Fetmans frukter

Det här med fetma är inte lätt. Men nu kommer tydligen ett nytt piller - en mirakelkur för alla överviktiga.

Jag vill inte förringa de personer som har problem med vikten, särskilt inte alla som är överviktiga på grund av sjukdom. Samtidigt känns det som att hela fetmadebatten har spårat ur. Och det trots att den knappt har hunnit börja. Det talas om fettskatter och skylls på McDonald's och jag vet inte allt.

Ändå är det ingen hemlighet hur man gör för att hålla sig i form: Ät frukt varje dag, mer grönsaker och mindre kött än du tror och rör på dig regelbundet (t ex genom att cykla eller gå till jobbet, eller åtminstone gå i tunnelbanans och varuhusens rulltrappor).

Knepen är enkla men kan vara svåra att omsätta i praktiken. Men för de allra flesta finns faktiskt ingen att skylla problemen på förutom en själv. Och i stället för att sätta sitt hopp till ett nytt piller vore det bättre att slänga chipspåsen och bita i ett - förhoppningsvis sött - äpple.

Tjänstesamhället

Framtidens samhälle heter tjänstesamhället. Men det hör verkligen framtiden till. Har inte varit uppkopplad på nätet, knappt sett en nyhetssändning på tv men hört desto mer på radio de senaste tre dagarna. Sovrummet har genomgått en totalrenovering. Facit: taket är målat, väggarna tapetserade och plastmattan på golvet ersatt med snygg körsbärsparkett.

En sak är säker: hade det inte varit så dyrt med tjänster i det här landet hade jag låtit något proffs göra jobbet och ägnat min tid åt något annat som jag kan bättre. Det hade alla tjänat på: jag, byggjobbarna och samhällsekonomin.

Lösning? Med risk för att låta som en Bo Lundgren-kopia behöver man inte vara Einstein för att räkna ut att om man hårdbeskattar arbete, har hög moms och på det lägger diverse andra skatter som man knappt kommer ihåg namnet på är det inte så konstigt att "vanligt folk" - typ jag - inte har råd att både lägga tiotusentals kronor på byggmaterial och ny inredning och leja någon fackman.

Att regeringen inför s k ROT-avdrag gör knappast saken bättre. På nåder ska jag alltså få tillbaka pengar långt efter att jag har behövt lägga ut dem, efter att mina kvitton har godkänts av någon byråkrat på Skatteverket.

Nej, tack, då har jag hellre en ömmad axel efter en intensiv hemma--fixar-helg. Framtidens samhälle lär dröja ett tag till.

Genväg för utredare

RFV:s generaldirektör Anna Hedborgska utreda socialförsäkringarna. Kul. För ett antal år sedan satt hon själv i regeringen med ansvar för - just det - socialförsäkringarna. Men under två år ska hon nu klura ut lösningar på problem som hon borde ha åtgärdat när hon själv hade chansen.

Två år för att göra, som det heter, "en övergripande analys". Låt mig tipsa Anna Hedborg om en bra introduktion i ämnet. En bok på 94 sidor, som heter just "Socialförsäkringarna". Finns att beställa hos SNS Förlag för en dryg femtilapp. Och går att läsa på två timmar - inte två år.

Fel om Schori

Jag ber om ursäkt. Det jag skrev om Pierre Schorri i förra inlägget är inte helt korrekt. Han är inte längre FN-ambassadör utan har nyligen efterträtts av Anders Lidén.

Men det jag skrev om att Schorri har sagt om Kuba är - dessvärre - helt sant.

Castro och Schori

Sveriges nuvarande FN-ambassadör heter Pierre Schori. Som ambassadör ska man vara diplomat och ha god kännedom om den internationella politiken.

En av Schoris "förtjänster" är att han har hyllat Kubas diktator Fidel Castro. Visserligen är det länge sen, men eftersom han inte entydigt har bett om ursäkt för det tål det att fortsätta upprepas: "Fidel Castro är för stor för den egna ön och närmast att likna vid en renässansfurste". Enligt Schori. Som alltså är Sveriges representant i "världssamfundet".

