Tål att tänka på

Många uppmärksammar att det i dag är 60 år sedan Auschwitz befriades. Expressen gör det genom att återpublicera ett reportage som skrevs 1945. Starkt.

Samtidigt tipsar bloggen Forskning och framsteg om boken som heter "Helt vanliga män". Den beskriver att de som utförde förintelsens fruktansvärda dåd faktiskt var vanliga människor, som du och jag. Det tål att tänka på, en dag när vi slår rekord i att upprepa orden "aldrig mer".

Nu kommer debatten

Uppdrag gransknings program brukar orsaka debatt i Sverige. Räkna med att det sker den här gången också. Gårdagens granskning av hur det fuskas med bidrag som a-kassa, sjukförsäkringen och underhållsstöd. Programmet visar två saker:

1) Ingen vet hur stort fusket/överutnyttjandet är.
2) Det är förmodligen betydligt större än vad officiella uppskattningar hävdar.

Jag drar mig till minnes hur Alf Svensson i maj 2002 tog bladet för munnen och sa att det förekom fusk i sjukförsäkringen, och att det var en av anledningarna till att ett av världens friskaste folk hade världens högsta sjuktal. Han blev totalt utmobbad av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister. Samtidigt vågade inte hans borgerliga kollegor sluta upp bakom hans sida.

Nu är det mellanvalsperiod och debatten kommer att låta annorlunda. Det ska bli oerhört intressant att följa och delta i den.

Svårt klämma fram en åsikt?

I mellan en tredjedel och hälften av alla omröstningar väljer Junilistan att lägga ner sin röst, visar en granskning som SVT:s Aktuellt har gjort.

Kan vara värt att hålla i minnet om Junilistan gör slag i saken och ställer upp i riksdagsvalet. Då, liksom i våras, kommer de att ha framför allt en fråga på dagordningen, att stoppa förslaget till ny EU-grundlag. Men sitter man i ett parlament tvingas man att ta ställning till en herrans massa frågor som man inte ens visste fanns.

Att strunta i det är faktiskt att inte ta förtroendeuppdraget på allvar. Om Sveriges riksdag skulle komma på tanken att rösta om att inrätta flyktingläger i norra Afrika skulle inte jag vilja att det parti jag hade röstat på skulle lägga ner sina röster - vilket var precis vad junilistan gjorde i EU-parlamentet.

När och inte om

De flesta brukar skratta lite lätt när de hör att jag använder ordet när. Både borgare och sossar.

- Hur länge tror du Laila Freivalds sitter kvar? kan folk fråga.
- Vet inte, men hon försvinner senast 2006 när borgarna tar makten, brukar jag svara.

Och så skrattar de lite. Åt min naivitet, antar jag. Åt att jag verkligen verkar tro att rosorna inte med hjälp av sedvanligt valmaskineri ska klamra sig fast vid makten en period till.

Så dåligt är självförtroendet på den borgerliga sidan. Så otänkbar är tanken på den socialdemokratiska. Men september 2006 kommer att visa att jag hade rätt och de hade fel. Det går förstås inte att veta säkert, men från att "bara" ha hoppats kan jag nu säga att väldigt mycket tyder på det.

1. Rosornas motivation dalar
Ta festen jag var på i går. Stod och pratade med en ung socialdemokrat, engagerad i samma studentförening som har haft Anna Lindh och Thomas Östros som ordförande.

- Det skulle på många sätt vara bra med maktväxling, då kunde vi rensa lite inom partiet och få igång idédiskussionen igen, sa han.

Han är långtifrån den första sosse i den yngre generationen som säger så till mig. Till och med socialdemokratiska ledarskribenter har talat med mig om att maktväxling kanske skulle vara rätt bra både för det här landet och för det egna partiet. Utåt sett är man lojal med partiledningen och Göran Persson, bakom kulisserna gnisslar många tänder.

