logo

2004-11-30

Dagens tråkiga nyhet

Allting är relativt, brukar man säga och hänföra citatet till Albert Einstein och hans relativitetsteori. Så är det. Tusen nyheter skvallrar om saker som kunde vara bättre i världen.

I det perspektivet kan det framstå som fjuttigt att söjra en nedlagd blogg. Men det gör jag. För Per Gudmunson har haft en av bloggosfärens mest intressanta bloggar. Personligt varvat med objektivt, stort blandat med smått, självsäkerhet sida vid sida med ödmjukhet.

Dessutom var han en bloggande journalist. Om Mark Comerford har rätt innebär det att vi som tillhör detta skrå förlorar en av de mest erfarna bloggarna, som uppenbarligen var så bra att Observer ville mediebevaka den.

Gudmundson slutar med att hålla fanan högt. Tänkvärt som alltid:
Jag kommer aldrig att veta säkert vad det är jag ser avslutas nu.

Min egen dröm om att få uttrycka mig i just de frågor som berör mig? Eller är det
min uppgörelse med myten om den objektiva journalistiken?

Jag vet inte. Men en tanke gnager extra mycket.

Kanske uttryckte jag helt enkelt fel åsikt.

För det är väl inte så att någon tror på den där stora illusionen fortfarande? Det är väl ingen som går och tror att journalister inte har åsikter? Att vi skildrar verkligheten helt utan filter eller egna värderingar?

Jag vill att illusionen ska dö nu.

Jag vill att alla som läst här ska förstå att statligt reglerad verksamhet inte alls är fri från värderingar. De ljuger för dig. Det är en myt. En illusion. Ett trick som inte får avslöjas – för då uppstår följdfrågan om varför vi tvangs betala för att se på just det där tricket. En bluff. Det är inte bara jag som tycker saker.


Precis. Alla tycker saker. Det sker alltid en värdering. Allting är relativt. Det är därför jag tycker att Gudmundsons beslut är dagens tråkigaste nyhet. De flesta andra tråkiga nyheter hade jag hört förut. Någon annanstans.

2004-11-28

DNA långtifrån idiotsäkert

En juristprofessor och en f d rikspolischef vill att Sverige upprättar ett nationellt DNA-register över alla som är födda eller bosatta i Sverige. Ska man tro artikeln finns det inga som helst problem med ett sådant register.

Om vi bortser från integritetsaspekten (PJ tar upp den här) finns faktiskt en del allvarliga invändningar mot själva DNA-tekniken som sådan. Ett DNA-spår är helt enkelt inte ett lika ovedersägligt bevis som exempelvis ett fingeravtryck.

Den som vill läsa mer hittar en bra artikel här. Den handlar om DNA-experten Johanna Björkman som också har en egen blogg.

2004-11-26

Utan kompassriktning

På vänsterns debattforum Kommunity.nu hittar man dem som stöder valfuskarna i Ukraina. Alla vettiga, demokratiskt sinnade människor skulle ta avstånd från sådana ståndpunkter och uttala stöd för oppositionens kamp för fria och rättvisa val.

Så här lyder Ung vänsters ordförande Tove Fraurud om hur hon ser på läget i Ukraina (Expressen, sid 31, ej på webben): "Jag är inte tillräckligt påläst för att ge en kommentar just nu".

Jo, ni läste rätt. "Inte tillräckligt påläst."

Kommentar överflödig.

2004-11-23

Fördomar = diskriminering?

Fördomar är ett problem. Alla fördomar. Till exempel journalisters fördomar mot homosexuella. Enligt en artikel i Journalisten uppger 64 procent (av de 38 stycken homosexuella journalisterna som ingick i undersökningen) att deras arbetskamrater har fördomar mot homosexuella.

Rubriken i papperstidningen lyder "Arbetslivsinstitutet: De flesta journalister har fördomar om homosexuella" och man hajar till när man ser ett stort pajdiagram däre en jättepajbit är fördomsfull. (I nätupplagen är orden "de flesta" borttagna!)

Men vad säger den där siffran egentligen? Alla har väl fördomar? Jag har massor med fördomar om homosexuella, liksom om kvinnor under 35, barn i tolvårsåldern, män i medelåldern, pensionärer över 80 etc. För att inte tala om alla fördomar alla andra har - till exempel om ledarskribenter. Ni skulle bara veta vilka stolligheter man kan få höra!

Min poäng? Att siffrorna inte säger så himla mycket. Fördomar finns, har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det är bra att motverka dem med information, utbildning etc, men det hjälper aldrig fullt ut. Och betydligt bättre än information om allehanda företeelser - oavsett om det handlar om en människas önskan att älska en människa av samma kön eller att skriva sina åsikter i en tidning - är en generell inställning av tolerans. Jag vet att jag har fördomar, men gör mitt absolut bästa för att basera mina ställningstaganden på fakta och kunskap. När någon säger "alla vet att det är så" är det dags att dra öronen åt sig, för det är precis då som fördomarna florerar fritt.