Fortfarande finns många som i Kuba ser ett föredöme, inte minst eftersom de står upp mot "det onda imperiet" USA. Men den som vill få en annan bild än den som diktatorn vill förmedla kan läsa ett reportage om sjukvården på ön här. Sjukvården på Kuba brukar ofta framhållas som positivt exempel, inte minst bland dem som lätt överser med detaljer som yttrandefrihet och rösträtt. Men detta är förstås lika lögnaktigt som det mesta som rapporteras från diktaturer.

Väntar med spänning på en kommentar från den svenska våningen på FN-skrapan ...

Perssons skulder

Den som är satt i skuld är inte fri, var titeln Göran Persson använde till sin bok för några år sedan. Att sanera statens ekonomi efter det glada 80-talet och krisen på 90-talet var inte så kul.

Goda tider väntar, enligt statsministern. Bibliskt intresserad som han är har han tidigare gjort jämförelsen med hur Josef fick egyptierna att spara i ladorna under de sju goda åren för att ha att ta av när sju dåliga år följde.

Men nu verkar han ha glömt både sin egen och Böckernas bok. Statsskulden ökar. Trots goda tider.

Persson har rätt i att den som är satt i skuld inte är fri. Vill man vara cynisk kan man säga att agerandet nu är ytterligare ett exempel på vilket värde socialdemokraterna fäster vid begreppet frihet.

Förklara för mig

Kan någon av alla vettiga människor här i cyberuniversum förklara motiven bakom förslaget att människor över 50 år ska få studiebidrag och studielån från staten? Jag förstår det verkligen inte.

Studiemedel är ingen billig affär för staten, det kostar 22 miljarder varje år. TIll det ska läggas vad själva utbildningen vid universiteten och högskolorna kostar - inte heller det gratis.

Studiemedel finns till för att inte föräldrarnas inkomst ska avgöra vem som har råd att gå på högskolan. Den tanken gillar jag. Svart eller vit, lång eller kort, von Adel eller Svensson - alla kan plugga med hjälp av studiemedel. Den enskilde vinner genom att bli bättre utbildad, för staten blir lånen och bidragen en investering som resulterar i att arbetskraften blir välutbildad och produktiv. Win-win-situation helt enkelt.

Men 50-plussare? De har inte många år kvar på arbetsmarknaden, så från statens sida blir det en usel investering. Okej, säkert jättekul för den som vill att kunna plugga på äldre dar, men kan man inte tycka att han eller hon skulle ha lagt undan pengar under sina 30 år i yrkeslivet för att kunna göra det? (Jo, jag är medveten om att med Sveriges skattetryck är det svårt att lägga undan mycket pengar, men det är en annan fråga).

När äldre får studera blir det inte längre en win-win-situtaion utan en "jag som pluggar vinner -- alla andra skattebetalare förlorar"-situation. Jag har svårt att se ett försvar för en sådan politik.

Mitt emellan två val

Inför valet 2002 sa Alf Svensson att han var övertygad om att en av orsakerna till att världens friskaste folk hade världens högsta sjukskrivningstal berodde på att det förekom fusk. Naturligtvis tog det hus i hel---e och den socialdemokratiska propagandamaskinen utmålade Affe som den värsta skurk som någonsin yttrat sig inom Moder Sveas gränser.

I dag skriver RFV:s gd Anna Hedborg (tidigare själv s-minister) att fyra av tio svenskar kan tänka sig att sjukskriva sig även om de inte är sjuka och arbetsoförmögna utan "bara" trötta.

Bra att insikten börjar sprida sig till rosornas led. Synd att det bara verkar ske när precis två år har gått sedan förra valet och det är exakt två år kvar till nästa. Låt mig gissa att "sjukdomsinsikten" kommer att vara som lägst om ett år och 11 månader.

Morot och piska

Egentligen är vi människor rätt enkla. Det finns två sätt att få oss att göra saker annorlunda än vad vi själva skulle ha kommit på. Man kan erbjuda någon en morot eller man kan hota med en piska.

