Medierna i enpartistaten

Varför gynnar miljöpartistiska journalister de borgerliga partierna? Frågan ställdes av Björn Elmbrant vid ett seminarium i dag.

Om Kent Asp har rätt i sina undersökningar är det ju så att en klar majoritet av journalisterna stöder vänsterblocket (med en klar överrepresentation för miljöpartiet) samtidigt som de borgerliga gynnas i nyheterna.

Men frågan är förstås om Asp har rätt, samt om det han mäter har någon relevans. När det gäller journalisters partisympatier finns det väl goda skäl att anta att han har mätt rätt - ca två tredjedelar av kåren som helhet stöder vänsterblocket. Men spelar det någon roll?

Kent Asp och Björn Elmbrant svarar nej. Jag skulle svara ja.

Dagens seminarium handlade om Hans Bergströms skrift (pdf) Alltid vid makten. Om det statsbärande partiet och perspektiven i svensk journalistik. Hans poäng är:
a) I inget annat demokratiskt land har ett parti ensamt suttit vid makten under så lång tid som socialdemokraterna i Sverige.
b) Detta färgar av sig på samhället som helhet: Förvaltningen och dess tjänstemän, universiteten och forskarna, medierna och journalisterna etc.
c) Det handlar inte om att regeringen inte granskas, eller att medierna är "snälla" mot regeringen. Tvärtom, skandaler granskas, kvitton räknas m.m.
d) Däremot har medierna som regel - naturligtvis inte utan undantag - samma perspektiv på tillvaron som den styrande socialdemokratin. Hans Bergström kallar detta "makten över tanken".

"Myndigheter och kommuner är i sin övervakning alltid osjälviska, objektiva, goda företrädare för det allmänna bästa. Friskolor och privata vårdhem är från början misstänkta, till skillnad från kommunala skolor och sjukhem. Mördare ska förstås och »vårdas«, mer än brottsoffer skyddas. När familjer saknar pengar, beror
det inte på brist på eget sparande, höga skatter eller ansvarslöst beteende utan på alltför ogenerösa bidrag och otillräcklig »fördelningspolitik«. Att världens friskaste folk kan ha världens högsta sjukskrivningstal förklaras med stress och andra försämringar i arbetsmiljön – inte med försäkringssystemens konstruktion eller förändringar i beteendenormer. Förenta Nationerna representerar det goda i världen, Amerikas Förenta Stater det onda."

Därmed är det dags att besvara frågan jag fick i en kommentar för länge sedan: Påverkar journalisters allämnna vänstervridning journalistiken mer än den borgerliga dominansen på ledarsidorna? Svar ja. Inte för att jag tror att min yrkesutövning är oviktig, men ledarsidorna utgör trots allt en mycket liten del av den samlade journalistiken. Dessutom är det så att varken radio eller tv har några ledarsidor. Till det bör man lägga att ledarsidornas opinionsjournalistik skrivs med tydlig "varudeklaration" till skillnad från allt annat (inklusive kultursidornas åsiktsjournalistik).

Men det finns en annan och viktigare anledning. För till skillnad från vad Kent Asp, Marita Ulvskog och andra likasinnade verkar tro handlar inte makten över tanken om den renodlade politiska journalistiken.

Pontus Schultz satt också i dagens panel och gav den politiska journalistiken överlag ett gott betyg. Jag håller med. Man är duktig på att skildra det politiska spelet, naglar sig ofta fast i de frågor och skandaler som för tillfället är på tapeten och är inte rädd för att ställa makthavare mot väggen.

Men även "vanliga" artiklar som skildrar vardagen - skolavslutningarna, Hagamannens rättegång, att Ydrefors är Sveriges giftigaste plats - har politiska dimensioner. Och när man väljer ur vilken nyhetsvinkel alla dessa vardagsnyheter ska presenteras spelar det dels roll i vilket samhälle man verkar (ett Sverige starkt präglat av socialdemokratin), dels vilka personliga värderingar man har. Man ska inte göra misstaget att tro att detta är någon medveten konspiration - snarare en "spontan ordning".

Faktum är att Kent Asps metod att "bevisa" att alliansen gynnas i den politiska bevakningen är helt befängd - där var jag och Björn Elmbrant ense. Jag tycker dessutom att den stöder Hans Bergströms tes. Enligt Asp innebär varje "negativ" nyhet om regeringen automatiskt ett stöd för oppositionen (och vice versa). Han tar ingen hänsyn till att det är rimligt att de som faktiskt har makten granskas hårdare än de som inte har den. Han tar heller ingen hänsyn till att både regeringens och oppositionens egna agerande påverkar om det blir negativa eller positiva nyheter. Enligt Asps logik borde tidningar och tv nu skriva något negativt om ett alliansparti, eftersom Lars-Erik Lövdén har gått och trasslat in sig i en lägenhetsaffär.