I Journalistens artikel framkommer att var fjärde homosexuell journalist (av dessa 38) ansåg sig ha blivit trakasserad av sina arbetskamrater. Där finns det verkliga problemet. Då har fördomar i tanken gått över till diskriminering i handling.

Men det är inte något som slås upp i Journalistens artikel - tvärtom. Jag antar att det var roligare att skriva om 64 procent än om en fjärdedel.

2004-11-22

Förbud, bidrag och skillnaden däremellan

Mathias Sundin skriver i dag ett vettigt, klart och tydligt exempel på skillnaden mellan liberalism och socialism. Det kan sammanfattas enligt följande:

I ett liberalt samhälle har alla rätt att uttrycka sin åsikt. I ett socialistiskt samhälle har alla som vill uttrycka en åsikt rätt till bidragspengar. Utom dem som uttrycker riktigt dåliga åsikter förstås. De bör förbjudas att alls uttrycka sina åsikter.

2004-11-19

Tidningar och generositet

Tidningar avskyr att bli ifrågasatta. När SNS Uppsalastyrelse bad mig skriva ihop en text till en inbjudan för ett seminarium om UNT:s roll i Uppsala frågade jag vad de ville att mötet skulle handla om. Utifrån deras diskussion skrev jag sedan helt sonika upp några frågor: Rubriken var redan satt till "Monopol på ordet?" och utgick naturligtvis från att UNT saknar egentlig konkurrens på tidningssidan (eller gjorde då - Metro har kommit sedan dess). Observera frågetecknet. En annan fråga var om tidningen bidrog till en livaktigt näringsliv eller om den var en bromskloss för regionens utveckling. Jag poängterar - ett frågetecken avslutade meningen.

Det var nämligen precis dessa frågor som styrelsen satt och diskuterade. Men flera på tidningen blev förbannade och tyckte att det var väl hårddragna formueleringar. Trots att inga påståenden hade gjorts - enbart frågor!

När jag läser Oivvio Polites redogörelse för hur en mening försvann när DN Kultur publicerade en notis om Bloggforum kommer jag att tänka på historien ovan. Jag tror att tidningar (och andra medier) som inte är noga med att hela tiden ifrågasätta sig själva, välkomnar granskning och är generösa med rättelser om det blir fel gräver sin egen trovärdighetsgrav.

Så här såg texten ut när Polites skickade den till DN Kultur. Men den kursiverade biten ströks.

"Kan man lita på dem som bloggar?, var en given fråga. Kan man lita på dem som inte bloggar?, replikerade vetenskapshistorikern Gustav Holmberg. Vad har till exempel alla ickebloggande journalister att dölja? En hel del, om man skall tro bloggaren som avslöjade att DN-journalisten Peter Borgström lånat lite väl flitigt ur New York Times.

PS. Till UNT:s pluskonto skall läggas att chefredaktören ställde upp och tog debatten samt att tidningen refererade diskussionen generöst på nyhetsplats dagen därpå (finns ej på webben, tyvärr, men i papperstidningen från 27 september). Man må ha gnällt internt, men hanterade sedan situationen professionellt.

Ingen nyhet

I dag kom jag på mig själv med att ha drabbats av "bläddra förbi-sjukan". Symtomen är att man läser en nyhet som i vanliga fall brukar uppröra och mana till engagemang, men som man denna dag bläddrar förbi eftersom den börjar bli alldeles för vanlig. Ungefär som krigsbilder på tv:n efter ett tag slutar att engagera, eftersom man börjar bli van vid att se dem.

Sjukdomen är ett egentligen ett sundhetstecken, utan den skulle man förmodligen inte överleva vardagen. Människan behöver denna typ av försvarsmekanismer.

I dag bläddrade jag förbi artikeln om Jasmina, som trots att hon är dödshotad nekas asyl och ska utvisas. Det händer numera så ofta att jag knappt bryr mig om att läsa artikeln.

Det säger en del om svensk flyktingpolitik. På regeringens hemsida kan man läsa att

"Målen för den svenska migrations- och asylpolitiken är att:
  • värna asylrätten i Sverige och internationellt,
  • upprätthålla en reglerad invandring samt
  • öka harmoniseringen av asyl- och migrationspolitiken i EU.

För att nå dessa mål ska migrations- och asylpolitiken präglas av rättssäkerhet, humanitet och respekt för individens mänskliga rättigheter."

Någon som tycker att den beskrivningen passar med verkligheten? Om inte, skriv till migrationsminister Barbro Holmberg och säg vad du tycker. Skicka gärna en kopia till hennes chef, Göran Persson.

