Klyftor och konsten att vinkla

Pierre på p-blog skriver att klyftorna i Sverige ökar. Källan är Dagens arbete. Jag påstår att klyforna minskar. Min källa är SCB.

Förmodligen har vi båda rätt - allt beror ju på hur man väljer att formulera sig. Lustigt nog har det inlägg Pierre skrev omedelbart innan han gav sig på "direktörerna" rubriken "Konsten att vinkla". Vilket även har uppmärksammats av Dennis.

Så här skriver SCB:

Trots att spridningen 2003 var lägre än 2000 ligger ojämnheten i inkomstfördelningen kvar på, en för Sverige, hög nivå. I ett internationellt perspektiv har Sverige, tillsammans med de övriga nordiska länderna, en låg inkomstspridning.

Med det här som utgångspunkt kan man bevisa vad som helst. Den som ogillar klyftor kan pekar på att de ligger på en för Sverige hög nivå. Han eller hon kan också glädjas åt att trenden verkar gå åt rätt håll.

Den som tycker att arbete ska löna sig mera kan peka på att klyftorna i Sverige - och Norden - ligger på en internationellt låg nivå. Vad värre är, de perioder som klyftorna växer beror det på att vissa människor får stora kapitalvinster. De jobbar alltså inte hårt, de är lyckosamma på börsen. Inget fel i det, men jag tillhör dem som tycker att det gärna får ge lite extra att slita hund jämfört med att sitta hemma.

Det kom ett brev...

Dagens Nyheter har svarat på UNT:s ledare från i fredags. Vilket förstås inte är samma sak som att de har svarat på frågorna som ställdes. Så vi ställde dem på nytt.

Allt finns att läsa här.

Den stora utmaningen

Sverige lider av ett stort problem. De flesta tycker att regeringen skötte hanteringen av flodvågskatastrofen illa. Inget problem i det, kan man tycka, det är bara att byta ut regeringen i nästa val.

Så ser det ut i de flesta demokratiska länder. Maktväxling är en av de mest naturliga, för att inte säga grundläggande, delarna av ett demokratiskt styrelseskick.

Men i Sverige är det få av dem som tycker att regeringen gjorde ett dåligt jobb som tror att en borgerlig regering hade klarat det hela bättre (enligt Skop).

Där har alliansen sin största utmaning. Det handlar inte i första hand om att kunna demonstrera enighet i alla frågor utom om att vinna folks förtroende för förmågan att leda landet. Att åstadkomma detta från åskådarplats (dvs oppositionsbänken) är inte lätt, men det måste ändå göras.

Steg nummer ett är att vinna självtillit. Bara om man själv tror på det kan andra komma att göra det.

Steg nummer två handlar om självinsikt. I politiken tar man ofta motståndarens sämsta argument för att smula sönder honom eller henne i en debatt. Gör i stället tvärtom. Vilka är motståndarens bästa argument, och vad kan vi göra hos oss själva för att utplåna dem?

Det är inga stora hemligheter jag avslöjar här. Omsvängningarna inom många partier, till exempel moderaterna och centerpartiet, beror till stor del på att de börjat studera sig själva med ett utifrånperspektiv. Folkpartiets framgång i förra valet kom sig av en omprövning av politiken som började långt före augusti 2002.

Alliansens svagaste länk är för tillfället kristdemokraterna, som svettas kring fyraprocentspärren. Men minns att det svänger fort i politiken. 1998 fick kd runt 12 procent medan folkpartiet hamnade på knappt 5 procent. Nu är förhållandena de omvända. Och om inte förtroendet för alliansen som helhet växer spelar det mindre roll hur det går för respektive parti. Då fortsätter allt som förut.

Ser man på!

Det kom ett svar från Insider. Det här var mina frågor:

1) Vad menas med "invandrare" respektive "invandrarbakgrund" (hur definieras begreppen)?
2) Vilken statistik bygger ni reportaget på?

Svaret löd (i dess helhet):

Hej,
statistik finns på Brottsförebyggande rådet och Stockholms universitet som gjort flera undersökningar i olika omgångar.
Mvh
Urban Björk
Insider

Jag kan alltså konstatera att även om svaret kom relativt snabbt (låg i min mejlbox redan i fredags, men jag har inte kollat förrän nu) så lämnas fråga ett helt obesvarad och fråga två får väl knappast något som man skulla kunna kalla ett uttömmande svar.

Det är möjligt att det finns statistik hos Brå och Stockholms universitet, men jag undrar varför Insiderredaktionen är så obenägen att komma med något mer konkret. Fortfarande nämns inga siffror som stöder påståendet att en majoritet av brottslingarna är invandrare - är det 51 procent, 63 procent eller 78 procent? Hur ser statistiken ut nedbruten per brott - begås flest personrån, våldtäkter, bilstölder, ekobrott eller vad?

Med tanke på hur otydligt reportaget var i torsdags hade jag förväntat mig rakare besked när jag bad om det. Tills jag är bevisad om motsatsen (eller får tid att själv kolla upp Brås statistik) utgår jag ifrån att TV3 helt enkelt inte har på fötterna för sina påståenden.

(PS. Uppdrag granskning har ännu inte hört av sig).

Blind höna blinkar

Höll på att missa ett guldkorn från den gångna veckan. Det handlar om en EU-kommissionär som blinkar. Sett av en blind höna. Hur nu det går ihop.

Vad har DN för källa?

Vad skiljer följande två meningar åt:

1) 'Zvjania övergav den förre presidenten Eduard Sjevardnadze, men mycket av den korruption, som han anklagade Sjevardnadze för, hade han själv varit en del av'

2) "Mycket av den korruption Zjvanija och Saakasjvilij anklagade Sjevardnadze hade han själv varit en del av"

Rätt svar: den förra är grammatiskt korrekt. Det kan bero på att den är hämtad från Dagens Nyheters familjesida, till skillnad från den senare kommer från Den Svenske Nationalsocialistens hemsida (vill inte länka dit för att ge dem högre google-ranking, ni får leta själva).

Artikeln är en nekrolog över Georgiens regeringschef Zurab Zjvania. Och ovanstående exempel är inte enda likheten mellan DN:s familjesida och DSNS:s hemsida (läs mera i UNT här).

Är det verkligen möjligt att DN:s familjeredaktion använder en nationalsocialistisk, dvs nazistisk, sajt som källa? Och om inte, varför lyfter DN fram att Zjvanija var Georgiens "judiske premiärminister"?

