det saken handlar om. Eftersom det inte handlar om att en enstaka handläggare hellre fäller än friar - utan att många handläggare gör det - går det knappast att tala om brist på regelverk. Snarare tyder det på att handläggarna har en god uppfattning om det "tysta regelverk" som finns, dvs de signaler som kommer från migrationsminister, departement och verksledning.

Att Sverige vill minska antalet beviljade asyler är knappast någon hemlighet, politiken blir mer och mer restriktiv. Visst vore det trevligare om man slutade hyckla och erkände att så var fallet. Men vi som hoppas på en humanare flyktingpolitik och en öppnare invandringspolitik lär knappast bli gladare över att dagens tysta regelverk sätts på pränt.

KGB överdriver

Jag såg tidigare i kväll att KG Bergström på Rapport inte var lika entusiastisk som jag över centerns nyorientering i kärnkraftsfrågan. Efter att centerstämman nu sagt att partiet ska fullfölja energiöverenskommelsen med sossarna menade Bergström att det egentligen inte fanns någon riktig omorientering i kärnkraftsfrågan.

Det är att dra för stora växlar på det stämmobeslutet. Ombuden på stämman gillar det "nya centerpartiet", man gillar samarbetet inom alliansen och man är hur less som helst på sossarnas maktinnehav. Visst, det blir lite tuffare energiförhandlingar inom alliansen nu än om ungdomsförbundets linje gått igenom, men i praktiken innebär stämmobeslutet inget jätteproblem.

Ett samarbete kräver kompromisser, och i förhandlingar brukar stämmobeslut bli väldigt tänjbara. Inte bara i miljöpartiet, där partiledningen helt struntar i stämman.

Ett större problem för det nya centerpartiet lär bli det här.

Föredömligt centern

Man skulle kunna säga "vad var det vi sa". På centerstämman i dag tog partiet (surprise, surprise) avstånd från det tidigare så hårda kärnkraftsmotståndet. "Vi övervärderade riskerna med kärnkraft" som en centerpartist uttryckte saken.

Men egentligen finns ingen anledning att peka finger åt centerpartisterna. Tvärtom är det smått beundransvärt det partiet har åstadkommit. Centern var kärnkraftshatarpartiet nummer ett. Att Thorbjörn Fälldin blev statsminister 1976 berodde mycket på att han symboliserade kärnkraftsmotståndet. För sex år sedan stod centerns partiledare Lennart Daléus på centerstämman och lyfte fram avvecklingen som en av centerns viktigaste frågor.

Att ett parti lyssnar på debatten, tar till sig argument och förmår byta åsikt i en "kärnfråga" är ovanligt. Men bättre sent än aldrig.

Vad gör centern bortom 2006?

Om en timme tar jag tåget till Stockholm och centerstämman. Jobbet kallar. Vet inte om jag kommer hinna blogga därifrån, skyldigheterna mot arbetsgivaren kommer i första hand.

Centern är, som få har kunnat undgå, ett parti i förändring. Det är också ett parti som vet vart det vill gå - i alla fall i det närmaste valet. Strax tågar de i ett "maktskifteståg" genom Stockholm och i stämmohandlingarna kan man läsa om "Vision 2006".

Personligen gillar jag också det mesta av partiets omsvängning. Mer liberalism, mindre sosseri - även om jag fortfarande har svårt för regionalstöden och att man inte bara kan erkänna att EU:s jordbrukspolitik är katastrofal.

Man ska komma ihåg att den här omsvängningen inleddes redan under Lennart ("Det här är Lennart") Daléus tid som partiledare, när Olof Johansson efter ett par år med principlösheten och kärnkraftsmotståndet som främsta ledstjärnor suttit i sossarnas knä ett par år. Väljarna svek och centern såg hur fyraprocentspärren närmade sig.

Förändring tar tid. När Maud Olofsson tillträdde blev det ett kortvarigt uppsving i opinionen, men nu ligger partiet rätt stabilt kring fem procent. Men som alla vet kan det svänga fort i politiken - minns folkpartiet 2002!