Facket kämpar för lägre löner

Mycket har jag sett och hört i fackliga sammanhang, men det som mina kollegor i UNT skriver om i dag (ej på webben) tar ändå priset. LO-förbundet Byggnads kräver att Skanska sänker lönen för byggnadsarbetare i Kalmar. Skanska har nämligen gett de anställda månadslön (som alla andra på arbetsmarknaden) och ger dessutom särskilda tillägg till dem med specialkunskaper som att vara kranförare. Individuell lönesättning sporrar duktiga medarbetare.

Medlemmarna är nöjda, arbetsgivaren är nöjd, det sporrar arbetstagarna att vidareutbilda sig, löneutvecklingen är inte sämre än för de byggnadsarbetare som har ackordslöner (vilket är det vanliga och det Byggnads vill att alla ska ha).

Varför Byggnads ändå är på krigsstigen? Låt mig gissa att det har att göra med de 300 miljoner kronor i "granskningsavgift" som arbetstagare betalar till Byggnads - oavsett om de är medlemmar eller inte. Avgiften finns nämligen för att facket ska kunna granska lönerna för de anställda som har ackordslöner (eftersom det är svårt att få överblick över ett sådant system). Men med vanlig månadslön behövs knappast en sådan granskning.

En intervjuväxling i slutet av artikeln är talande:

UNT: "Men individuella löner finns ju överallt annars på arbetsmarknaden. Varför skulle just byggnadsarbetare bli osams om någon tjänar bättre än någon annan?"
Hans Tilly, ordförande i Byggnads: "Bygglagen har en betydligt starkare sammanhållning än andra arbetsgrupper i samhället. Det beror på det rättvisa lönesystemet."

Kommentar överflödig.

Tidseffektivt men tydligen trist

Johan Norberg gjorde vad jag inte ansåg mig hinna. Dvs gå på både Bloggforum och Publicistklubbens "Uddéndebatt" (här, här, här och här) i måndags. Men trots att det var tidseffektivt var det tydligen rätt trist. Läs Johan Norbergs artikel här för att förstå varför.

2004-11-16

Långt om lägenheter

Kom precis hem efter en lunch med LO:s ledartrojka, dvs Wanja Lundby-Wedin, Erland Olauson och Ulla Lindqvist. Samtalet kom snabbt in på lägenhetsaffärer och bostadsmarknaden i framför allt Stockholm. Man kan säga mycket i det här ämnet men det är sällan man tar ett helhetsgrepp om frågan. Dessutom efterlystes på gårdagens Bloggforum att journalister som jag skulle redogöra för hur vi resonerar och kommer fram till våra ståndpunkter, så det här blir ett försök att slå båda dessa flugor i en smäll.

LO har redan klargjort att när Erland Olauson ringde runt bland sina kontakter för att försöka få fram lägenheter till sina barn så skedde allt enligt gällande regelverk. Som jag har skrivit tidigare håller jag med om det – däremot gillar jag inte gällande regelverk.

Wanja Lundby-Wedin förde sedan ett resonemang om bostadspolitiken i allmänhet och varför LO måste äga lägenheter. Hennes ståndpunkter kan sammanfattas på följande sätt.
  1. Bostadssituationen i (framför allt) Stockholm är i dag – jag citerar – ”helt absurd”.
  2. LO äger lägenhet för att man ska kunna rekrytera folk från resten av landet. Då måste man kunna erbjuda dessa människor bostad.
  3. För att undvika att skapa en klyfta mellan ”folket” och ”eliten” måste LO se över hela sitt regelverk kring lägenhetstilldelningen och kanske ha interna regler som är strängare än de som gäller i strikt ”juridisk mening”.
Wanja Lundby-Wedin var däremot bestämd motståndare till marknadshyror och motiverade det med att med ett sådant system skulle inte alla ha råd att bo i innerstan, hyresvärdarna skulle bara välja hyresgäster bland dem som har stabil inkomst etc. Kort sagt, detta skulle inte bli en bostadsmarknad ”för alla”.

Min följdfråga blev hur denna beskrivning skiljer sig från hur det ser ut i dag – när vi har allt annat än marknadshyror. LO-chefens svar blev: ”Jag vill inte ersätta ett dåligt system med ett annat som också är dåligt”.

Okej, jag köper det. Problemet är att hon har fel. Marknadshyror löser visserligen inte alla problem som finns på bostadsmarknaden, men rätt många.

Låt mig börja med det som inte går att lösa med marknadshyror. Alla kommer inte att ha råd att bo i attraktiva lägenheter i innerstan, lika lite som alla har råd att bo i en lyxvilla i Djursholm. De allra flesta lägenheterna i innerstaden kommer att få rätt höga hyror, av den enkla anledning att efterfrågan kommer att vara väldigt stor på just dessa lägenheter. Men om man inte bygger skyskrapor säger det sig själv att med en begränsad yta kan det inte finnas hur många bostäder som helst – alltså går priset upp. (För att skydda hyresgäster för chockhöjningar kan man införa olika övergångssystem, men det är praktiska detaljer som jag inte kommer att ta upp här).