Själv är jag av uppfattningen att moroten är bättre än piskan, men det betyder inte att man kan strunta i piskan. Det tror dock Skolverket, myndighetssveriges främste piskprotestare.

En skola i Borlänge hade en regel som sa att den elev som bråkade så mycket att han/hon fick tre tillsägelser riskerade att flyttas till en annan klass, för en kortare eller längre period. Observera! Föräldrarna samtyckte till detta.

Men se, så får man inte göra. Aja baja! Det är bara elevens studiesituation, inte beteende, som får motivera en flytt av eleven, menar skolverket. Men studiesituationen för alla andra elever då? Räknas inte den alls? Är det kanske okej att flytta alla andra elever i klassen, med hänvisning till "studiesituationen" och så får den som är "bråkig" vara ensam kvar?

Personligen kan jag tycka att Borlängeskolans regler om tre tillsägelser=flytt är väl drastisk. Men principiellt har jag ännu svårare att förstå hur Skolverket resonerar.

Uselt, TV4!

Nej, jag har inte bytt uppfattning om idolprogrammet. Däremot blev jag rätt trött av att se Nyheterna i kväll. "De är latast i riksdagen" skriver TV4:s text-tv. På hemsidan kan man se listan över de riksdagsledamöter som inte har ställt någon fråga till statsråden och i inslaget lyfts vissa personer fram som "duktiga" eftersom de ställer massor av frågor.

Visst, det är jättebra att riksdagsledamöter kan ställa frågor och gör det. Och det är jättebra att de kan skriva motioner. Men, ärligt talat, Sverige har en i förhållande till befolkningen gigantisk riksdag - 349 ledamöter (som nu dessutom ska få varsin politisk sekreterare). Och det är nybörjarkurs i journalistik att kolla offentliga handlingar och räkna "aktivitet" bland ledamötena på det här sättet som Nyheterna gör.

Men man kan också vända på steken och fråga varför alla dessa ledamöter överbelastar systemet med att ställa frågor och skriva interpellationer och motioner (nästan alla motioner avslås - år efter år). Varför verker de inte på annat sätt? Klarar de inte av att påverka i det tysta, att besöka sina valkretsar och skaffa sig kunskap om den så kallade verkligheten?

Den som tror att en riksdagsledamot är lat för att han/hon inte ställer en fråga har uppenbarligen inte en susning om hur politiskt arbete går till. Nyheternas reportage säger därför mer om de själva än om riksdagsledamötena.

Honom vill jag ha som finansminister

Jag önskar att vi hade en finansminister som förstod att skatt visserligen behövs men att det inte bör vara så himla mycket av den varan. Någon som försökte hitta lite kryphål för fastighetsskatten eller tog det lite lätt på det där med reklamskatt.

Typ en kille som Bosse Ringholm. Han borde bli en bra finansminister. Eller?

Kämpa på

Det är något speciellt med Marita Ulvskog. Som gammal chefredaktör för Dala-Demokraten har hon ett särskilt förhållande till medier. Jag förstår henne, det är en speciell känsla att arbeta på en tidning.

Hon har kämpat och kämpat och kämpat, men riksdagen har hela tiden stått emot hennes försök att "dela på makten" i medierna (som Pär Nuder uttryckte det för ett litet tag sen). Nu är hon ute på banan igen och vill att sossarna ska bli aktiv medieägare.

Varsågod! Än så länge - bl a tack vare att riksdagen stod emot hennes lagstiftningsplaner - är Sverige ett fritt land där var och en som skrapar ihop lite kapital att ge ut en tidning. Vill hon använda partikassan till det är det bara att önska lycka till. Konkurrens är bra i alla branscher, även åsiktsbranschen.

Men vill hon lyckas måste hon lära sig att förstå att åsiktssidorna i tidningen slutar vid ledar-, debatt och insändarsidan. Journalistiken i dag är betydligt mer professionell än när Ulvskog började sin bana som journalist. Och visserligen gillar jag att tro att det jag skriver på min arbetstid påverkar en och annan på lång sikt, men hade den "borgerliga pressen" varit så dominerande som socialdemokrater ofta hävdar undrar jag hur det kommer sig att vi bara haft borgerlig regering nio av de senaste 72 åren.