Ändå undrar jag vad som kommer hända när nästa val väl är avklarat. Centern går mot att vara ett uttalat ideologiskt parti, där ideologin stavas socialliberalism. Det är den ideologi som sedan länge är ledstjärna för folkpartiet. Visst, partierna lägger tonvikten vid lite olika saker, men ändå.

Jag tror inte att det i längden finns plats för två socialliberala partier. Jag tror inte heller att denna uppdelning i längden tjänar liberalismen - oavsett vad man tycker om prefixet "social-".

Maud Olofsson kan försöka säga att centern alltid har varit ett liberalt parti hur mycket hon vill - den som läser historieböckerna (även partiets egna) vet att det inte är sant. Och med tanke på att man kan svänga närapå 180 grader från Johansson till Olofsson på ett halvt decennium, hur vet man att inte samma sak sker om fem, tio eller femton år igen.

Jag gillar i stort sett dagens centerparti. Men jag är inte säker på att det är att lita på. Bortom 2006, vill säga.

Varför bara på papper?

Pressens tidning har i senaste numret ett referat från Bloggforum och den paneldiskussion om Bloggarna och valet 2006 där jag var moderator (samt från panelen Bloggarna och medierna).

Men varför ligger inte den artikeln ute på webben? Har inte Pressens Tidning förstått att bloggar är en webbföreteelse. Genom att bara ha artikeln i papperstidningen går chansen till en fortsatt diskussion om artikelns innehåll förlorad.

Nu är det visserligen bara ett referat av det som sades. Men i alla fall.

Taktiken avgör?

Någonstans mellan två och sju procents försprång har alliansen till vänsterkartellen, enligt SCB:s stora opinionsmätning. Knappast någon nyhet, men eftersom SCB:s mätning är mer omfattande än vanliga Sifo- och Temomätningar kan man nu säga att förändringen är bekräftad.

Om man till det lägger SOM-undersökningen från förra hösten, att fler människor för första gången identifierar sig själva som mer "höger" än "vänster" kan man konstatera att det fortfarande finns hopp för Sverige. Trots en partiledardebatt där Göran Persson verkade tycka att alla vi som inte skriver under på hans bild av paradiset (=sosse-Sverige) borde flytta utomlands (vilket bland annat många företag och företagare gör).

Självförtroendet på den borgerlga sidan börjar nu också stärkas. Det har snart gått ett helt år sedan Högforsalliansen bildades och fler och fler börjar tro att det den här gången går vägen.

Det är femton månader kvar till valet. Räkna med att det stora socialdemokratiska valmaskineriet innebär att alliansens försprång krymper. Men räkna också med att allianspartierna levererar resultat från sina många förhandlingar - till exempel genom att presentera en gemensam ekonomisk politik (där bland annat ersättningsnivån i socialförsäkringarna kommer bli 70-75 procent). Eftersom Göran Persson inte har något annat argument för varför han ska sitta kvar än att "borgarna" har svårt att komma överens får han det tuffare i debatten då.

Den stora osäkerhetsfaktorn kommer bli 4%-spärren. På allianssidan har kd det tufft (men det kan svänga snabbt och bli något annat parti) och i vänsterkartellen ligger mp risigt till. Till det kommer FI och eventuellt Junilistan (plus ytterligare något parti?) som både kan hjälpa och stjälpa respektive block. Kanske dags att sluta fundera på vilket parti man helst föredrar och överväga om man är beredd att taktikrösta?

Hälsosamt bilda parti

Det är uppenbarligen hälsosamt att bilda parti. Minns ni Susanne Linde som var sjukskriven på heltid och hade "en förstående arbetsgivare och handläggare på försäkringskassan"?

Nu har hon börjat jobba igen. På halvtid. Så jag antar att hon fortfarande är för utbränd för att orka engagera sig mer än halvhjärtat i politiken.