I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att detta problem inte heller löses med dagens system. Den som inte tror mig kan börja studera svarthandelns och andra- och tredjehandsmarknadens utbredning; eller se efter hur lång kön är i den kommunala bostadskön; eller fundera över varför priset på bostadsrätter i Stockholm är skyhögt; eller göra en studie över vilka som faktiskt bor i innerstaden samt vilka som faktiskt flyttar dit – samt hur de får tag i sina lägenheter.

Nu till de problem som marknadshyror faktiskt löser:

  1. Byggandet av hyresrätter ökar. En av de främsta anledningarna till att hyresrättsbyggandet står still är att hyresregleringen (som knäppt nog kallas bruksvärdesssytemet) gör att hyrorna inte bestäms av produktionskostnaden utan bygger på ett slags snitt av ”allmännyttans” (=de kommunala bostadsbolagen) hyror för området. Hyrorna kan dessutom komma att ändras (läs sänkas) i efterhand genom prövning i hyresnämnden. Byggherren kan därför inte vara säker på att ett byggprojekt går runt och väljer att satsa på affärer som känns säkrare (läs bostadsrätter), där priset bestäms i samspel mellan köpare och säljare.
  2. Bostadskön försvinner. Jo, den gör faktiskt det, kolla bara hur det ser ut i städer med marknadshyror, t ex Oslo eller Bryssel (om jag inte minns fel). Det innebär att man kan få en lägenhet inom några dagar eller veckor (givetvis måste man betala marknadsmässig hyra).Detta innebär i sin tur att LO inte längre behöver äga lägenheter för att dela ut till folk som rekryteras från landet. Det enda LO behöver göra är att erbjuda en lön som gör det möjligt för människor att hyra en lägenhet.(Anledningen till att kön försvinner är att människor inte längre står i kön i hopp om att en dag få bo fem minuter från Drottninggatan till samma låga – eller lägre – pris som man bor i ett tråkigt betongkomplex i Farsta.)
  3. Fifflet försvinner. Svarthandeln blir inte längre lönsam och då är det tryggare för alla parter att agera på den vita marknaden. Eftersom det råder väldigt raka rör på marknaden behöver inte LO och andra organisationer sätta upp särskilda regler för hur ”eliten” ska agera på bostadsmarknaden. Du får inte längre förtur bara för att du har en välfylld telefonbok. Inte heller behöver det uppstå några oklarheter om en lägenhetsöverlåtelse är att betrakta som mutbrott, eftersom värdet på varje affär är känd.
Detta är tre väldigt påtagliga fördelar med marknadshyror jämfört med dagens system. Om LO, Hyresgästföreningen eller någon annan tror sig kunna lösa dessa tre problem plus det första (som även jag går bet på) är de välkomna att komma med ett förslag. Men att motsätta sig marknadshyror och därmed göra ingenting innebär att man försvarar de oerhörda orättvisor som råder i dag.

Man kan bli förbannad för mindre.

2004-11-15

Högt på den politiska dagordningen

I bland belyser nyhetsprogrammen mer än de själva anar. I rapport presenterades nyss en Sifoundersökning som visar att fler och fler att det ska bli billigare att köpa städhjälp, fönsterputsning och gräsklippning genom att skatten på sådana tjänster sänks. Inte minst bland socialdemokratiska väljare börjar man gilla en sådan skattesänkning.

Pär Nuder kommenterade det så här: "En sak har jag lärt mig som nybliven och det är att det finns många som vill ha skattelättnader för än det ena än det andra. Frågan om skattelättnader för hushållsnära tjänster ligger inte högt på den politiska dagordningen."
(Citat återgivet ur mitt minne, den exakta formuleringen var något annorlunda)

Nästa nyhetsinslag visade att intresset för att vara ledig på andras bekostnad, dvs friåret, är rekordstort, inte minst i norra delen av vårt - som klyschan lyder - avlånga land.

Högt på regeringens dagordning står alltså att ha höga skatter på tjänster, som annars skulle generera både mer arbete, renare hem och mindre stress (det förstnämnda är säkert, de två sistnämnda troliga). Högt på samma regerings dagordning står att ta av våra väldigt begränsade resurser och betala folk för att inte arbeta (ungefär som när EU betalar bönder för att inte odla).
Den sittande arbetarregeringens vill tydligen att människor ska arbeta så lite som möjligt. Märklig sak att ha högt på dagordningen om man samtidigt värnar ett högt välstånd.

2004-11-14

Orback kvoterar inte

Ibland är det minst lika intressant att höra vad politiker inte säger som vad de säger. Angående könsfördelningen i svenska bolagsstyrelser skriver nye jämställdhetsministern Jens Orback:
"Kodgruppens förslag och den norska lagen vill jag noga studera i strävan att nå
en jämn könsfördelning i bolagsstyrelserna också hos företag i Sverige."

Det står alltså inte "om svenska bolagsstyrelser inte själva förmår uppnå en jämn könsfördelning avser jag att fullfölja mina företrädare Margareta Winberg och Mona Sahlins planer att lägga fram ett förslag till lagstiftning".