Skillnad på sak och person

Två vänsterbloggare som jag läser dagligen är Chadie och Pierre (som dessutom syns tillsammans på obunden.se). Den senare undrar på sin blogg vad Alicio har att dölja. Killen har i ett oerhört ambitiöst och uttömmande inlägg granskat SVT-programmet Faktum, men eftersom han skriver anonymt på bloggen kan han omedelbart misstänkliggöras. Alicio bemöts inte i sak utan får i stället ta stryk som person.

Både Chadie och Pierre skriver också om Peter Wolodarski, som i DN har uppmärksammat Alicios inlägg. Chadie beskriver honom som "den där DN-skribenten som babblar på som värsta kaffekokaren utan att ha minsta substans i det han skriver" medan Pierre nöjer sig med att konstatera att Peter Wolodarski är "nyliberal och ganska läskig ledarskribent".

Jag är säker på att både Peter och Alicio tar det hela med ro. Men jag tycker ändå att det är trist när diskussioner förs på det sättet. Om man inte kan kritisera någon i sak bör man låta bli, även om man inte tycker om det som sägs eller den som säger det. Det är faktiskt bättre att framföra saklig kritik som senare kanske visar sig vara fel, än att gå till personangrepp även om det skulle visa sig att man även hade rätt i sak.

(I sak: de som har problem med att Alicio är anonym kan ju pröva att använda den mejladress som finns på hans sida och ställa följdfrågor, om det är något som är oklart. Eller?)

Insider om invandrare

TV3:s motsvarighet till Uppdrag granskning ställde i dag frågan varför invandrare begår så mycket brott. Ja, de formulerade faktiskt frågan så. "Kriminella invandrare tar över förorterna" står det på programmets hemsida och i det ca tjugo minuter långa inslaget hävdades bland annat att majoriteten av landets brottslingar är "invandrare". Inte vid ett enda tillfälle presenterades någon statistik eller annan fakta som grund för påståendet, utan det framfördes svepande, ibland av att några poliser fick säga att det typiska brottet var invandrare som snodde Canada Goose-jackor från tonåringar. Inte heller talade man om vad som menades med "invandrare" - flyktingar, personer med båda föräldrarna födda utomlands, personer med en förälder född utomlands, gäller det personer med utomnordisk bakgrund eller ingår norrmän och danskar?

Jag har därför mejlat två frågor till redaktionen:
1) Vad menas med "invandrare" respektive "invandrarbakgrund" (hur definieras begreppen)?
2) Vilken statistik bygger ni reportaget på?

Vi får se om de är bättre än Uppdrag granskning eller Faktum på att svara.

Roligt

I avdelningen roliga men innehållslösa kommentarer lyste dessa korta rader från PJ upp min tillvaro denna sena timme.

Skatter och tillväxt

Jag har tidigare skrivit om skatter och tillväxt. Johnny Munkhammar påpekar i sin blogg att Göran Persson har fel när han påstår att Sveriges tillväxt, trots våra höga skatter, har varit nästan högst i Europa:

Under den senaste tioårsperioden hade 9 länder av 15 i EU högre BNP-tillväxt än Sverige. Av de tio nya har nästan samtliga haft högre tillväxt an Sverige. Vi ligger således långt under snittet.

Och så levde de lyckliga i alla sina dar

Det var en gång en förbundsordförande i ett ungdomsförbund som fick en massa pengar. De sattes in på ett hemligt konto och de personer som kände till detta såg också till att använda slantarna.

När en journalist på en tidning i Sveriges fjärde största stad upptäckte detta skrev han en artikel. Naturligtvis blev det stor uppståndelse och undgomsförbundets revisorer skulle gå till botten med fallet.

Efter många, långa veckor - när de flesta hade glömt bort hela historien - kom så äntligen den efterlängtade rapporten. Revisorerna konstaterade att förbundsordföranden agerat "olämpligt och med bristande omdöme", men kunde inte peka ut någon särskild syndabock eftersom alla skyllde på alla.

Majoriteten i förbundsstyrelsen tyckte det var skönt att kunna lägga den här tråkiga historien bakom sig och uttalade snabbt sitt förtroende för förbundsordföranden, trots att denne agerat "olämpligt och med bristande omdöme".

Men protesten tystades snabbt ner och förbundsstyrelsen övergick i stället till högtidsstynden då dagens text ur "urkunderna", dvs principprogrammet (pdf), skulle högläsas.

- Dagens text är hämtad ur 3 kap, 5 stycket, vers 1-4, skanderades från talarstolen:

"Idag upplever många människor maktlöshet. Vanmakten finns överallt; i skolan, på jobbet, i bostadsområdet och i politiken. Många vänder därför demokratin ryggen och allt fler struntar i att rösta. Uppgivenheten skapar en allt djupare klyfta mellan politiker och väljare som hotar demokratin."

Åhörarna var rörda till tårar över formuleringskonsten. Tur att i alla fall de var tillräckligt engagerade i kampen för att skapa en bättre värld.

Tänkte ledamöten i ungdomsförbundets styrelse och såg fram emot att - med rörelsen i ryggen - leva lyckliga i alla sina dagar.

Dagens läsning och dagens mejl

Den som inte har läst Alicios granskning av en av våra granskare bör göra det. Snarast.

Jag tror den svenska bloggosfären är på gång.

Häromdagen skrev jag själv om Uppdrag gransknings förvanskning av fakta i deras senaste inslag. Givetvis mejlade jag mitt inlägg till programmets ansvarige utgivare, Nils Hansson.

Innan jag skrev inlägget hade jag ringt till redaktionen och bett om en förklaring till deras tolkning av det dokument de presenterade som underlag för påståendet att försäkringskassans handläggare får bonus när fler förtidspensioneras. Den jag talade med kunde inte ge besked. Jag bad henne tala med de som gjort inslaget och sedan mejla mig till min jobbadress. Jag har ännu inte fått något mejl.

I fredags fick jag dock ett mejl från redaktör Stefan Eriksson, som svar på min bloggpost. Mejlet löd:

Hej Håkan!

Jag har med stort intresse tagit del av din weblog. Under vår undersökning av ämnet har vi samlat in stora mängder fakta och gjort många intervjuer. Våra metoder och vårt arbete garanterar att vi varken bedriver "usel" eller "ohederlig" journalistik. Det är tråkigt om du fått den uppfattningen, för så är det inte. Redaktionen kommer säkert i framtiden få anledning att återkomma till Försäkringskassans arbetsmetoder. Hoppas du tittar då.

