Höger eller vänster? Varför inte framåt!

Rubriken är hämtad från en gammal mp-affisch, men det här inlägget handlar om centern. Gårdagens Dokument inifrån tillhörde ett av de bättre i serien, och har kommenterats på lite olika håll (t ex här, här, och här).

Har centern gått åt höger? Eller har partiet bara återfunnit sina rötter? Eftersom jag skrev min magisteruppsats om partiets idéutveckling får jag väl bidra med min tolkning. (Den som vill ha uppsatsen får gärna mejla.)

Evin Rubar missade två saker i sin dokumentär. För det första fick Lennart Daléus för lite utrymme. Under hans korta partiledarskap inleddes ett arbete med att "hitta en ideologi" som han själv sa i en intervju, där han fastslog att "liberalismen var intressant". När Maud Olofsson tog över som partiledare fanns ett nytt, färdigt idéprogram som hade diskuterats och förankrats bland partiets gräsrötter. Lennart Daléus var också den första partiledare som kallade centern för "borgerligt", även om han för säkerhets skull la till att det också var ett "mittenparti". Fälldin föredrog ordet "icke-socialistiskt".

För det andra var hon för fast i höger/vänstertänkandet. Utmärkande för "det gamla" centerpartiet var pragmatismen. Man skulle lite slarvigt kunna kalla det anti-ideologiskt. Sakfrågorna stod i centrum, inte en massa filosofiskt tjafs. Om det fungerade var det bra. Det fanns ett egenvärde i att vara i mitten, vilket betyder att om idéklimatet skiftar åt höger eller vänster kommer man att följa med i vindens riktning. Snarare än att hå gått från vänster till höger har centern gått från pragmatism till ideologi.

Men ett parti som inte knyter an till sina rötter klarar sig inte länge. Vurmen för småföretagande har alltid funnits i partiet, och viljan att bygga samhället nerifrån och upp likaså. Även om jag tycker att det är stor skillnad på gårdagens vurm för "decentralisering" och dagens förkärlek för "federalism". Bägge tendenserna kan förstås spåras tillbaka till de självägande böndernas parti.

Dagens centerparti vill gärna knyta an till Thorbjörn Fälldins era. Det finns det fog för. Men ser man till det moderna centerpartiets historia skulle jag nog snarare säga att Olof Johansson bättre knöt an till den mylla partiet frodades i när det bytte namn från Bondeförbundet i slutet av 50-talet, och att Fälldin gjorde en avstickare från den linjen. Möjligen förebådade han vad som komma skulle, efter att Olof Johansson gått för långt i sitt svärmeri för socialdemokratins Sverige.

I övrigt kan jag bara hålla med Dick Erixon om att SVT:s idé med entimmesprogram om riksdagspartierna var god, även om jag tycker att bara c och fp-programmet någotsånär levde upp till förväntningarna, med kd-programmet som ett riktigt bottennapp.

På UNT:s ledarsida kommer vi under sommaren publicera vår granskning av partierna i ett antal längre artiklar. Serien startar efter midsommar.