Taggtrådslandet

Mamma, gravid i sjunde månaden, tvingas in i en bil och forslas bort. Maken, barnets far, lämnas därhän. De skiljs åt. Förövarna struntar fullständigt i vad som är bäst för barnet, mamman, pappan eller familjen som helhet.

En brutal kidnappningshistoria? Nej, vardag i svensk flyktingpolitik - eller avvisningspolitik borde man kanske kalla den. Läs mer hos Merit Wager.

Varför ge sig på nummer två?

Fler och fler bloggare (senast Johan Norberg) hittar till sedan sparkafreivalds.nu. Där kan man skriva på en protestlista mot utrikesministern.

"Då tsunamin drabbade Phuket och de många svenskar som semestrade där var den svenska regeringen sist ute av Europas styrande med att undsätta sina medborgare. Vi anser att huvudansvaret för detta mycket senkomna undsättande vilar på vår utrikesminister, Laila Freivalds."

Ingen blev imponerad över Laila Freivalds agerande. Det var helt klart att hon inte var mogen uppgiften. Men jag undrar varför så många i Sverige väljer att ge sig på enskilda ministrar när de vill utkräva ansvar. Det har blivit allt tydligare de senaste decenniet att mer och mer makt samlas i statsrådsberedningen, dvs statsministerns kansli. Även under veckorna efter Annandag jul förra året stod det klart att varje beslut av vikt krävde klartecken från statsrådsberedningen. Kanske inte formellt, men av politiska skäl.

Det räcker därför inte med att sparka Freivalds, lika lite som det räcker att sparka Barbro Holmberg för att få till stånd en ny flyktingpolitik. Den som vill få till stånd en verklig förändring måste se till att få bort nummer ett i hierarkin: Göran Persson.

Jag skriver inte på uppropet. Men jag vet var jag inte kommer lägga min röst i september nästa år. Om tillräckligt många gör som jag blir det vi som sparkar Freivalds - och hennes chef.

Hänger ni med?

Först säger regeringen (påhejade av kartellbröderna v+mp) att det inte ska krävas godkänt i svenska och engelska för att komma in på högskola eller universitet.

Sedan säger den att gymnasiebetygen ska viktas, så att matematik och vissa språk ska väga tyngre när man söker in på högskolan. Detta eftersom den vill "premiera kunskaper framför taktik".

Först vill regeringen alltså sänka kraven för högre studier, sedan öka dem. Hur ska man göra för att hänga med i svängarna? Var finns helhetssynen? Vilka utbildningspolitiska principer råder på utbildningsdepartementet? Hur är det med långsiktigheten?

Det är bra att låta matematik väga tyngre än till exempel "symfoniorkester", som är ett ämne jag själv har i mitt gymnasiebetyg. Men hur får man det att gå ihop med idén om att de mest grundläggande kunskaper i svenska och engelska inte är nödvändiga för att klara av högre studier?

Kämpa för framgång eller motgång

Erik Stattin berättar under rubriken "Möjligheternas land - utan manus":

"I amerikanska dokusåpan The Scholar, som just börjat, kämpar tio mindre bemedlade studenter om stipendium för att få gå på college. [via: Reality Blurred]
'They will have to demonstrate excellence in the areas of academics, leadership, creativity and community service, while facing sudden-death oral exams defending themselves to an Ivy League scholarship committee.'
När den kommer till Sverige får man kämpa om en nedskrivning av räntesatsen för sina CSN-lån."

Den sista meningen säger så mycket om Sverige. För det är knappast så att "excellence in the areas of academics, leadership and community service" ger några fördelar hos CSN. Möjligen kan man lyckas med tillräckligt mycket "creativity" - men knappast på rätt sida av lagens (och moralens) gräns.

Vem vågar svara PJ?

Finns det någon i socialdemokratin som bryr sig om medborgerliga fri- och rättigheter? frågar PJ Anders Linder, apropå Bodströms kvoteringshot och Perssons åsiktshot.

"Vem i regering och socialdemokrati har någon sorts känsla för var staten ska sluta och civilsamhället börja?"