Med vänlig hälsning
Stefan Eriksson
Redaktör Uppdrag Granskning - Stockholm

Eftersom inte ett enda av mina argument bemöts i detta mejl skickade jag omedelbart ett svar. Mitt mejl, som sändes i lördags, såg ut så här:

Hej Stefan,

jag tittar gärna på Uppdrag granskning och är av den uppfattningen att programmet är mycket viktigt. Att makthavare granskas är ovärderligt i en demokrati.

Dock undrar jag vilka stöd ni har för påståendet att försäkringskassans handläggare får "extra betalt om de lyckas förtidspensionera ett visst antal människor" eller att "Fler förtidspensioneringar ger klirr i kassan" (båda citaten kommer från svt.se/granskning). (På svt.se/nyheter presenteras nyheten som "bonus för att ge förtidspension" och i mediespelaren presenteras inslaget med texten: "Uppdrag Granskning visar hur Försäkringskassan i Lidköping minskat antalet sjukskrivna genom att ge handläggarna en slags bonus för varje person som istället förtidspensioneras").

Det dokument som ni lägger fram, både i programmet och på hemsidan, som stöd för att handläggaren får 700 kronor extra per person som förtidspensioneras (som ni formulerar det) visar bara att de får betalt per ärende som handläggs, inte per ärende som innebär en förtidspensionering. Det är en väsentlig skillnad.

Ni talar dessutom om bonussystem samt låter en fackföreningsföreträdare använda ordet "ackord". Av PM:et framgår dock tydligt att det handlar om en betalning per PM som behandlas, oavsett om behandlingen resulterar i att någon får sjukersättning eller inte. Detta stämmer också väl överens med Nationalencyklopedins definition av "beting" (som i reportaget framställs som något mycket suspekt), nämligen "avtalad ersättning för viss, i förväg överenskommen arbetsuppgift". Att då framställa det som att handläggaren får "klirr i kassan" vid "fler förtidspensioneringar" är faktiskt ohederligt, jag vill också kalla det ren lögn.

Om Uppdrag granskning på annat sätt, genom de intervjuer eller den "stora mängd fakta" som du hänvisar till har fått fram information som stöder uppfattningen att det är just fler förtidspensioneringar - och bara fler förtidspensioneringar - som ger pengar i plånboken för den enskilde handläggaren vore jag tacksam om jag kunde få ta del av det materialet, antingen genom ett mejl eller genom en länk till hemsidan där ni presenterar vad ni stöder er uppfattning på.

Med vänliga hälsningar
Håkan

Jag ser fram emot ett svar som bemöter mig i sak.

Rätt tänkt från fel håll

Skrev i går kväll att det är dags för alliansen att lyfta fram jämställdhetsfrågorna. I dag damp följande pressmeddelanden ner i mejlboxen:

"Gudrun Schyman och Marita Ulvskog försöker överträffa varandra i vem som
är kvinnornas bästa vän och feminismens frontfigur i Sverige. De har båda
haft ett stort inflytande över svensk politik det senaste decenniet och
ändå har så lite hänt för att förbättra kvinnors situation. Vi är nu
trötta på deras vackra ord och kräver istället handling!"

Vi vill därför att Kristdemokraterna tar täten i debatten om
jämställdhetsfrågorna och arbetar för att lyfta dessa frågor i Alliansen."

Kanske inte precis den kraft inom alliansen som jag förknippar mest med jämställdhet, men kd-kvinnorna tänker i alla fall strategiskt rätt.

Vem ställer frågan?

Okej, en massa miljöpartister hotar på DN Debatt att bryta samarbetet med regeringen. Vargen kommer, vargen kommer... Gäsp, har vi hört den förut.

Förr eller senare kommer förstås vargen. Minns hur tydlig Peter Eriksson var när han mötte pressen i Sälen för en månad sedan.

Men. Det intressanta är egentligen något annat.

I stort sett efter varje uttalande som något av de fyra partierna i alliansen gör i ekonomiska frågor dimper det i min mejlbox ner ett pressmeddelande från Pär Nuder där han frågar sig hur dessa fyra partier ska kunna regera ihop. De är ju så splittrade och odugliga, lyder budskapet från finansministern.

Nästa gång ni läser i en tidning eller ser på tv någon journalist ställa frågan till någon av alliansens företrädare, ställ er då själva frågan varför denna fråga ställs. Varför frågar man fyra partier som väldigt tydligt säger att de gillar varandra i stora drag och tänker se till att ett samarbete fungerar samtidigt som man inte frågar Göran Persson hur han ska klara av att få ihop ett regeringsunderlag efter nästa val.

Vem ställer frågan? Och varför ställs den? Fundera på det, varje gång det händer fram till september 2006.

Sluta skratta - börja snacka

Från en liberal horisont är det lätt att dra på munnen när man ser Marita Ulvskog feministfajtas med Gudrun Schyman. Ingen behöver försöka söndra och härska inom den röda vänstern, det klarar de så bra själva.

Men jag undrar varför det är så tyst från allianshåll i frågor som rör jämställdhet. Som det är nu står Schyman & Co både för problemformulering och svarsalternativen. De "äger" frågan, så att säga. Den som tror att det inte väcker genklang hos många väljare lär missta sig. Alliansen måste vässa argumentationen på det här området. Nu.

Självförtroendet stärks

Per Dahl skriver intressant och tänkvärt om betydelsen av att en borgerlig regering måste bli vald med mandat att förändra Sverige, inte bara se till att Rosenbad befolkas av nya ansikten. PJ hakar på och listar fyra punkter som alla är viktiga för att Sverige efter september 2006 ska få både ny regering och ny politik.

Det intressanta är att tonen i båda dessa inlägg andas en tro på att ett regimskifte faktiskt kommer att äga rum. Som jag skrev för ett tag sedan är detta i sig ett tecken på att något faktiskt är på väg att hända.

Vänsterkartellen är splittrad, idétrött och dåligt motiverad. Det är dags för alliansen att lägga i nästa växel. Som min uppsatshandledare sa när jag äntligen fått till ett hyfsat utkast och inlämningsdatum närmade sig: Det är bara att köra så det ryker.

operation distrahera

Ulrika Knutsson visade i morgonens Godmorgon, världen! att hon förstått en del av det politiska spelets smutsiga sida. Varför valde statsminister Göran Persson plötsligt under sin Australienresa att skapa oro kring det svenska pensionssystemet? Svaret är enkelt: Han ville stjäla uppmärksamheten från beslutet att inte ge amnesti åt de många flyktingbarn i Sverige som drabbats av apati och måste sondmatas.

Det säger en del om hur dåligt det beslutet är, när det krävs ett så drastiskt uttalande som skapar oro kring ett system som kräver förtroende från medborgarna över flera decennier för att fungera.