2. Vänsterprofiler överger vänstersidan
Redan i november skrev Sverker Åström på DN Debatt att det var dags för maktskifte. Åsa Moberg skrev i dag på SvD Brännpunkt att hon överväger att rösta borgerligt p g a sossarnas motstånd mot vinst i vården. Räkna med att höra och se fler sådana röster och personer under det kommande året.

3. Val vinns i mitten - inte till vänster
Åsa Mobergs artikel är dessutom ett symptom på ytterligare ett perssonskt problem. Göran Persson tänker försöka vinna väljarnas gunst genom att vara emot privata alternativ i vården (vinst i vården är fult, enligt Persson) och vara emot privata alternativ i skolan (friskolor är roten till dåliga skolresultat, tycker han tydligen också). Det här lär knappast gå hem hos större väljargrupper än de till vänster om sossarna, och det är knappast där hotet mot hans maktinnehav finns.

Det här sänker dessutom ytterligare motivationen hos många av gräsrötterna som ska ut och bedriva valkampanj. Visst, de kommer lydigt att sprida budskapet (eftersom de i de flesta fall får betalt för att göra det) men engagemanget kommer att saknas. Sådant märker människor.

Samtidigt kan Persson inte plötsligt göra en högergir, eftersom de borgerliga nu både är samspelta och placerade i politikens mittenfåra. Ska han kunna utmåla Fredrik Reinfeldt som högerspöke måste han själv kliva långt in i vänsterburen.

4. Reformutrymmet är intecknat
Stora dyra vallöften från 2002, som höjningen av taket i föräldraförsäkringen, ska infrias under nästa år. Om det inte uppfylls kommer Persson framstå som en svikare. Om det och övriga löften faktiskt infrias kommer utrymmet för ytterligare pengaregn över medborgarna att vara väldigt litet. Med hjälp av siffertrixande kan han säkert sväva på målet och utlova storsatsningar inom vård-skola-omsorg även nästa år, men knappast utan att förlora trovärdigheten som ekonomiskt ansvarig, den som "ordnade upp" statens finanser.

5. Förtroendet dalar
Normalt brukar kriser leda till att förtroendet för den sittande regeringen stärks, men inte denna gång. Sossarna har än så länge inte tappat så mycket i opinionen, men förtroendet för Persson sjunker (visades senast i dagens Sifo). Opinioner svänger, men klart är att Persson missade sin chans att för lång tid framöver förpassa borgerligheten till oppositionens frustrationsfyllda limbo. Nu visade det sig i stället att bakom Mys-Persson som vi såg lite av häromåret låg Buffel-Persson och lurade hela tiden.

6. Alliansens motivation på topp
Det finns en stor känsla av "nu eller aldrig" i det borgerliga lägret. Risken med det är förstås att luften lär gå ur oppositionen rejält om det - mot förmodan - trots allt skulle bli ett nederlag. Men från idrottens värld har vi lärt oss hur otroligt långt man kan komma med rätt vilja. Det socialdemokratiska valmaskineriet må ha alla pengar i världen (vilket nästan är sant!), men med en idétrött ledning och dåligt motiverade gräsrötter lär inte det hjälpa.

Det finns fler tecken på denna positiva stjärnhimmel. Som att borgerligheten uppträder samspelt och med inbördes respekt för varandra. Som att det i praktiken är tydligt vem som är statsministerkandidat och att han åtnjuter respekt långt utanför sitt eget parti. Som att det börjar spridas en känsla av att det faktiskt kan hända, det som aldrig annars händer i detta land.
Det är inte en fråga om om. Egentligen heller inte en fråga om när - det sker i september 2006.

En avslutande brasklapp är dock på sin plats. Om Junilistan, Vägval vänster och Schymanfeministerna alla väljer att göra ett försök att klättra över fyraprocentsspärren blir det svenska politiska spelet oerhört oförutsägbart. Men det får vi ta om - jag säger om, inte när - det kommer.