Skulle vara intressant att höra några s-bloggares svar.

Uppdatering 13/6 10.09:
Bloggaren Peter Karlberg har svarat. Fler som hakar på?

Alltför blygsamt Kullin!

Hans Kullin tror inte att det är hans grävande som har gjort att Sveriges alla tidningar häromdagen rapporterade att Göran Persson får ett procentuellt större lönelyft än svensken i genomsnitt. Hans teori är att journalisterna tänkte på samma sak som han och gick till samma källa.

Jag är inte så säker på det. Många journalister (inklusive undertecknad) läser gärna Kullins blog.

Även om vi aldrig får veta exakt hur det gick till i det här fallet skulle jag snarare tolka sammanträffandet som ett tecken på bloggens ökande inflytande över vanliga medier. Du är helt enkelt alltför blygsam, Hans!

När och av vem ska forskare granskas?

Eva Lundgren försvarar sin forskning om rituella spädbarnsmord i dag på DN Debatt. Det står var och en fritt att bedöma hennes argument. Kan inte påstå att det finns någonting av substans i artikeln som övertygar mig. Däremot blir jag automatiskt skeptisk till någon som bemöter sina kritiker med epitet som "forskningspoliser". Om en forskare inte erkänner andra forskares rätt att granska både forskningen och forskarna, vem erkänner hon då?

Men än mer intressant är den fråga som Forskning och framstegs blogg ställer sig, apropå att Uppsala universitet nu ska granska sin professor Eva Lundgren:

"Det underliga är emellertid att mycket av de konstigheter som Lundgren anklagas för är sådant som är gjort långt innan hon blev tillsatt. [...] Borde det inte vara mer rimligt att undersöka blivande professorers forskningsmeriter och vetenskapliga etik innan man tillsätter dem än efter?

Vad menar Lotta Gröning?

Kan någon förklara konsekvensen i det här? Lotta Gröning får i Godmorgon världens panel (lyssna här, 41 min in) svara på frågan om Sverige är för lite toppstyrt (apropå bristerna vid tsunamikrisen och riksrevisionens kritik att regeringen inte kan styra sina myndigheter och bolag).

Först svarar hon: ”Nej”. Sedan ska hon utveckla sitt svar:

"Ja, alltså,… nej, alltså, … eh, vi behöver mindre toppstyrning, inte mera. Men jag tror det här handlar väldigt mycket om sunt förnuft. Här sitter det – hoppas jag – kompetent folk vid våra myndigheter. Och jämför man med andra länder, t ex Finland, kunde de ju väldigt snabbt trycka på knappen och skicka folk till katastrofområdet. Men vi har väldigt många paragrafryttare och liksom väldigt många som på något sätt är så rädda att göra fel så att de väntar på någon signal från något annat håll. Och den signalen kom ju inte från något annat håll heller, så att det här handlar ju … Jag menar att det här handlar ju om hela myndighetsstrukturen. Alltså att det är för många olika chefer och för många olika myndigheter så det finns ingen helhetssyn. Och regeringen har den inte heller. Så det är en stor soppa och mer centralstyrning skulle bara leda till fler myndigheter, jag menar vi får ju ungefär en i veckan i dagsläget."

Ehhh? Okej!? Jag kan till viss del hålla med om det här, om man betraktar det som en problembeskrivning av nuvarande läge. Men reportern var visst lika frågande som jag eftersom hon följde upp med frågan: ”Men hur ska man avhjälpa det då?”

"Nej, alltså. Jag tror att man på något sätt måste se om hela strukturen. Och då tror jag att på något sätt får börja om från början. Om man ska ha en centralstyrning, så att säga, det bygger ju på att man litar på de myndighetschefer och de verksamhetschefer som man har, och det gör man ju inte i dag. Utan vi har ju ett regelsystem som... ja, där ingen styr, så att säga. Jag menar, regeringen har ju inte ens en aning om hur många myndigheter vi har och vad de kostar."