PS. Hennes uttalande om medier och makt är för övrigt ett kul exempel på politisk ironi, med tanke på vad Pär Nuder sa om makthungriga borgare som samlades i Högfors.

"Där makt samlas ska socialdemokraterna vara med och försöka dela makten."

Hördu, Nuder, du får nog ta och läxa upp din partisekreterare. Att vara ute efter makten för maktens skull på det här viset. Vet hut!

Det här är till Frida

Frida Blom, ordförande i Svenska freds- och skiljedomstolen satt i dag i en tv-soffa bredvid fyra herrar, Carl Bildt, Magnus Ramstorp och Svante Cornell. Jag höll inte med om allt hon sa (inte de andra heller för den delen, i synnerhet inte den så kallade diplomaten Pierre Schorri som var med på tv-länk från N.Y.) men hon ska ha heder för det sätt hon hanterade situationen och diskussionen i soffan.

Men framför allt förtjänar hon upprättelse för att gubbmaffian behandlade henne som den lilla tjejen: Claes Elfsberg glömde bort vad hennes organisation hette och Carl Bildt kallade henne Sara. Kom igen, gubbar, sån där sandlådestil borde ni ha lagt av med för länge sen.

Vem gillar inte en sjyst sågning?

Vad kan vara enklare än att bli förbannad på juryn i Idol2004? Elakt, fruktansvart, kommersiellt - programmet har sågats (bara det är ju faktiskt ironiskt) av de flesta.

Hysteriskt roligt blir det när kvällstidningarna ojar sig och gör reportage på temat "de blev knäckta av idoljuryn" och sedan lägger upp ett flashspel med bild på "talangerna" och sågningen under.

Det går faktiskt att utläsa en del om vårt samhälle i det här. Och nej, jag tänker inte förfasa mig över att ungdomar i dag vill bli popstjärnor - det har de alltid velat (jag säger bara Elvis och Beatles). Jag tänker på att vi inte är vana vid vare sig att ge eller att få kritik.

Tänk på skolan. Jag har skrivit det förr och kan göra det igen. Vi är notoriskt rädda för betyg och allt som kan likna betyg. Ingen ska behöva få en "stämpel" i pannan. Resultat: den dag man tvingas möta verkligheten kan man få sig sitt livs chock.

Med tanke på att den här typen av program redan har förekommit (Popstars, Fame Factory) och att de allihopa har börjat på samma sätt, med en massa falsksjungande människor som uppenbarligen helt saknar självinsikt, borde man kanske ta sig en funderare innan man bestämmer sig för att ställa upp. Visst, det är kul att drömma, det är bra att folk vågar satsa - men det är inte bra att förlora kontakten med verkligheten.

Vad vi minns och inte minns

11 september.

Jag minns hur jag råkade knäppa på tv:n på eftermiddagen och av en slump zappade fram till nyhetskanalen. Sedan kom planet.

Jag minns hur jag vaknade på morgonen och slog på tv:n i jakt på besked från sjukhuset i Stockholm. När det väl kom kunde jag bara tänka på min reaktion dagen före. Jag hade suttit redaktionen och var precis på väg att gå hem mig när en s k TT Flash dök upp. Utrikesministern knivskuren i armen. Åh, vad jobbigt, tänkte jag. Nu måste jag stanna kvar och jobba vidare.

En som gått igenom vad vi minns och inte minns är författaren Lars Jakobsson. I dagens SvD skriver han om mediernas rapportering före och efter terrorattackerna i New York. En kulturessä som är alldeles för lång för att bli så läst som den förtjänar. Hur alla vi inom mediesfären inte hade en susning om vem bin Laden var före hösten 2001. Hur alla vi inom mediesfären trots det direkt "visste" vad som kunde förklara terrorn.

Den som är rädd att rannsaka sig själv och inte vill ompröva sina idéer ska inte läsa den artikeln. Surfa någon annanstans!