Regeringen fortfarande senfärdig

Saxat från TT (länkat via DN):

"Den nyligen tillsatta granskningskommissionen har begärt in underlag från en rad myndigheter med uppgifter om hur de agerade efter annandagens flodvågskatastrof i Sydostasien. Sist in blev rapporten från regeringskansliet."

Någon som är förvånad?

hatten av

Forskning och framstegs blogg uppmärksammar något som har skymts av statsministerns höga hatt:

"Nu när t.o.m G.P. har en doktorshatt kan man notera att adjunkter - lärare utan doktorsexamen - är den yrkesgrupp som ökar mest på högskolan enligt SULF-tidningen. Samtidigt blir fler disputerade lektorer än någonsin uppsagda från samma högskolevärld och antalet arbetslösa doktorer har aldrig varit större."

Oseriös och lögnaktig journalistik

Uppdrag granskning är ofta i blåsväder. Programmets idé, att granska makthavare, är det inget fel på. Självklart trampar man då också på många tår.

Men gårdagens inslag om hur försäkringskassan har "bonussystem" som går ut på att de får betalt om de förtidspensionerar fel är inget annat än ren lögn. Vilket tydligt framgår om man läser det dokument (pdf) som "avslöjar Försäkringskassan", som det så fint heter.

"Fler förtidspensioneringar ger klirr i kassan" påstår redaktionen också (när man spelar upp inlsaget i sin RealPlayer-spelare). Budskapet är att om en handläggare flyttar en person från sjukpenning (=sjukskrivning) till sjukersättning (=förtidspension) så får denna handläggare 700 kronor i egen ficka.

Detta är alltså inte sant. Det är bara att läsa innantill i det "avslöjande" dokumentet. Där står att handläggaren får 700kr/PM, vilket betyder att kassan betalar ut 700 kronor för varje extra ärende utöver den normala arbetsbördan som handläggaren behandlar. Handläggaren får alltså 700 kronor oavsett om personen det gäller förtidspensioneras eller får fortsatt sjukpenning eller något annat.

Det är något helt annat. Då blir de 700 kronorna någon variant av billig övertidsersättning, vilket också arbetslivsminister Hans Karlsson försökte förklara i studion i går. Men programledaren Karin Hübinette fortsatte oförtrutet att tala om bonus och beting. Ordet "beting" används visserligen i dokumentet, men det är faktiskt strunt samma. Ett äpple blir inte en gul och böjd bara för att man kallar det för en banan.

Det här är inte bara usel journalistik. Det är dessutom ohederlig sådan. Uppdrag granskning borde erkänna sitt misstag och dra tillbaka hela inslaget.

Smutsig debatt

Jag skrev tidigare om det vanliga knepet att höja rösten så fort argumenten tryter. I vanliga fall tycker jag mest att det är trist att det ska behöva vara så. Men gårdagens debattartikel på DN var riktigt obehaglig. Rasism är inte ett uttryck man kan slänga kring sig lite oförsiktigt hur som helst. Rasism som fenomen är ett oerhört allvarligt problem. Anklagar man någon för rasism bör man ha på fötterna. Har man det inte blir debatten vulgär och begreppet rasism urholkas på sitt värde.

Den som beter sig på det sättet marginaliserar sig själv. Nästa gång Ursula Berge öppnar munnen kommer jag utgå ifrån att det hon säger inte är sant. Hennes omdöme är helt enkelt inte att lita på. Detsamma gäller de 28 andra som undertecknade gårdagens artikel.

Jag skrev även om det i dagens UNT.

"De 29 vänsterdebattörerna är givetvis välkomna att föra fram sina åsikter, så de kan bemötas i en öppen debatt. Men genom att — utan någon som helst saklig argumentation — utmåla motståndarna som rasister skapar de ett rått och smutsigt debattklimat, ovärdigt varje debattör med minsta ambition att bli tagen på allvar. De enda som vinner på en sådant debattklimat är främlingsfientliga populister. Förlorarna är alla med ett ärligt engagemang att bryta utanförskapet och bidragsberoendet — främst de som sitter fast i det."

Extra allvarligt blir deras övertramp när man betänker risken att något parti faktiskt tänker utnyttja ett främlingsfientligt budskap i kommande valrörelse. Vi har sett det i Danmark, Norge, Holland, Belgien, Frankrike ... Listan kan göras längre. För inte länge sedan stod svenska fackföreningsmän och skanderade "Go home" till lettiska byggnadsarbetare. Det är lätt att föreställa sig hur nästa steg ser ut.

När en plus en blir två

En plus en blir två. Nej, det här handlar inte om att det är Alla hjärtans dag i dag. Entreprenörsbloggen (med tanke på ämnesvalet kanske Sveriges viktigaste blogg?) berättar att 65,5 procent av alla företag i Sverige är enmansföretag.

Jag hyser inga som helst illusioner om att alla dessa ska kunna växa och bli stora. I den siffran ryms exempelvis frilansande journalister och andra människor med "fria" yrken som lever på att sälja sina egna idéer snarare än att tillverka produkter eller förnya tjänstemarknaden.

Men ändå. Tänk om hälften - eller bara en fjärdedel - av dessa enmansföretagare skulle anställa en person. Sysselsättningen skulle skjuta i höjden, arbetslösheten skulle snudd på förvandlas till något vi läser om i historieböckerna..

Hur vore det om regeringen ville tänka i de här banorna, i stället för att tro att arbetslösheten åtgärdas genom mer pengar till Ams.

Snacka om osynliggörande

Per Ahlin står för dagens osmakliga association. Tre hockeyspelare har stängts av från landslaget efter anklagelser om våldtäkt (förundersökningen är visst nedlagd, men det som hänt har ju lik förbannat hänt, vilket inte ens förnekas av spelarna). Vad skriver då Per Ahlin på Dagens Nyheters ledarsida? Eftersom det inte finns på webben citerar jag det i sin helhet.

Bara en Henke
De tre ishockeyspelare som satt i polisförhör i stället för att spela mot Tjeckien har meddelat att de lämnar Tre Kronors trupp. Ett avbräck, så klart.
Det är dock inget mot saknaden efter Henrik Larsson i fotbollslandslaget, en saknad som blivit något lättare att bära efter uppgifterna om att han nu är i rekordtidig träning efter knäskadan.
Visst är Markus Rosenberg bra, men det finns bara en Henrik Larsson.

Ett avbräck, skriver Ahlin. Och så snackar vi lite fotboll på ledarsidan.

Jag undrar: Vem bryr sig om tjejen?

Sparkar Persson Freivalds?