All humanism som bortblåst

Svenska Dagbladet meddelar i dag att två tredjedelar av de barn som behandlats så illa av den svenska asylprocessen att de förlorat livsgnistan och måste sondmatas får avslag på sin asylansökan. Jag är inte ett dugg förvånad. Det ligger helt i linje med alla andra larmrapporter som har duggat tätt det senaste decenniet.

Det värsta är att man inte ens kan bli förbannad på Utlänningsnämnden längre. De ligger onekligen någonting i att man inte bara kan införa en massa undantag för vissa typer av sjuka barn, medan andra sjukdomar inte renderar i ett uppehållstillstånd. Felet ligger alltså inte bara i att regelverket tillämpas onödigt restriktivt - regelverket i sig innehåller mer taggtråd än öppna portar. Det är helt enkelt politiken det är fel på och hur man kan kalla sig humanist och samtidigt stötta den nuvarande regeringen (eller något av de två partier som agerar stödpartier) övergår mitt förstånd.

Samtidigt känner jag också en tilltagande uppgivenhet. Det spelar ju verkligen ingen roll hur mycket dessa inhumana processer uppmärksammas. Det spelar heller ingen roll om migrationsministern heter Leif Blomberg, Maj-Inger Klingvall, Jan O Karlsson eller Barbro Holmberg. Taggtrådspolitiken bara fortsätter.

Om jag börjar känna uppgivenhet - inte konstigt att allt fler barn som möter denna myndighetsvägg totalt förlorar hoppet och flyr in i en värld som är så långt ifrån denna som möjligt.

Rätt kritik på rätt plats

I Smedjan kritiserar statsvetaren Ann-Sofi Dahl utrikesminister Laila Freivalds. Det är hon knappast ensam om i dessa dagar.

Men det finns två typer av kritik. Den ena är saklig och korrekt. Den andra svepande och summarisk. Tyvärr tillhör Dahls den senare kategorin.

Hon jämför Laila Freivalds uttalande om att det är långt till Thailand med att det aldrig förut har hindrat svenska utrikesministrar att solidarisera sig med diktatoriska regimer i exempelvis Vietnam, Kambodja eller Kuba för att det är långt dit.

Hon sågar också Freivalds förklaring att julledigheterna försenade hjälpen med argumentet att Olof Palme minsann orkade kritisera USA på ett smaklöst sätt julen 1972.

Båda dessa påståenden är visserligen sanna, men de har knappast relevans när man vill kritisera Freivalds (eller Persson heller för den delen). Det var knappast solidaritet med Thailand som saknades under annandag jul, utan insikt om att det fanns svenska medborgare med hjälpbehov i ett land på andra sidan jorden. Där spelar faktiskt avståndet in, eftersom varken UD eller någon annan i ansvarig ställning i regeringen hade förberett sig på ett vettigt sätt att det kunde uppstå en kris när många svenska medborgare befinner sig utomlands (vilket i sig är dåligt).

Dessutom var det väl inte i första hand ett radiotal eller ett pressmeddelande som vi saknade under annandagen (och dagarna därefter) - utan konkret krishantering. Hade Ann-Sofi Dahl blivit nöjd om utrikesministern hade satt sig i tv-soffan och kommit med insiktsfulla kommentarer? Knappast.

Jag tillhör dem som tycker att regeringen, i synnerhet statsminister Göran Persson, har gjort snudd på så många fel som det bara går under de senaste tre veckorna. För det förtjänar den kritik. Men när personer som Ann-Sofi Dahl kommer med dåliga argument i en borgerlig nättidsskrift spär det bara på känslan att vissa vill utnyttja katastrofen till att plocka billiga politiska poäng.

Av respekt för alla dem som på olika sätt är drabbade bör man hålla sig för god för sådant.

Viktigt om källkritik

Oscar Lidåker skriver om hur man även när man tar reda på "fakta" i så välrenommerade uppsalgsverk som Nationalencyklopedin måste läsa texten med ett kritiskt öga.