Jag minns ett ord...

Det var en gång en höstbudget som presenterades. Jag minns det väl trots att det var länge sedan. Året var 2003, ja-sidan hade precis förlorat folkomröstningen om euron och landet var i chock efter mordet på Anna Lindh.

I denna avlägsna tid präglades budgeten av ett enda ord: tillväxt. Varenda förslag motiverades med att det skulle främja tillväxten. Lite senare samma år skulle det inledas tillväxtsamtal mellan "parterna" och kulmen skulle nås när Partiet med stort P hade tillväxtkongress.

Men det var länge sedan. Nu skriver vi 2004 och när höstbudgeten presenteras är ordet tillväxt sedan länge bortglömt. Faktum är att det är helt utrensat ur vokabulären.

Hur var det man (nästan) sa i reklamen? Starkt jobbat, GP!

Nämnden utlämnad

Glädjande besked så här på morgonkvisten. Av alla bud hit och dit om den röd-gröna förhandlingsbudgeten vore det väl konstigt om det inte förr eller senare kom ett förslag som även jag gillar. Utlänningsnämnden ska - äntligen - läggas ned. Sossarna frå ge vika för stödpartiernas krav.

Man framför allt får de rätta sig efter riksdagens beslut, som redan för flera år sen bestämde att Sveriges svar på taggtråden runt Amnestys ljus skulle bort.

Med tanke på detta är det förstås bäst att vänta med champagnen tills vi verkligen ser att regeringen denna gång verkligen gör som den säger. Vi återkommer 1 januari 2006.

Tack, Aftonbladet!

Ibland undrar jag hur världen skulle se ut utan kvällstidningarna. I dag fick jag svaret. En massa deppade svenskar skulle gå runt och inte veta hur de skulle hantera sorgen efter förlust i både VM-kval och World Cup.. Men som tur är ger Aftonbladet råd om hur man ska hantera situationen.

En lista till i högen

Junilistan funderar på att ställa upp i riksdagsvalet. Utspelet är naturligtvis inget annat än ett försök att sätta press på de etablerade partierna att utlysa en folkomröstning om förslaget till ny EU-grundlag, vilket verkar vara junilistans enda fråga på den inrikespolitiska dagordningen (och vilka frågor de driver i EU-parlamentet där de faktiskt har tre mandat är visst inte lika viktigt att tala om).

Mina kolleger på UNT har alldeles rätt i att Sverige inte behöver fler enfrågepartier. Ett enfrågeparti samlar på sig en massa populiströster, taktikröster och missnöjesröster i en salig blandning och får sen ägna mandatperioden åt att klura ut hur man ska ta ställning i alla frågor man inte hade en aning om att riksdagen behandlade.

Men det är framför allt en anledning till att jag tycker att det vore synd om junilistan satsade på riksdagen 2006. För första gången på mycket länge finns en chans att de borgerliga är tillräckligt enade för att kunna gripa makten. Junilistan skulle så splittring, knipa röster (som kanske/kanske inte blir bortkastade) och med stor sannolikhet göra Göran Persson en stor tjänst. Kanske har nyligen s-uteslutne Nils Lundgren inget emot det, men hur är det med Lars Wohlin, Birgitta Swedenborg och alla andra borgerliga aktivister och sympatisörer?

Rätt ska vara rätt

Ja, man tror knappt sina öron. Den gamle LO-mannen och nuvarande arbetslivsministern Hans Karlsson talar klarspråk om bidrags- och försäkringssystem. Till Ekot sa han att

"Man ska vara i det försäkringssystem som man faktiskt är berättigad till för att få ersättning. Det är fundamentalt och viktigt."

Detta som svar på reporterns gillrade fälla, nämligen att människor "drabbades" när försäkringskassan ser till att följa regelverket för sjukpenning - vilket faktikst innebär att de som har behov av pengar men inte är sjuka får avslag! Bravo, ministern!