I avdelningen "politiska analyser på nyhetsplats" står DN:s Henrik Brors i dag för en tämligen välformulerad sådan (På webben säger bylinen att det är Bengt Albons som står för analysen, men jag litar mer på papperstidningen). Den kritik som riktas mot kaoset i regeringskansliet är befogad och sakligt underbyggd. (Jag skulle med andra ord hävda att den är tämligen 'objektiv', däremot knappast 'opartisk').

Däremot tror jag han har fel på sista punkten.

"Regeringens hantering av flodvågskatastrofen ingår i medborgarkommissionens granskning, vars slutsatser ska komma i slutet av året. Men innan dess kommer troligen statsminister Göran Persson att demonstrera sitt politiska fotarbete, genom att låta någon byråkrat eller minister på UD ta på sig ansvaret."

Problemet för Göran Persson är nämligen att han har skyfflat ansvaret nedåt lite för många gånger (långt före flodvågskatastrofen). Nu har de blivit en skylla-ifrån-sig-debatt om statsministern som inte går att komma undan om han inte själv tar på sig ansvaret offentligt, i denna eller andra frågor av hög dignitet. Ärligt talat verkar det inte särskilt sannolikt att han plötsligt - efter nio år vid makten - skulle ändra sina vanor.

Persson behöver ha Freivalds vid sin sida fram till valet, annars kommer det att verka som att han låter henne bli syndabock. Och han kan knappast göra sig av med någon av de mest trogna medarbetarna, Lars Danielsson eller Hans Dahlgren, eftersom det skulle se ut som att han skyller allt på tjänstemännen (den debatten vill han ogärna få upp till ytan igen).

Möjligen skulle han kunna "omplacera" någon annan UD-tjänsteman. Men då måste han göra det på ett sådant sätt att det dels framgår att dessa tjänstemän får skulden för regeringens inkompetens i krishanteringen, dels inte verkar som att han försöker rädda sitt eget skinn.

Göran Persson är känd för att vara en skicklig strateg. Men hur han ska lyckas få en sådan ekvation att gå ihop, det övergår i alla fall mitt enkla förstånd.

Analys = attack?

Jag tänkte inte skriva om att Laila Freivalds inte visste var Phuket låg eller var det var för många svenskar.

Däremot undrar jag mer och mer över fenomenet "analys" i svenska tidningar. Det händer titt som tätt att vi på ledarsidan skriver analyser över "det politiska läget", där vi snarare spekulerar i tänkbara utfall av olika konflikter inom regeringen/vänsterpartiet/moderaterna eller vad det nu är för något som är på tapeten än torgför våra argument i olika sakfrågor.

Men under vinjetten "analys" skriver i dag Aftonbladets Lena Mellin, som jobbar på nyhetsredaktionen, att "alltihop är så pinsamt att man är färdig att dra filten över huvudet och hoppas att ingen ser att Laila Freivalds finns."

Pinsamt för vem? Vem är "man" som vill dra filten över huvudet? Och varför hoppas "man" att ingen ser att Laila Freivalds finns?

Någon som har lust att analysera det?

Två citat

"Ändamålet med nyspråket var inte bara att tillhandahålla ett uttrycksmedel för den världsordning och de tankevanor som kännetecknade trosanhängarna av Engsoss, utan också att omöjliggöra alla andra sätt att tänka. Avsikten var att då man en gång för alla hade övergått till nyspråk, och gammalspråket var bortglömt, skulle en irrlärig tanke - det vill säga en tanke som avvek från Engsoss principer - vara bokstavligen otänkbar, åtminstone i den mån tankar är beroende av ord."
George Orwell, 1984

"Jag tycker för det första att man ska frångå uttrycket (etnisk registrering) för det är inte det som det handlar om. Det handlar om att få fram information som man behöver för att kunna driva en bra samhällspolitik."
Katri Linna, nybliven Diskrimineringsombudsman. (citatet hämtat här)

Dagens Ulvskog

Expressen ägs av Bonnier. Det är lika bra att inleda med det.

Expressen har i dag berättat hur sossarnas partisekreterare, känd från tv bland annat för hägljudd kritik av företagsledares höga löner och bonusar, låter skattebetalarna stå för halva hennes lön på 87.000 kronor. Hon kombinerar nämligen partisekreterarjobbet (som faktiskt är ett jobb) med jobbet som riksdagsledamot (som egentligen är ett förtroendeuppdrag) och låtar riksdagen och partiet betala halva lönen vardera.

Jag ska erkänna att jag inte är överraskad. Jag är inte ens förbannad (tycker hela det här ständiga drevet mot välbetalda personer tyder inskränkthet och avundsjuka).

Däremot är jag förvånad. Över att hon inte tycker att det är något moraliskt fel på den där konstruktionen. Över att hon tycker att hon är tillräckligt aktiv i riksdagen bara för att hon går på partiets gruppmöten. över att hon inte inser att det sticker i ögonen, att det verkar som att hon inte lever som hon lär.

Men räkna med att det här egentligen bara är Bonniers fel. Eller Länsförsäkringars. Hela världen konspirerar ju mot stackars Marita Ulvskog och hennes parti - har ni inte insett det?

PJ vs Pilsäter

PJ är sur på Marita Ulvskog för att hon och hennes parti tänker bojkotta Länsförsäkringar, efter att deras vd sagt att han vill ha regimskifte.

Det är väl en lite trist kommentar från en förespråkare för den fria marknaden. Folkpartiets Karin Pilsäter var mycket roligare, och lyckades dessutom agera helt i linje med sin övertygelse:

"Partisekreterare (S) Marita Ulvskog har idag visat att hon trots allt förstått att använda sig av en av marknadsekonomins bästa sidor – det är kunden som bestämmer. Gillar man inte ett företag för att varan är dålig eller säljarna fula eller av ingen orsak alls, ja då kan man gå någon annan stans!
...
För egen del har jag därför idag beslutat att lägga min hemförsäkring hos Länsförsäkringar."

En halv kaka är alltid halv

Blir mycket om skatter de här dagarna, men det beror dels på att frågan har blivit brännande aktuell, dels att skattetryck i det här landet faktiskt är en viktig frihetsfråga. Efter att Göran Persson den gångna helgen förespråkade ett ökat svenskt skattetryck med argumentet att "den gemensamma sektorn ska ha sin del av denna kaka som växer", skrev jag en rätt principiellt hållen ledare om varför det argumentet inte håller.