Hotet om kvoteringslag är inte helt borta. Men det är betydligt mer avlägset i dag än i går.

2004-11-13

Freudiansk felskrivning?

I DN:s huvudledare i dag kan man läsa om bostadsfifflet och LO. DN skriver:
På LO:s hemsida kan besökaren lära sig om landsorganisationens värderingar och företrädare. "Det som driver mig i mitt fackliga arbete", skriver avtalssekreteraren Erland Olauson, "är önskan att få vara med och arbeta för ett samhälle där alla - inte bara formellt utan också reellt - har samma möjligheter att förverka sina livsprojekt. (min kursivering).

LO:s hemsida står det dock förverkliga. Det är viss skillnad. Fast med tanke på fackets agerande blir DN:s freudianska felskrivning kanske mer begriplig ...


2004-11-11

PJ glömmer personvalet

PJ Anders Linder tycker att Alliansen bör gå fram under gemensam beteckning men med olika partilistor. På så sätt behöver inget parti (läs kd) vara oroligt för att hamna under fyraprocentspärren, samtidigt som fördelningen mellan partierna bestäms av väljarna.

Det kan ju låta tryggt. Men samtidigt sätter det personvalssystemet ur spel, på samma sätt som när Alf Svensson placerades i topp på varenda kd-lista inför valet 1998.

Därmed inte sagt att en gemensam beteckning är fel. Men personvalssystemet bör utökas, nuvarande åttaprocentspärr sänkas eller tas bort helt. En gemensam alliansbeteckning skulle inte precis underlätta den processen.

Frågan är också om inte PJ oroar sig i onödan. Om kd verkligen skulle börja hänga löst tror jag att "kamrat fyra procent" skulle göra entré på den borgerliga sidan.

När ska Hyresgästföreningen fatta?

Få saker är så uppenbart orättvisa som den svenska bostadspolitiken. När det nu åter är dags för lägenhetsskandaler kan det vara på plats att fundera över varför den här typen av skandaler dyker upp om och om igen.

Beror det på giriga direktörer à la Skandia? På att fackpampar tappar kontakten med den verklighet som medlemmarna lever i? Breder omoralen ut sig i samhället?

Svaret är både ja och nej. Nej, pamparna har inte tappat kontakten med verkligheten – de har bara anpassat sig efter den. Omoralen finns i stället hos Hyresgästföreningen. På deras hemsida kan man läsa att ”Vårt grundläggande mål är allas rätt till en god bostad till rimlig kostnad.”

Visst låter det vackert? Men Hyresgästföreningen har bestämt sig för att detta mål uppnås bäst genom att hyrorna i attraktiva bostadsområden – typ Stockholms innerstad, Malmö, Göteborg och andra tillväxtorter – ska vara genomreglerade. Regleringskramarna påstår att hyresregleringen är avskaffad och det bara finns ett bruksvärdessystem, men det är bara en lek med ord. Bruksvärdessystemet är de facto en hyresreglering. Man kan tycka att de som vill ha den kunde erkänna det.

Vilka vill man skydda med regleringen? Jo, de som inte har det så gott ställt eller är utsatta på olika sätt. Till exempel låginkomsttagare och invandrare.

Och hur ser verkligheten ut? Jo, låginkomsttagarna och invandrarna trängs i betongförorterna medan personer med pengar och/eller kontakter får de attraktiva – och billiga! – lägenheterna i innerstan.

Så här har det sett ut länge. Ändå får det pågå, år efter år. När nu skandal efter skandal uppkommer kan man tycka att Hyresgästföreningen borde inse att något fundamentalt är galet. Att hyresregleringen leder till orättvisor. Att det inslagna vägen leder fel.

Men nej. I ett pressmeddelande låter ordföranden Barbro Engman meddela att allt skulle lösa sig med strängare lagstiftning (ett svenskt standardrecept) och en än mer reglerad bostadskö.

Nuvarande system är orättvist. Motståndare till marknadshyror brukar säga att plånboken inte ska styra över vilka som får bostad. Nehej, men är det bättre att telefonboken gör det?

Mera mediedebatt

Det är inte bara Uddénaffären som är föremål för diskussioner om medier och journalisters roll. Peppe Engberg skriver i Dagens PS om två utmärkta DN-journalister som har släppt en bok om Skandalia. Men varför får han inte ta del av alla spännande detaljer genom att prenumerera på tidningen?

Frågan är intressant, svaret långtifrån enkelt.

Spännande Sifo

I den senaste Sifo-mätningen är det helt jämnt mellan de två regeringsalternativen. På ena sidan finns den borgerliga Alliansen och på den andra den sittande röd-gröna koalitionen. Och jag skriver koalition medvetet, trots att regeringen formellt är en minoritetsregering med två stödpartier.