Sedan uppmärksammar Per Ericsson på PJ Just nu att Karlssons kollega Ringholm inte riktigt räknat med att socialbidragen skulle öka (socialstyrelsens rapport som visar detta finns här). Om nu dessa kloka herrar kunde slå sina huvuden ihop skulle de kanske förstå att regeringens agerande måste vara inriktat på att få folk att arbeta i stället för att få bidrag. Hur bidrags- och försäkringssystemen är i det sammanhanget viktigt, liksom hur regelsystem är utformade.

Nej, jag tror inte att alla människor försöker fuska så mycket som möjligt med systemen hela tiden, men ingen ska inbilla mig att det är något annat än ett systemfel att en miljon svenskar är beroende av bidrag för sin försörjning.

Mera Sverigebilder

Expressen har bjudit hit fyra kvinnor från olika delar av världen. De har gjort var sitt Sverigereportage. Spela inte svensk (=spanskt uttryck för att inte bry sig) utan surfa hit och lär känna ditt samhälle lite bättre.

Sant? Fördomsfullt? Svaret på båda frågorna är givetvis - ja!

Och värre blir det

Inte mår man bättre av att sedan öppna Svenska Dagbladet.

Hej, jag heter Hàkaan!

Varje gång jag är utomlands tycker jag mitt namn är jobbigt. En bokstav som inte finns i andra språk och en betoning som inte är vanlig utanför Svea rikes gränser.

Fast när man bor här är det uppenbarligen bättre att heta Håkan än Hakim. Att läsa DN i morse var att få ont i magen. Svart på vitt, det som många anat men som hittills inte gått att ta på. På den svenska arbetsmarknaden går Håkan för Hakim, även om meriterna i övrigt är lika.

Det här är journalistik när den är som bäst - som tyvärr visar mänskligheten från dess sämre sida.

Drömmer jag?

Man tror knappt att det är sant. Jan Guillou - av alla människor! - går till storms mot det utbreda bidragsberoendet i Sverige under rubriken "Leva på andra - en svensk specialitet". Han tycker till och med att man borde göra något åt det, men medger att det blir svårt eftersom

"de bidragsförsörjda är nämligen en så ofantligt stor del av valmanskåren att de skulle göra processen kort med det politiska parti som började mumla om krafttag mot bidragskulturen. Och så naiva är inte våra politiker."

Liksom jag tycker Guillou att debatten om "social turism" sa mer om svenskarna än om medborgarna i de nya EU-medlemsländerna. Men att han skulle våga yttra sig på det här sättet, det hade man aldrig vare sig trott eller vågat hoppas.

Vi är strax tillbaka ...

Insändarskribenter är gamla generationens bloggare. Därför måste det vara okej att i en blogg kommentera en insändare. Ett meningsutbyte mellan två medborgare, låt vara i olika medier.

Roger Läth i Stockholm har funnit nåd hos DN:s insändarrekdatör (ej online tyvärr). Han ondgör sig över att TV4 bröt för reklam mitt i en Strindbergspjäs. Usch och fy!

Diskussionen är inte ny. För ett par år sen ville Galenskaparnas Claes Ericsson m fl stämma TV4 för intrång i upphovsrätten när de bröt filmerna för reklam.

Vad Läth (och Ericsson m fl) inte tycks inse är att alternativet till att visa Strindberg med reklamavbrott är - att inte visa Strindberg alls. I alla fall inte i reklam-tv. Fast Roger Läth kanske föredrar rena underhållningskanaler som Femman - garanterat Strindbergsfritt!

Först till kvarn...

Bloggarsajten Media Culpa uppmärksammar att SvD:s ledarsida inte handskas helt varsamt med sanningen när de marknadsför PJ just nu som "Sveriges första ledarblog".

Till SvD:s försvar ska sägas att undertecknads internetalster inte är en ledarblog även om jag i yrkeslivet titulerar mig ledarskribent. Den "kultursida" som fått bära mina initialer har heller inga kopplingar till tidningen jag jobbar på, vilket Media Culpa lyckligtvis har uppmärksammat.