Avsnittet om kapitalism är t ex skrivet av en gammal marxist.

Allvarligt om apatiska barn

Det ska utredas om varför det finns så många apatiska flyktingbarn i Sverige. Bra. Eftersom det här är någonting som bara förekommer i Sverige kan man tycka att man borde fundera över vad det är vi gör här i Sverige som gör att barn blir apatiska och måste matas med sond. (Har tidigare skrivit om detta bl a här).

Men varför börjar man då genast tala om att dessa barn som drabbas kommer från vissa länder? Och varför säger man saker som att vissa förklaringar kan finnas i familjeförhållandena?

Okej, ingenting har en enkel förklaring, men eftersom det här inte förekommer i Norge, inte i Danmark, inte någon annanstans - erkänn att felet ligger hos oss i Sverige, inte hos barnen, föräldrarna eller deras hemländer.

C + m = sant

Sedan den borgerliga alliansen bildades i somras har nästan varje opinionsmätning signalerat maktskifte. Så även den som kom i dag.

Här i Sälen, där alla partiledare utom Göran Persson framträdde i dag, är det intressant att notera att de två personer som verkar umgås mest intensivt med varandra är Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson. De ser nästan ut som ett litet radarpar där de viskar vid fikaborden eller snackar avspänt i fåtöljerna i baren.

Personkemin stämmer uppenbarligen. Betydelsen av det ska inte underskattas. Under tidigare borgerliga regeringar har det oftast gnisslat mellan just dessa två partier. Risken för att det ska utgöra stötestenen denna gång verkar liten.

Däremot är det långt ifrån gnisselfritt inom alliansen, vilket bekräftas av en del samtal med några av de fyra partiledarna. Ingen kan vänta sig något annat. Diskussionerna är stundtals hårda, men alla fyra verkar ha insett att de behöver visa upp den här enheten för att ha en chans att lyckas.

Klara besked

"Vi kommer att sluta vara stödparti efter den här mandatperioden." Klara och raka besked från miljöpartiets Peter Eriksson vid en pressträff här vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen.

Ska bli oerhört intressant att se hur vänsterkartellens aktörer hanterar regeringsfrågan inför valet. Sossarna vill vara ensamma, Miljöpartiet kräver att få vara med och vänsterpartiet verkar ingen vilja ta i med tång - men de accepterar knappast att helt lämnas utanför.

Kontrasten mot den borgerliga sidan blir tydligare för varje dag.

Felskött kris följer på felskött kris

Till skillnad från JKL-bloggen tror inte jag att man är konspirationsteoretiskt lagd om man menar att Marita Ulvskogs attack mot kungen var ett försök att flytta fokus från Göran Persson och regeringen till en diskussion om monarkin. Jag tror att det verkligen var exakt det som var avsikten med hennes uttalande (vilket även formulerades i en ledare i UNT).

Man ska inte vara naiv nog att tro att Marita Ulvskog, eller någon annan ledande sosse för den delen, ger sig i kast med medierna på egen hand i dagar som dessa. Allting är noga koordinerat, även om taffligheten i socialdemokraternas mediestrategi de senaste veckorna kan få en att börja undra.

Jag håller heller inte med om JKL:s analys att manövern har lyckats. Tvärtom skriver t ex DN att "s-ledningen har gjort två dundertabbar på tre dagar" och följer upp med ytterligare en artikel om hur både Persson och Freivalds fick frågan om att kommentera tsunamikatastrofen redan på Annandagen - men båda avböjde. Var finns republikdebatten i dessa artiklar?

Att skicka ut Marita Ulvskog på ett självmordsuppdrag är både ett tecken på att socialdemokraterna är desperata - hur ska man vända den negativa rapporteringen - och ett bevis för att mediestrategerna på partihögkvarteret är lika dåliga på att hantera en kris som regeringen i övrigt. Sossarna bryter just nu mot varenda PR-regel i boken: de ljuger, bluffar, mörkar, lägger locket på, säger en sak ena dagen och en annan nästa, skyller misstag på underhuggare och kommenterar oppositionens kritik med att den förs på "en låg nivå" i stället för att bemöta den i sak.