Men nuvarande ordning, där vänsterpartier och miljöpartiet tillåts sitta med och bestämma samtidigt som man är i opposition har aldrig varit varken ärligt eller bra ur demokratisk synpunkt. Om man inte gillar den politik som förs, t ex grön skatteväxling, vems är då ansvaret? Miljöpartisterna som hade framgång i förhandlingarna eller regeringen som formellt står bakom propositionen?

Det blir också allt tydligare att man även på den röd-gröna sidan kommer att tvingas till någon form av koalition efter valet. Om vänstern väljer att acceptera rollen som dörrmatta är väl upp till dem, men miljöpartiet kommer inte att göra det. Sossarna måste helt enkelt inse att om man inte har mer än hälften av väljarnas stöd kan man inte regera på egen hand.

Inför nästa val kommer alltså svenska folket ha att välja mellan en oprövad men sammansvetsad borgerlig allians eller en beprövad men spretig vänstergrön allians. När alternativen blir tydligare finns en solklar vinnare - den svenska demokratin.

R.I.P.

Så har då Yasser Arafat gått bort. Ett "äntligen" brister nästan ut från mina läppar. Inte för att jag önskar någon människa död - inte heller Arafat. Utan för att de senaste veckornas ständiga spekulationer har varit oerhört osmakliga.

Precis innan han flögs till sjukhuset i Paris skulle han visas upp inför tv-kamerorna så att alla kunde se att han levde. Men det man såg var en dödssjuk man, utmärglad som fick anstränga sig till det yttersta för att alls kunna sitta upp.

Palestinier ser i Arafat som den store landsfadern. Israeler verkar mena att han är Ondskan själv.

Men även Yasser Arafat var bara en människa. Kunde han åtminstone inte ha fått dö i fred?

2004-11-08

9 november

I morgon är det 9 november. 66 år sedan Kristallnatten - och det finns fortfarande nazister i världen.

I morgon är det 9 november. 15 år sedan Berlinmurens fall - och det finns fortfarande kommunister i världen.

De är betydligt fler än nazisterna. En av dem heter Lars Ohly och är ledare för det parti som Sveriges socialdemokratiska regering samarbetar med.

Sossarna och betygen

I dagens SvD kan man läsa att hälften av de s-riksdagsledamöter som besvarat en enkät om betyg vill att de ska skrotas. "Min erfarenhet av betyg var en plåga, man stressades under slutet av terminerna, och det blev en icke-kommunikation", säger Veronica Palm. "Jag vill ha en skola och lärare som är så bra att man vill lära sig".

Jaha? Vad bra! Veronica Palm ska lyckas ordna det som ingen i historien lyckats med, nämligen motivera barn och ungdomar att plugga utan att de får någon lön för mödan (förutom - förhoppningsvis - kunskaper, alltså). Jag föreslår att vi härmed drar in Veronica Palms riksdagsarvode. Hennes lön för mödan blir glädjen att arbeta för att "förbättra" för andra människor.

Dessutom tycker jag att hon ska svara på frågan om hur man ska veta att skolan verkligen är "så bra att man vill lära sig" om det inte finns något utvärderingsinstrument. Det måste inte nödvändigtvis vara just betygen som är detta instrument, men jag har ännu inte sätt ett enda konkret exempel på något som skulle kunna användas i stället.

Att inte ge betyg är också att lämna de svagaste i sticket. Om det har jag skrivit tidigare här.

2004-11-07

Slutsnackat för Mona?

Är Mona Sahlin på väg ut? Nyligen upphöjdes hon ju till visionsminister (dvs chef för "Samhällsbyggardepartementet"), från att tidigare bara ha varit pratminister. Den vanligaste kommentaren var att chefen gillade henne och skulle lyftas fram.

Samtidigt är det ju lite av en omöjlig uppgift att "bygga det gröna folkhemmet" och då kan ju en pratkvarn vara bra att ha till hands.

Men så kommer Göran Persson bara någon vecka senare och säger att förmodligen får miljöpartisterna plats i regeringen efter nästa val. Gissa vilket departement Maria Wetterstrand vill härska över. Precis! Det kallas inte grönt folkhem för ingenting.

Mitt tips är alltså att om sossarna trots idétorka och inre splittring, trots en bråkande vänster och galna miljöpartiförslag, lyckas behålla regeringsmakten så ryker Mona.

Omtänksam minister

Nyss i radioprogrammet Gomorron, världen!

Reportern: Så syftet (med övergångsregler) var inte att skydda de svenska trygghetssystemen?
Migrationsminister Barbro Holmberg: Nej, syftet var att skydda invandrarna.

2004-11-06

Långhelg

Ovant att vara ledig på fredagen (det är ju tidningsfri dag i dag). Har trott hela dagen att det är söndag. Därav rubriken på förra meddelandet. Skönt att vara ledig i morgon med.

Söndag i sängen

Det var länge sedan jag åkte tunnelbana så jag har inte sett att tidningen Sourze finns i en pappersversion. De tio minuter jag ägnade åt att bläddra i den gav faktiskt upphov till inte mindre än tre reflektioner.