Barnamördare

I går när jag satt på redaktionen hade jag först tänkt att ägna dagen åt att försöka förstå vad Ylva Johansson egentligen menade när hon i DN försvarade stopplagen.

Men i takt med att bilderna på blodbadet från Beslan i Ryssland rullade kändes det rätt futtigt. Att i det ögonblicket hålla huvudet kallt och göra sitt jobb är inte alltid det lättaste, men resultatet går i alla fall att läsa här.

Keff test för gammal guss?

Annica Tiger tipsade om ett kul test. Skrapade själv ihop 20 poäng och känner mig hyfsat nöjd med det. Kallar man sin sida för haja är det ju bäst att man hajar lite också, eller hur? Pröva själv och se hur du skulle klara dig i förorten.

Blame it on McDonald's

McDonald's är ett stort bolag vars främsta mål är att göra dig fet, ta dina pengar och göra världen till en ond plats. Den - om man ser till kundunderlaget - omättligt populära hamburgerkedjan får ofta stå som symbol för allt som vi tycker är fel med USA, amerikansk kultur, marknadsekonomi, dåliga arbetsförhållanden, reklam, felaktig livsstil och gud vet vad.

Nu kommer filmen Supersize me, som går ut på att en kille bestämt sig för att käka minst en Big Mac o Co om dagen. Resultat? Han blir naturligtvis fet som ett hus.

Knappast förvånande. Om du skulle föresätta dig att leva på Marabou-produkter under en månad skulle du få samma resultat. Wow, vilken upptäckt: man blir fet av att äta fet mat.

Den som vill se hur man gör för att äta på McDonald's och gå ner i vikt kan klicka här. Den som lyckas gå ner i vikt med hjälp av Mmmmmmjölkchoklad får gärna höra av sig.

Tio år med s-regering

Den som vill läsa oförblommat skryt kan surfa in på socialdemokraternas hemsida och kolla in deras dokument som heter Tio år med s-regering. Var dock säkra på att ni inte hittar ett dokument från migrationsministern där. Eftersom sossarnas flyktingpolitik är lika taggig som en ros är det knappast något de vill stoltsera med.

Den som tror att tomt prat hjälper för att åtgärda problem kan i stället läsa ministerns artikel på etablissemangets anslagstavla. Men att 130 flyktingbarn i Sverige är bortom all kommunikation och måste sondmatas talar sitt tydliga språk. Så ser det ut i Sverige efter tio år med s-regering.

Bättre skrinna än skapa?

Att vakna till dagens morgoneko gjorde mig riktigt förbannad. Det är inte "nyheten" att hockeyproffs tjänar mer i snitt än de mest välbetalda börs-vd:arna som får mig att blir klarvaken på ett par sekunder. Inte heller att folk inte upprörs över att hockeyproffs tjänar miljoner - det gör inte jag heller.

Det som får mig att tända till är den unkna inställning till företagsamhet som LO:s löneutredare Ingemar Göransson har. Peter Forsberg förtjänar sin mångmiljonlön för att han har talang att åka skridskor och underhålla en publik som är villig att betala för sig. Han profiterar inte på någon annans arbete. Det gör däremot Carl-Henrik Svanberg när han leder Ericsson, resonerar LO-mannen.

Hallå! Vakna! Carl-Henrik Svanberg leder ett företag som existerar enbart för att människor är villiga att betala för de produkter - mobiltelefoner och växlar m m - som företaget producerar. Utan konsumenternas köpvilja skulle det inte finnas något Ericsson. Utan Ericsson skulle det inte finnas några jobb till alla de människor som Ericsson anställer. Utan jobb skulle dessa människor inte få några pengar att kunna betala inträdet till Globen för att kunna titta på hockey. (Och inom parentes: utan företag och jobb skulle det inte bli några skatteintäkter till välfärden - eller tror Göransson fortfarande på det ekonomiska "experiment" som kallas planekonomi?)

Man behöver inte vara kärnfysiker för att begripa sådana här sammanhang. Man behöver inte ens vara ekonom. Det räcker med att för några sekunder slita ögonen från Marx läror och se hur verkligheten fungerar.