Socialdemokraterna kunde inte hantera krisen i Sydostasien, när människorna behövde både tydligt ledarskap och handfast hjälp. Partiet klarar inte att hantera den mediala krisen som följer i flodvågens spår. Tala om dålig krisberedskap!

jag vinner - du förlorar

I ett telefonsamtal med Fredrik Reinfeldt förra året ville han tona ner förhoppningarna inför bildandet av den borgerliga alliansen. Oppositionen vinner sällan val, det är den sittande regeringen som förlorar den, sa han.

Till viss del har han naturligtvis rätt. Men en första förutsättning är förstås att det finns en opposition värd namnet. Med den borgerliga alliansen är det kritieriet om inte uppfyllt så åtminstone på god väg.

Nu visar dessutom en undersökning som Krisberedskapsmyndigheten har gjort (förmedlad av TT, ej online) att regeringens sätt att hantera (eller snarare inte hantera) tsunamikatastrofen gör att förtroendet för "myndigheterna" sjunker. De som preciserar sin kritik väljer nästan uteslutande alternativen regeringen/statsministern eller UD/utrikesministern. Det är fler som har valt det förra.

Katastrofen kommer förmodligen att få betydelse för Sverige på många sätt. Ett av dem kan mycket väl bli att socialdemokraterna förlorar regeringsmakten. Kanske hade det skett i alla fall - det kommer ingen få veta. Däremot är jag övertygad om att om statsministern hade framträtt och uppträtt som den landsfader han har gjort anspråk på att vara hade oppositionen inte haft en chans i nästa val, hur riktig dess kritik mot regeringen i "vanliga" frågor än är. Politiskt kan man krasst konstatera att Göran Persson den 26-29 december 2004 missade sin chans att säkra en socialdemokratisk valseger 2006.

Uppdatering 14.03: En färsk undersökning från Demoskop ger alliansen drygt 51 procent, medan den regerande vänsterkartellen får 47 procent. Miljöpartiet klarar inte ens spärren utan ligger på 2,7 procent.

Stärkt av krisen

Med rätt handlag går det att vinna på en kris. Visserligen brukar det sägas att det är fult att tjäna på andras olycka, men det stämmer bara delvis. Den som uppträder på ett bra och förtroendeingivande sätt under en krissituation kommer att vinna förtroenden som hon eller han tidigare inte hade - och förtjänar att göra det. Den som uppträder fel gör ont värre, både för sig själv och andra.

Om du ska välja resebolag i morgon, vem vänder du dig till? Privatägda Fritidsresor med Lottie Knutsson eller statligt ägda SAS, som inledningsvis vägrade att ge pengarna tillbaka till dem som hade resor bokade till Kao Lak och andra platser som för tillfället upphört att existera. "Boka om" var allt hade att säga - tills kritiken blev för hård och de tvingades backa.

Statsminister Göran Persson och utrikesminister Laila Freivalds visade att inte heller de var mogna uppgiften. Dessa två, som borde ha visat prov på ledarskap, misslyckades när det verkligen gällde. På myndigheter finns det många enskilda tjänstemän som har gjort storartade insatser, men helhetsintrycket är att även myndighets-Sverige svek landet i tider av kris.

I stället är det kungen, Carl XVI Gustaf, som nu stärker sin ställning. Hans tal i dag visade prov på både självkritik, empati och vilja att hjälpa - precis det som har saknats hos regeringen. Han vågar till och med kritisera regeringen. Efter ett 2004 fyllt av klavertramp som Bruneibesöket behöver kungen lite positiv uppmärksamhet i rampljuset. Förra året visades i SVT en fiktiv dokumentär om Sveriges första presidentval, som följde efter en folkomröstning om republik. Den skulle inte gå att sända just nu.