1) Chefredaktören Carl Olof Schlyter analyserar det amerikanska presidentvalet utifrån det faktum att Kerryanhängarna trängs i de folkrika staterna längs kusterna medan Bushfolket breder ut sig i mitten. En karta över USA blir nästan helt röd (republikanerna) med några få blå streck (demokraterna) längst till öster och väster.

”Jag kan inte förneka att känslan jag fick var: ”ok, det är de sombor i stater där man vet skillnade mellan Sverige och Schweiz och att det inte var några irakier i 9/11-flygplanen som har röstat på Kerry, medan de som lever hela sina liv i stater omringade av andra amerikanska stater där man knappt vet att det finns en värld utanför USA, som har röstat på Bush.”
Han är knappast ensam om att hysa uppfattningen att amerikaner i allmänhet är lite korkade (i synnerhet i jämförelse med europeer, för att inte tala om svenskar) och att det framför allt är de okunniga väljarna som röstar på Bush. Möjligen har han också rätt, i alla fall om det sistnämnda.

Men frågan är om vi i Sverige är beredda att föra samma resonemang om vårt land. Vad finner vi då? Den svenska kartan skulle också bli väldigt socialdemokratiskt röd, med några intensiva blå punkter framför allt kring städerna. Norrland är rött, Stockholm är (relativt) blått.

Lägg därtill det som statsvetaren Sören Holmberg har kommit fram till i sin forskning att ju mer kunskap väljarna besitter om en sakfråga desto större tendens att rösta borgerligt. Folkpartiet skulle, enligt professorn, tjäna mest på en höjning av kunskapsnivån. (Den kunskapstörstande kan läsa vidare i boken Väljarna).

Varför talar vi så tyst om detta i det här landet?


2) I en demokrati räknas alla åsikter lika mycket, oavsett om de är genomtänkta eller inte. Idén med Sourze är att vem som helst får skriva. ”Alla har något att säga. Gör det!” löd uppmaningen när tidningen startades. Kvaliteten på texterna – och åsikterna – är därefter. Tidningen speglar ett genomsnittligt fikarum rätt så bra. Alla tycker till och skjuter från höften, men få bryr sig om att analysera en åsikt och dess konsekvenser på djupet.

På ett sätt är det givande, ungefär som att lyssna till diskussionen i ett genomsnittligt fikarum. Sourze erbjuder en egen liten bloggosfär för dem som inte vill ha en egen sida, utan vill ställa sig på ett slags institutionaliserat torg. Det fyller onekligen en funktion, men det saknar en bloggs kontinuitet.


3) För tre år sedan läste jag mycket på Sourze.se och alla skribenter var okända. I tunnelbaneexemplaret syns tre riksdagsledamöter, en ”nöjesprofil” och en dokusåpakändis på de två första uppslagen. Precis som i vilken blaska som helst. Fast kvaliteten är högre på annat håll.

2004-11-04

Det jag aldrig skrev

För ett par dagar sedan läste jag en notis i tidningen och tänkte skriva en kommentar, men av olika anledningar blev det inte av. Nu läser jag att Pernilla Ström i nättidningen Smedjan har skrivit exakt det jag tänkte, under rubriken "Vi får för lite för pengarna".

"Det finns människor kan lägga hundratals kronor på att köpa ett riktigt gott vin, också om det innebär att de måste äta blodpudding varje dag resten av veckan. De skulle förmodligen kunna betala en hundring för en liter mjölk. Men de skulle aldrig göra det – och av en anledning: Det är inte 'value for money'."

Kinesiska grodor

I dag är det exakt åtta år sedan Göran Persson yttrade de berömda orden:

"Det är slående vad politisk stabilitet kan göra för ett lands ekonomiska utveckling när man ser det kinesiska exemplet"

Den som vill veta mer om detta kinesiska "exempel" kan läsa denna artikel i tidskriften Axess.

2004-11-03

Att minnas

När tjugo minuter återstår tills Kerry offentligt ska erkänna sig besegrad läser jag några rader av Paul Bergman i senaste numret av Axess. Alltid nyttigt med perspektiv.

"Saddam inledde sin slakt för 25 år sedan. I väst visste alla om det, men de flesta lyckades undvika att se och ingen förmådde någonsin organisera en verklig massprotest. En verkligt omfattande och kraftfull proteströrelse kom inte ut på gatorna över hela västvärlden förrän i februari 2003, men då var det inte för att fördöma den fruktansvärda diktaturen, utan för att förhindra att den skulle störtas av en invasion. Det var de största massprotesterna i världsshistorien."

The Perssons

Vanliga Svenssons heter tydligen Persson. Som nu ska bli tecknad serie i Simpsonsk anda. Men varför tvivlar jag på att de svenska seriemakarna vågar göra lika bitande och träffande satir som sina amerikanska kollegor ...