Reportern (och jag) börjar bli förtvivlad och bryter in: ”Men vad är det för slutsats man kan dra av krishanteringen”. Fast nu går frågan till Torsten Carlsson (från Länstidningen). Han kommer fram till att det måste finnas någon som kan ”trycka på knappen”.

Mot slutet kommer Lotta Gröning in igen:

Men alltså det som är det absurda i det här det är väl ändå att Sverige… Vi kan ju inte påstå att vi inte är vana vid stora katastrofer, för jag menar vi hade ju Estonia här för ett tiotal år sedan när 800 människor dog. Och jag menar vi var ju en gång ett U-land där man inte hade en aning om någonting, men vad vi har lärt oss på något sätt av Estonia, det är att det står krisgrupper på varenda flygplats – det gjorde det ju nu också när folk kom hem från Thailand, man skickade in dem direkt till något rum – men det man inte har lärt sig är att det krävs en samordning centralt. Att det krävs, ehm… en ledning, liksom – som fungerar."

Vi ska alltså inte ha mer centralstyrning. Vi ska ha mer samordning centralt. Glasklart, Lotta!

Söndagsnöje och svordomar

Ett av mina favoritnöjen om söndagarna är att ligga och dra mig riktigt länge på morgonen, lyssnande till radions utmärkta Godmorgon världen. Ett av de allra bästa inslagen är när Ulf Wickbom är krönikör (lyssna här, ca 37 min in). I morse gjorde han upp med krönikörer (typ Skugge), politiker (typ biståndsminister Carin Jämtin) och andra tyckare (typ resten) som använder svordomar, könsord och andra kraftord för att ... ja, just det, varför då?

Varför skriver Linda Skugge "Och tjejer, va fan så svårt är det inte att klippa gräs och programmera videon" och varför säger en minister att muren mellan Israel och Palestina är "för djävlig, faktiskt".

Det som tilltalar mest med Wickbom är att han egentligen inte vill kritisera Skugge, Jämtin och alla andra:

"Om man bara förfasar sig riskerar man att bli en sån där som bestämmer på vilka villkor andra får prata.", säger han och förklarar varför. "Det är rätt att svära i kyrkan på rå bondska under förutsättning att prästen bestämmer allt och tilltalar dig på 'latrin' och 'kräkiska' ... Vulgariteten är ett gammalt pålitligt stilgrepp."

Men så gör inte Jämtin (eller Skugge):
"Den svenska regeringen lämnar på det sättet [genom att svära om muren] den officiella och diplomatiska nivån för umgänge. Jämtin slänger ord omkring sig som andra kastar sten. [...] När Olof Palme som statsminister använde uttryck som 'satans mördare' och 'diktaturens kreatur' så var det i medveten kontrast mot en mer vårdad retorik. Det blev en avsiktlig, raffinerad effekt. ... Jämtin har aldrig visat att hon kan uttrycka sig elegant, eller ens vårdat, och därför blir hennes grova språk bara ett fattigdomsbevis."

Om man svär i var och varannan mening försvagas styrkan i kraftuttrycken. Det går helt enkelt inflation i svordomar. Wickbom pekar ut tre faror med denna "debatteknik":

1. Man riskerar att diskutera form snarare än innehåll.
2. Uttalandena blir kategoriska. Världen blir svartvit. Dialog blir svår, för att inte säga omöjlig.
3. Om man svär redan vid petitesser, vad tar man till när en verklig skandal dyker upp?

Eller som Wickbom uttrycker det:
"Vad säger man då? Ja, va fan säger man då?"

Fotboll i Iran

Om sex dagar är det presidentval i Iran. Inför det kan det vara bra att titta in på bloggen Fria Iranvänner, där man just nu gläds åt att Iran kvalificerat sig för fotbolls-VM. Iranierna firar genom att ... protestera mot regimen!

Far och flyg i vänsterkartellen

I går fick vi reda på att regeringen tänkte satsa trekvarts miljard på ett nytt stridsflygplan - som det inte finns något behov för.