"HÄLFTEN av en kaka är fortfarande hälften även om man bakar en större kaka. Det statsministern säger är alltså att staten borde få en ännu större del av kakan. EU-snittet år 2003 låg på 41,8 procent,dvs bra mycket mindre än i Sverige. Är polis, sjukvård, skola, omsorg verkligen så mycket sämre i dessa andra länder? Är det verkligen det offentligas andel av "kakan" som är måttet på vad som räknas som god välfärd?" (läs hela ledaren här.)

Det finns två problem med den nyvakna skattedebatten. Först och främst är det ett välkänt fenomen att skattesänkningar inte vinner några sympatier i det här landet. Fråga Bo Lundgren.

Problem nummer två är att det inte längre finns någon egentlig förespråkare för sänkta skatter. Jag tillhör dem som på många sätt anser att moderaternas omsvängning är positiv, eftersom jag är övertygad om att val vinns i mitten. Men det är intressant att notera kronologin det senaste året. 1. Moderaterna tonar ner sina skattesänkarambitioner. 2. Sossarna börjar mumla om skattehöjningar. 3. Folkpartiet lanserar skattestopp. 4. LO talar om behovet av önskad progressivitet i skattesystemet (hej, pomperipossa!).

Det finns ingen motvikt längre.

Lösningen ligger dock inte i att moderaterna återgår till Lundgrensk retorik. I stället måste mittenpartierna ta den här striden, för de har större trovärdighet som allmänna välfärdsförsvarare. Men det är väl tyvärr en from förhoppning att de ska våga göra något sådant.

Skattehöjning inget alternativ

Mathias Sundin, som enligt egen utsago trampar I Chydenius fotspår (en utmärkt blogg och bloggtitel) talar om nästa års val som ett ödesval. På många sätt håller jag med, men kanske inte riktigt så som han menar.

Det var dock inte den poäng jag tänkte göra nu. Mathias skriver att det finns två sätt att lösa "köttbergsfrågan", som Pär Nuder skulle ha kallat den om det inte hade blivit så stor uppståndelse kring just det ordet. Dvs att befolkningen blir äldre och att nuvarande välfärdssystem inte kommer att klara den extra bördan.

Sätt nummer ett heter höj skatterna. Sätt nummer två heter gör om systemen.

Sossarna förespråkar alternativ ett, därför att de inte gillar alternativ två. Borgarna förespråkar olika varianter av alternativ två, därför att de inte gillar alternativ ett. Varför är det ingen som säger att alternativ ett egentligen inte är ett alternativ?

Skatterna befinner sig inte i ett vakuum. Om en skatt höjs eller sänks påverkar den människors beteende. I Sverige låter vi hälften av den gemensamma "kakan" gå till det offentliga (skattetrycket är 51,4 procent av BNP, cirka 10 procentenheter högre än genomsnittet i västeuropa). Problemet med detta skattetryck är att det gör att människor inte har lust att baka en större kaka, eftersom det inte lönar sig tillräckligt mycket att arbeta extra. Om man då ytterligare höjer skattetrycket kommer det i bästa fall resultera i att staten rycker åt sig en större del av den befintliga kakan, men mera troligt är att lusten att baka blir än mindre i befolkningen.

Alternativ ett löser alltså inte problemet - det förvärrar det. Ju tidigare Mathias och hans partikamrater inser det, desto bättre. Ännu bättre vore förstås om Göran Persson och Pär Nuder drabbades av samma insikt, men det hyser jag inga som helst illusioner om att de ska göra.

Inte bara debatt

Jag skrev tidigare att debatten skulle komma nu. Om bidragsfusket alltså.

Det verkar som att vissa åtgärder är på väg också. Hand upp alla som tror att detta räcker.

Information till statsministern

Göran Persson har sagt att det inte finns någon absolut gräns för hur höga skatterna kan bli. Samt att människor nog är beredda på att betala ännu mer i framtiden (jag skrev en ledare om varför han har fel häromdagen, men UNT:s webb har tyvärr influensa just nu så jag kan inte länka dit).

Men jag ska ge tre skäl till varför han kommer att upptäcka att det inte var någon bra idé att lansera skattehöjning som en valfråga.

1. LO ställer sig tveksamt (Wanja Lundby-Wedin sa det i Ekots lördagsintervju).
2. LO ställer sig tveksamt (kom ihåg att vad LO tycker har dubbel tyngd i Rosenbad).
3. Även TCO och Saco motsätter sig skattehöjningar.

Det är tre av tre fackföreningar. Undrar om Persson har klämt sig i en dörr. Han verkar i alla fall ha förlorat fingertoppskänslan.

Den som skriker högst har minst att säga

Via Oskar Lidåker upptäcker jag att ung vänsters förre ordförande Ali Esbati har börjat blogga. Han skriver där hur Sverige är en åsiktsdiktatur eftersom 90 procent av alla dagstidningar är har borgerliga ledarsidor. Esbatis inlägg är en attack på Sydsvenskans Per T Ohlssons söndagskrönika, där denne redogör för hur socialdemokraterna har tagit kontrollen över, myndigheter, universitet och forskningsinstitut - ja, till och med själva rättsväsendet - genom att placera trogna partikamrater i styrelserna och verksamhetsledningen.

Observera skillnaden i sättet att argumentera mellan Esbati och Ohlsson. Den senare tar fram exempel efter exempel som styrker hans resonemang. Det kunde naturligtvis ha varit ännu mer men utrymmet är ju begränsat (det ska ju in i papperstidningen). Exemplen visar inte bara att sossarna sitter på dessa poster, utan att detta faktiskt också får betydelse för vilka åsikter dessa institut och myndigheter framför.

Esbati däremot säger att eftersom medierna är borgerliga pågår det en kampanj. Punkt. Han framför inte något belägg för att det skulle vara så eller förklarar hur den alternativa "sanna" rapporteringen skulle se ut. För säkerhets skull stämplar han ut Per T Ohlsson som "bombpropagandist", vad nu Irakkriget (jag gissar att det är det han syftar på) har med saken att göra.

Det finns faktiskt sätt att avgöra vem som har mest på fötterna i en fråga. Den som tar till flest invektiv har oftast fel. Den som tar till storsläggan direkt är ofta ute på hal is. Den som argumenterar i linje med "Guilt by association" har sällan något att komma med.

Jag ar en fråga till alla som tror att det borgerliga medielandskapet är avgörande för den politiska utvecklingen: hur kommer det sig att sedan 1932 har socialdemokraterna innehaft makten i 64 år och de borgerliga bara 9 år?