Bloggarkrönika

Bloggarkrönika

Bush vinner. Ohio kan räkna i elva dagar om de vill, men det är ändå klart. Jag är inte förvånad. Personligen hade jag föredragit Kerry, eftersom han i moralfrågor är betydligt bättre än den konservative Bush. I ekonomiska frågor hade den republikanska kongressen stoppat hans värsta stolligheter. Nu får Bush fritt spelrum eftersom republikanerna stärker sitt grepp i kongressen. Å andra sidan är det nu definitvit att nedräkningen har börjat. Om fyra år försvinner Bush. Förhoppningsvis vill han ägna tiden åt att rädda sitt eftermäle, så att han inte blir ihågkommen som presidenten som störtade en tyrann och ersatte honom med blodigt kaos.

Valutgången kommer kommenteras under lång tid framöver. Så här ser det ut just nu i bloggosfären:

Oskar Lidåker har hela tiden haft bra koll på valstatistiken. Han undrar vad demokraterna drar för slutsats av valet? ”En stor debatt kommer antagligen att uppstå i det demokratiska partiet om dess framtid. Kanske tar Michael Moore-vänstern över - i så fall kan man räkna med republikansk dominans också i framtiden.”

Johan Norberg är, liksom jag, oroad över den totala republikanska dominansen. ”Bush is a bit too successful. A president who has yet to veto a single bill, and who is constantly expanding the powers of the presidency, would need a few checks and balances.”

Chadie konstaterar att ungdomarna stannade hemma under valdagen och oroar sig samtidigt för nya krig. ”Vilket land står på tur nu? Nordkorea? Iran? Kuba?”

Annika Tigerkritiserar det amerikanska valsystemet och ifrågasätter demokratin i landet. ”Ett så stort och modernt land som USA borde ta fram ett enhetligt system som fungerar och framförallt inte utestänga människor från att ge sin röst. Varje röst räknas. Bullshit. Inte i USA. USA ett demokratiskt land? Vete sjutton.”

Blind Höna har läst på Daily Kos och undrar om bloggosfären ändrade valkampanjernas upplägg. ”While originally planning a healthcare-based campaign, the Democratic party's feeble respond to Bush's war lust gave Dean an issue that resonated with the party faithful, and a new movement - fuelled by the blogs - was born."

Mathias Sundin är i USA men tycker att amerikanska medier är fega. ”Att folja valet pa amerikansk TV ar riktigt trist. De ar sa otroligt radda att raka forutspa nagot fel, att de knappt visar nagra resultat. Var tvungen att ge mig ut pa natet for att se hur rostraknandet gick i Ohio som kunde ha avgjort det at Kerrys hall.”

Mina ledarskribentkollega PJ Anders Linder på SvD frågar vad den svenska Alliansen kan lära av valutgången. ”Ännu viktigare kan det dock vara att ta en titt på USA-kartan och inse betydelsen av att ha goda, levande kontakter med "the heartland", dvs med den del av samhället som inte är inne, som inte dominerar i medierna, utan som har de mer traditionella värderingarna. En politisk kraft som vill bli så framgångrik att man kommer till makten i Sverige måste förstås vara välförankrad i det nya, moderna och växande Sverige, men man måste också ha någonting att erbjuda till dem som lever utanför storstäderna och styrs av delvis andra värderingar.”

Dick Erixon är föga förvånande glad över att Bush får fyra år till på sig att, som D.E. uttrycker det, sprida demokrati i världen. ”Man kan kalla denna strategi för demokratisk imperialism. En ny doktrin för hur världen bör betraktas, och vad som är centralt i utvecklingen i relationerna mellan folk och länder (...) Jag kan inte förstå vad det är som är så förfärligt med att sprida demokrati i världen!”

Johnny Munkhammar menar att valet borde ha varit omöjligt för Bush att vinna. ”But despite the Republican grip on the political power, Bush now has to be the uniter instead of the divider. He will have to heal some of the deep divisions in the country. And after the loss for Kerry, the Democratic party will probably have a tough debate about its policies and future direction.”

Strang’s blog uppmärksammas ironin i om Kerry – trots allt – skulle vinna Ohio, samtidigt som Bush tydligt för flest antal röster. ” There has been a lot of fuss about Bush's legitimacy as president since he lost the popular vote to Gore. But what if Kerry takes Ohio? He would probably have enough electoral votes, but he would still have lost the popular vote with about 3 million. Now that would put some serious dent in his legitimacy as president, wouldn't it?”

Bloggarkrönikan avslutas med Henrik Alexandersson, som uppmärksammar vad som händer utanför strålkastarljuset en dag som denna. ”Samtidigt är den förvärrade krisen i Darfur akut. Detta är inte ens en notis i flera av landets ledande media i dag.

Man kan anta att detta är precis vad den sudanesiska regeringen hoppades på - när den timade in avspärrningen av flyktinglägren i Nyala lagom till det amerikanska valet.”