Nyss meddelade Peter Eriksson (miljöpartisten som inte sitter i regeringen formellt men hemskt gärna vill göra det efter nästa val) att regeringen skrotar sina trekvartsmiljard-planer.

Samarbetet i vänsterkartellen verkar vara "stabilt som f_n", som det lät i Pippi Rull. Och när regeringen talar om långsiktiga försvarsprojekt vet vi numera att det rör sig om en tidshorisont på mindre än 24 timmar.

DN räknar fel - LO räknar med stöd

Jag var hos tandläkaren i dag. Betalade själv. Tänkte bara inleda med det.

Redaktionen på DN Debatt har svårt med matematiken, påpekade min sambo i morse. När LO skriver att 17,5 procent av LO-kvinnorna (mellan 16-34) inte har råd att gå till tandläkaren avrundar DN-rubriken det till "Var femte ung LO-kvinna". Var femte = 20 procent. Var sjätte = 16,7 procent. Steget uppåt är betydligt högre än steget nedåt. Fast det ger väl inte lika bra skrämseleffekt att avrunda till det som ligger närmast om det betyder att avrunda nedåt.

Själva artikeln bjuder inte på några nyheter. LO förfasas över att många "inte har råd" att gå till tandläkaren. Lösningen? Självklart tycker LO att staten ska öka subventionerna till tandvården. Och inför gärna ett pristak (det är väl det som menas med "generellt skydd mot höga kostnader"?).

Frågan varför en miljon svenskar har så lite kvar i plånboken efter skatt att de inte anser sig ha råd att sätta sig i borrstolen verkar inte vara något som Erland Olauson (ni vet, LO-mannen med lägenheterna) grunnat på. Han har nog heller inte undersökt hur många av denna miljon svenskar som har, säg, en DVD-spelare hemma (jag har det inte).

Att "inte ha råd" är nämligen ett mycket relativt begrepp. Om man, som de flesta i min generation, har vuxit upp med gratis tandvård upp till 20 års ålder blir man onekligen lite sur när de helt plötsligt börjar kräva hundratals kronor för en liten undersökning, och flera tusenlappar när tandtrollen (de hette så på dagis) varit framme.

Eftersom jag själv inte lyckats hålla dessa troll borta tvingades jag nu boka en ny tid hos min borrmaskinist. Och DVD-spelaren får jag uppenbarligen vara utan ett tag till.

Datorer och barnadödlighet

Det är otroligt irriterande att vara utan dator. Lämnade in den för reparation innan jag åkte på långresa för sju veckor sedan, men reparatören tycker uppenbarligen inte att det är någon brådska. Det innebär att jag så här på min semester måste åka till redaktionen för att kolla mejl och snabbkika på bloggarna i RSS-läsaren. Antar att det säger en hel del om hur vissa av oss lever våra liv. Men är man medieberoende så är man. Hur som helst, det lär bli lite glest med kommentarer härifrån ytterligare en tid tills tekniken hemma fungerar som vanligt.

Såg ett fantastiskt inslag i Aktuellt i torsdags, som jag hade velat tipsa bloggosfären om. Det var så uppseendeväckande ovanligt, att nyhetsankaret inledde hela inslaget med att påpeka hur ovanligt det var. Det handlade om Bangladesh.
"Och nu kanske ni tror att vi ska berätta hur eländigt allt är", sa Anna Hedenmo i Aktuelltstudion, innan hon berättade att det i själva verket förhåller sig precis tvärtom.

Aktuellt hade besökt Bangladesh och "upptäckt" att det trots all fattigdom går att se en tydlig och positiv utveckling i landet. Barnadödligheten har halverats på tjugo år (siffran tagen ur minnet, så här några dagar efteråt).

Nästa gång ni läser, ser eller hör ett reportage om hur utvecklingen går bakåt eller hur de fattiga lämnas i sticket medan de rika bara blir rikare , minns detta reportage.

Johan Norberg har länkarna till programmet.