Någon gång vore det kul att höra någon på vänsterkanten ge konkreta exempel på vad som är så högervridet i svensk medierapportering på nyhetsplats. Säg, över ett tidsspann på de senaste 10-20 åren. Och då menar jag inte enstaka artiklar här eller där, det går säkert att finna, utan jag menar systematiskt. Vem vågar anta utmaningen?

SSU och pengarna

Minns ni dagarna före jul, precis för flodvågskatastrofen? Då avslöjade Upsala Nya Tidning "Ardalanaffären", att SSU:s förbundsordförande Ardalan Sekarabi myglat till sig kampanjpengar för att bli herren på täppan bland ungsossarna.

Nyheten nådde snabbt riksmedia. Men när UNT nu har grävt vidare bland bidragspengar är det förvånansvärt tyst.

Personligen tycker jag att det är något skumt när en politisk ungdomorganisation äger tillgångar på 100 miljoner men ändå söker - och bevilja - ytterligare några bidragsmiljoner från statliga ungdomsstyrelsen. Som jämförelse kan nämnas att ungdomsförbundsmotståndarna LUF och MUF tillsammans förfogar över drygt 5 miljoner. Ännu konstigare blir det när SSU vägrar att lämna ut budget och komplett årsredovisning.

Man kan inte låta bli att undra vad det är de är rädda för ska komma ut?

Inga skillnader?

Reflektion en söndagsmorgon:

Det står alltmer klart att sossarna kommer att gå till val på att höja skatterna, förbjuda vinster i vården, misstänkliggöra friskolor och klaga på att EU dumpar lönerna (Byggnads/Laval-konflikten).

Nästa person som säger att det inte finns några skillnader av betydelse mellan partierna borde allvarligt fundera på att läsa en tidning.

Ideologikurs för Cecilia Uddén?

Den som lyssnade noga på radioprogrammet Konflikts inslag om bloggar kunde höra hur Cecilia Uddén konsekvent undvek ordet "liberal" när hon beskrev "den typiske bloggaren". I stället användes beteckningar som "unga killar", om "konservativa" och om "höger".

Visst, enligt svenska mått är jag höger, så det kan jag köpa. Rätt ung är jag också. Men sedan är jag liberal, inte konservativ. Alla som vet det minsta lilla om ideologi vet att det finns tre stora ideologiska inriktningar - konservativs, socialism och liberalism. Det är rejäl skillnad mellan dessa tre.

Men, men, hon syftade kanske inte på sådana som jag. Fast då undrar jag vilka bloggar hon talar om. Jag känner till en hel drös med liberala bloggar (Erixon länkar till rätt många av dem) men relativt sett väldigt få konservativa. Jag kan därför inte låta bli att undra vilka bloggar Cecilia Uddén syftar på när hon beskriver en typisk bloggare som konservativ.

Eller är det så illa att hon inte vet skillnaden mellan liberal och konservativ?

Dagens citat

"Vi är mätta, men inte belåtna."

SvD:s lördagsledare uppdaterar sossarnas (egentligen LO:s) kampanjbudskap från valet 2002 - "Stolt, men inte nöjd" - så att det passar år 2006.

Har bloggen en framtid?

I dag är det exakt ett halvår sedan jag började blogga. Inspirerad av en resa till USA kände jag att det här kunde vara ett bra medium att få kommentera politik på ett friare och mer personligt sätt än vad som är möjligt i en dagstidning. Dessutom var jag övertygad om, vilket jag skrev redan i mitt första inlägg, att det här med blogg skulle slå i Sverige, precis som det gjort i ”Staterna”.

Mindre än en månad senare startade SvD:s ledarsida sin blogg, och inte långt därefter arrangerades bloggforum i Stockholm. Begreppet blogg började så smått förekomma i mainstream-media och förra veckan ägnade tidningen Journalisten baksidesreportaget om bloggaren Dan Gilmours senaste bok. Nyligen startades historiens första EU-kommissionärblogg och i går fann jag en Blogger-kollega i f d statsminister Carl Bildt.

Samtidigt har den amerikanske bloggarkungen Andrew Sullivan bestämt sig för att ta en paus. Vad det är ett tecken på vet jag inte. Kanske är det verkligen en paus. Eller så kommer han inte tillbaka. Motivet för hans paus är att dagliga korta kommentarer om i stort sett allting stjäl tid från fördjupningen, från möjligheten att gräva ner sig om en sak och en sak allena. Samtidigt som en del specialiserade bloggar, t ex Entreprenörsbloggen eller Copyriot, verkligen bidrar till nyhetsfördjupningen verkar det som att de flesta bloggar har en mer allmän inriktning. Min egen är egentligen inget undantag, även om jag försöker hålla fokus på svensk politik och liberala idéer. Att vissa inslag av mediereflektioner finns med är kanske naturligt med tanke på mitt yrke.

Det amerikanska presidentvalet 2004 blev ett riktigt bloggarval. Vi kan komma att se något liknande inför det svenska riksdagsvalet nästa år. Men frågan är hur det blir sedan.

Om bloggosfären förvandlas till ett sammelsurium av privata krönikörer som skjuter ut diverseåsikter från höften (det finns gott om förebilder bland kvällspressens kändistyckare som man menar har något intressant att säga bara för att de är kända) lär den snart förlora attraktionskraft. I själva verket skulle det kanske innebära någon form av återgång till föregångaren "Dagbok på nätet" - kul för de närmaste, ointressant för de flesta.

Där är vi dock inte än. Och kanske kommer vi aldrig dit.

Mitt näst intill dagliga bloggande har hittills gett mig nya infallsvinklar på politik genom mejl och kommentarer, kontakter med spännande människor jag lärt känna via deras bloggar (eller som lärt känna mig via min) och kunskaper på områden jag aldrig hade hört talas om tidigare.

Inte illa, med tanke på att jag för ett drygt halvår sedan inte ens visste vad en blogg var.

Skriv upp i kalendern

Fick frågan i dag när jag tror att Göran Persson kommer att avgå. Hur länge han behagar stanna som partiledare vet jag inte men jag sätter en slant på att han avgår som statsminister den 17 september 2006 - när svenska folket har lagt sina röster.

perspektiv: samhället

Var i London helgen som gick. Tittade in på Tate modern en stund, ett bra konstgalleri som - vilket namnet antyder - inte bara har 1500-talsklassiker på väggarna.

Den installation som gjorde störst intryck på mig var Michael Landys Scrapheap Services. I ett stort vitt rum finns några städ- och sopgubbar som rensar undan en massa urklippta människosilhuetter som ligger spridda på golvet. Verket var socialisten Landys reaktion "to the political ideology associated with Margaret Thatcher, which encouraged the pursuit of profit, even if it meant sacrificing the welfare of large sections of society" som presentationen på hemsidan lyder.