För den som liksom jag tycker att det är svårt att förena ärvda ämbeten med demokrati är detta naturligtvis ett bakslag. Samtidigt får statsministern faktiskt skylla sig själv. Om Göran Persson hade skött sig hade det varit han som hade vunnit folks förtroende och man hade undrat varför kungen dröjde så länge innan han syntes. Nu blev det i stället tvärt om.

Tid för eftertanke

Nio dagar in på det nya året inser jag att jag inte har skrivit någonting på bloggen. Tanken har inte ens slagit mig. De senaste två veckorna har för mig varit en tid för eftertanke; något som verkar passa sällsynt dåligt för bloggen. Där postas i stället inläggen snabbt med hjälp av några enkla knapptryckningar.

Kanske är jag orättvis mot denna teknik. Kanske utnyttjar jag den bara fel. Kanske är det precis tvärtom - det är här som möjligheten till eftertanke och fördjupning är som störst, till skillnad från det medium där jag dagligen arbetar.

Jag låter frågorna hänga i luften och går över på något annat.

Katastrofen i Sydostasien har fått oss att se något annorlunda på tillvaron, heter det i dag. För många är det säkert sant och på något sätt gäller det säkert även mig. Ändå kan jag inte komma ifrån känslan att det inte riktigt stämmer - åtminstone inte för mig. Jag leds av samma övertygelse som förut. Redan före denna katastrof har jag levt med Sinatra ständigt sjungande i mitt öra:

"For what is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught.
To say the things he truly feels;
And not the words of one who kneels.
The record shows I took the blows - and did it my way!"

Inte så att jag alltid lever upp till det där. Inte heller tror jag att jag är den enda som ser ett ideal i dessa textrader. Men vissheten om att man någon gång når den punkt då man måste svara för sina handlingar - inför sig själv - kom inte för mig nu utan långt tidigare.

Den alltid intressante och eftertänksamme Ulf Wickbom menade i morgonens "Godmorgon, världen!" att katastrofen i Sydostasien på ett brutalt och tydligt sätt visat att vi lever i en ny värld.

"De gamla strukturerna - myndigheter, regering och överstatliga organ - har sina resurser inlåsta i system som är tröga, och uppenbarligen allt för långsamma. I världens nya struktur, det som brukar kallas nätverket, har många insett att information, resurser och ledning finns tillgänligt överallt för den som är beredd att gripa in och ta ansvar. Det var inte Krisberedskapsmyndigheten KBM som allmänheten vände sig till, utan bokstavsförkortningarna www, sms, CNN och SOS.
...
Mycket av det som hänt inger faktiskt hopp, men innehåller också en uppfordran: I en värld där alla har tillgång till information och resurser kan ingen längre komma undan sitt eget ansvar. Ingen kan säga: 'Jag visste inget. Jag kunde inget göra'.
...
Vi kan inte längre ha en världsordning som bygger på att högsta hönset - eller tuppen - vaknar i tid."

Den största illusionen om trygghetens Sverige är att skyddsnätet alltid finns där och tar hand om oss om något händer. Det statliga skyddsnätet, alltså. Jag tror att det där alltid har varit en illusion, och en farlig sådan.

En illusion för att det helt enkelt inte är sant. Vi märker det i kristider, som nu och många gånger tidigare. Men vi märker det också i vardagen, om hur politiska löften om framtida pensioner och ersättningsnivåer i bidragssystem ändras från den ena dagen till nästa - helt enkelt därför att gårdagens löften inte tar hänsyn till dagens realiteter.

Men illusionen är också farlig för den bidrar till passitivitet. Den fråntar oss både känslan av kontroll över vårt eget liv och vår förmåga att faktiskt ta kontroll när det gäller.

Den svenska illusionen är att det går att undvika faror. Det kan man inte. Däremot kan man rusta sig för att möta dem - men det är något helt annat.