Bokstafett

Det pågår för närvarande en ”kedjebloggning” om läsande. Kul. Johan Norberg har skickat stafettpinnen till mig.

1. Hur många böcker äger du?
Ingen aning. Runt tusen skulle jag gissa, men det kan både vara fler och färre. Lite drygt hälften är skönlitteratur. Tror jag.

2. Senaste bokköp?
Siri Hustvedt: Vad jag älskade. Den senaste jag fick i present var Per Hagman: Att komma hem ska vara en schlager.

3. Senast lästa bok?
Se fråga två.

4. Fem böcker som har betytt mycket för dig (som du har läst minst tre gånger)?
Mycket svår fråga, främst därför att det är oerhört få böcker jag verkligen har läst tre gånger. Så det får bli böcker som betytt mycket:

- John Stuart Mill: On Liberty (Om friheten)
- Salman Rushdie: The Satanic Verses (Satansverserna)
- Frederick Bastiat: Det man ser och inte ser
- Timothy Gallway: The Inner Game of Tennis
- Håkan Nesser: Kvinna med födelsemärke

(Den sista titeln har en alldeles speciell förklaring. Under gymnasiet drabbades jag av ”läskramp” – jag tyckte det var urtrist att sluka böcker på det sätt jag hade gjort tidigare. Men så fick jag av en slump tag i Nessers deckare och fick läslusten åter. Dessutom är det den bästa av de tio Van Veeteren-deckarna, som innehåller moraliska dilemman om vad som är rätt och fel).

5. Fem bloggare som jag vill ska besvara dessa frågor?
Louise på Frihetspropaganda, Mathias Sundin, Hans Kullin, PJ Anders Linder, och Helle Klein.

Dagens hjälte

Heder åt Tomas Olsson, leveransområdeschef på posten i Uppsala, som försvarar beslutet att låta några personer på den uppländska landsbygden få tre kilometer till sin brevlåda:

"Om jag valde att bo på landet så räknar inte jag med att ha livsmedelsbutikerna lika nära som när jag bor i stan, och jag räknar kanske inte heller med att jag ska ha samma service att få breven instoppade i min dörr som man har i innerstan. Däremot så får jag ju så otroligt mycket andra värden om jag flyttar ut på landet, så man får väga det för och emot."

Och dagens tistel till Radio Uppland, som "klipper" denna del i hans uttalande när de lägger ut nyheten på webben. Där presenteras bara den "drabbade" som hävdar att "det ska ju vara samma service för alla människor helt klart".

Men om man klickar på denna ljudlänk får man höra Olssons kloka ord.

När även de rika är fattiga

På JKL Blog finns ett exempel som illustrerar vad LO:s avundsjukerapporter leder till:

"En riksdagsledamot vars make, ett kommunalråd, fyller 60 år ber i en annons vänner att istället för present skänka pengar till en tandläkarbehandling."

Avundsjuka LO

Wow! Vilken nyhet! LO har skrivit en rapport om rikedom!

Tyvärr handlar den inte om att skapa möjligheter för människor att själv förkovra sig, att få människor att växa, att uppmuntra till rörlighet och utmaningar. Nej, det är det gamla vanliga tugget:

"Näringslivets maktelit" har blivit ännu rikare, medan industriarbetaren inte har blivit det. Och LO tycker att det är "viktigt med kunskap om nivån på och utvecklingen av inkomstskillnaderna mellan vanliga medborgare och samhällets elit. Självklart har det en betydelse om makteliten har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut."

Så bara för att Wanja Lundby-Wedin och hennes högra hand Erland Olausson tjänar mångdubbelt mer än deras medlemmar är de oförmögna att fatta vettiga beslut? Eller gäller det bara i näringslivet?

Skippa avundsjukerapporterna LO, och kom med idéer om hur fler människor ska få möjlighet att skapa rikedomar istället! Det handlar nämligen inte om något nollsummespel, där den enes vinst är den andres förlust. Det borde ni ha lärt er vid det här laget.