Kort sagt, brittiska gruvarbetare (och andra) blev av med jobbet när samhället utvecklades.

Utan att förringa känslan hos många av de individer som faktiskt fick sina livsförutsättningar drastiskt förändras under dessa omställningar kan jag inte låta bli att reflektera över konstverkets syn på människan. De som förlorade jobbet när gruvorna stängdes betraktas som värdelösa skräpmänniskor som omvärlden trampar på (bokstavligen, eftersom besökarna klampar runt i utställningsrummet). De har inte längre någon naturlig plats i samället. De är inte längre "nyttiga".

Bara om man betraktar människan som en kugge i ett samhällsmaskineri kan man komma till en sådan slutsats. Varför skulle människan sluta att vara "nyttig" bara för att hon inte längre kan gå till samma jobb som tidigare? Varför skulle människans "nytta" vara beroende av hur samhället ser på henne? Har inte människan ett värde i sig själv? Kan hon inte betyda något utanför det stora samhällsmaskineriet?

Bra konst berör och väcker frågor. I det avseendet måste Michael Landys verk betraktas som just bra konst. Men hans politiska analys borde köras igenom den kvarn som han nu låter fyllas av pappersmänniskor.

Bloggar-Bildt

Carl Bildt har börjat blogga (här). I dag. Och han har redan hunnit med fem inlägg. Ska han fortsätta i den takten måste han se till att hålla sig ständigt uppkopplad när han flyger kors och tvärs i världen.

Ska bli intressant att se om han hänger sig åt like mycket name-dropping som han brukar i sitt veckobrev.

Val vinns i mitten

Olle Lidbom refererar till en trevlig ölkväll med mig när han förklarar varför hans analys att Howard Dean hade vunnit över George "dubya" Bush. Jag känner mig nödgad att nu som då invända mot denna teori.

Med amerikanska mått mätt (även med en hel del svenska) befinner sig Dean långt ut på vänsterkanten. Eftersom val vinns i mitten - i synnerhet om man inte själv sitter på taburetten utan försöker peta bort en motståndare därifrån - skulle Dean ha varit chanslös.

Att Reinfeldt fixar 30 procent och övertygande borgerlig majoritet i dagens mätning bevisar ytterligare min poäng.

Sorry Olle. Men du har rätt i att kvällen var trevlig. Och ölen god.

Dagens viktiga reflexion

Fick häromdagen frågan vilka jag såg som Sveriges bästa journalister. Det första namn som poppade upp i huvudet var Kjell-Albin Abrahamsson. I morse i P1 Morgon visade han prov på sin ypperliga förmåga att se och säga sådant som andra inte ser och säger:

"Före det viktiga (irakiska) valet utgjorde den svenska journalistkåren ett publicistiskt gnällbälte. 'Våldet kommer att blåsa upp ännu värre', skrev en, medan en kollega ökade på insatsen: 'Valet blir alltmer ett skräckval i våldets skugga'... Budskapet var glasklart. Det var helt enkelt korkat att hålla val i Irak. Men den amerikanska presidenten är ju ovanligt korkad, det vet ju varenda dagisbarn - åtminstone i Sverige.

Men så genomfördes valet. Det var rörande att se hur människor - inte minst kvinnor - tålmodigt väntade i långa köer för att för första gången få välja mellan olika kandidater. Valdeltagandet var högt. Då kom nästa reaktion från de svenska pessimistkonsulterna: Den stora förvåningen.

...

Jag känner igen tongångarna från murens fall 1989 - då för övrigt var fjärde svensk journalist röstade på vänsterpartiet kommunisterna. Då sa också pessimistkonsulterna förklädda till journalister: 'ack och fy och ve, det går inte'.

Vad har svenska journalister för tilltro till demokrati egentligen. I en polsk tidning läser jag: 'Ett sådant val som i helgen vågade inte irakierna drömma om under Saddam Hussein - och fortfarande vågar inte människorna i de flesta islamska länder drömma om ett sådant val'.

Sådant vill jag läsa också i svenska tidningar."

krama dina fiender

PJ på Svenskan undrar varför moderaterna bryr sig om LO i sin senaste debattartikel. LO kommer ändå att kalla moderaterna för högerspöke i valrörelsen.

Visst, där har PJ helt rätt. Men det handlar om trovärdighet. Om LO utmanar moderaterna till huvudfiende nummer ett och moderaterna står på torg och säger "vi har hämtat inspiration hos LO" kommer folk att börja undra vad LO håller på med. Det gäller naturligtvis inte alla, men en del s k "marginalväljare" kommer säkert att tycka att LO kör på i gamla hjulspår medan moderaterna verkar bestå av mogna personer som inte fastnar i partipolitiskt käbbel.

För några år sedan bemötte Göran Persson veganrörelsen genom att säga att han kände "olust" inför syltan på julbordet. Av hans rondör att bedöma var det verkligen en läpparnas bekännelse, men är det någon som har sett veganrörelsen sätta den politiska dagordnigen sedan dess.

Reinfeldt har bara lärt sig en av politikens krigsregler: om du inte kan slå ihjäl din motståndare - kram ihjäl honom.

Tystnad att minnas

DN har dragit ner byxorna på ytterligare en pamp inom arbetarrörelsen, denna gång en rik(s)dagsledamot. Minns lägenhetsaffärerna i slutet på förra året.

Nu höjs fler röster på en etikkommission inom arbetarrörelsen, på samma sätt som regeringen lät en gammal sossekompis (Erik Åsbrink) utreda etiken inom näringslivet efter Skandiaaffären.

Men LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin vill inte kommentera den senaste affären .

- Hon är inte insatt i ärendet. Hon sitter inte i de förbunden och har inte haft någon del i besluten. Varför ska hon kommentera det? säger pressekreteraren Johan Hall.

Kom ihåg det nästa gång LO yttrar sig i en fråga där de inte har hunnit läsa på , inte sitter i "rätt" styrelse och inte har haft någon del i besluten.

Ibland säger tystnad mer än tusen ord.

Mindre är bättre

I dag sällar sig UNT till den stora skara tidningar som har gått över till det mindre och smidigare tabloidformatet. Samtidigt går vi över till utgivning sju dagar i veckan (tidigare har söndagen varit tidningsfri i Uppsala). Det är den största förändringen som hänt UNT på 104 år.

Personligen tycker jag att det innebär ett lyft på alla sätt och vis. Den som är i Uppsala bör se till att få tag i ett pappersexemplar. Trots webbens alla förtjänster är tidningar bättre om de hålls i handen.