Bodström får inte bugga i år
Thomas Bodström hade hoppats få igenom sin buggningslag i dag. Så blev det lyckligtvis inte.
Men det är verkligen ingen stor seger för privatlivets anhängare. Det finns inte många i riksdagen som på allvar ifrågasätter behovet av buggning. Inte regeringen - inte alliansen.
Det som stör mig mest är Bodströms nedlåtande attityd till dem som inte håller med honom. "Omtanken är rörande om dem som begår grova brott", sa han till sina motståndare.
Visst, det är deras integritet vi värnar. Inte oskyldiga människor som skulle få sitt privatliv kränkt när - inte om, utan när - misstag begås och ivriga brottsbekämpare trampar över gränsen. Nej, vi är oroliga för att grova brottslingar inte ska kunna snacka orört i sitt eget hem.
Lägg av!


4 Comments:
Pojken Bodström är väl inte precis känd för sin ödmjukhet...
By
Marcus F, at
7:44 PM
Jag skulle vilja se honom göra upp med arbetslivsministern.
/B
By
Anonym, at
5:21 PM
Du kan ha rätt i sak, men det finns två saker som jag skulle vilja ha svar på:
1) Varför finns behovet av buggning i alla våra nordiska grannländer och hur kan det komma sig att man där klarar balansen mellan integritet och brottsbekämpning?
2) I jämförelse med de utredningsmetoder som redan finns idag, t.ex. telefonavlyssning eller hemlig kameraövervakning, är buggning extremt svårt att genomföra (det tar sannolikt tid att installera och demontera buggar utan att bli avslöjad), Sannolikt skulle polisen bara använda det några tiotal gånger per år eller så, vilket skall jämföras med hundratals av beslut om telefonavlyssning somm fattas varje år i Sverige med gällande lagstiftning, framförallt riktat mot kända notoriska narkotikahandlare.
Hur kan det komma sig att rättsväsendet är betrodda att använda dagens metoder, och klarar det utan allvarliga ingrepp i enskildas integritet, vad vi vet?
Jag börjar bli lite trött på att alla bara skrier INTEGRITET rakt ut, men inte problematiserar lite kring detta.
Domstolar får idag besluta om häktning utan borte tidsgräns (man måste ompröva med jämna mellanrum, men mer krävs inte) på relativt svaga misstankar.
Åklagare får besluta om anhållande på ännu svagare grunder. För att inte tala om hur lite som krävs för att få göra en husrannsakan. En enskild polisman kan, om det råder s.k. fara i dröjsmål, faktiskt lagligen fatta beslut om att undersöka en enskild människas kroppsöppningar.
Allt detta är idag tillåtet, alldeles utan att någon skriker om INTEGRITET.
Men det blir ett jäkla rabalder från polishatare (typ v ch mp) och principliberaler (typ den nya city-centern) om någon föreslår lagstiftning som ger en möjlighet att montera mikrofoner hemma hos kända kriminella personer och i miljöer man vet att de rör sig i.
Jag tycker att det saknas ett öppet och intellektuellt förhållningssätt i dessa frågor, inte minst på landets ledarsidor och i den s.k. bloggosfären.
Kom igen nu, våga bryt mönstret och våga resonera lite baserat på kunskap om vad som faktiskt finns idag i Sverige och vad som faktiskt är tillåtet i våra grannländer!
By
Anonym, at
10:56 PM
Jo, visst kan man föra en fördjupad diskussion kring avvägningen mellan integritet och effektiv brottsbekämpning.
Men, och det är ett viktigt men, bevisbördan bör inte ligga på den som vill försvara integriteten utan den som vill inskränka den.
Regeringen har inte på ett övertygande sätt kunnat visa att behovet av buggning står i rimlig proportion till de eventuella vinster som den mycket grova integritetsinskränkningen skulle ge. Det är inte bara jag som säger det, utan flera tunga remissinstanser.
Att buggning förekommer i andra länder bevisar inte att behovet finns där - inte heller att det är en effektiv metod.
Jag är förvånad över att debatten om den personliga integriteten inte har varit livligare i Sverige och Europa under längre tid. Det finns flera saker av dem som redan finns som jag kan ha synpunkter på, men det är trots allt i ett första steg både lättare och viktigare att förhindra nya integritetsingrepp än att kämpa mot sådant som redan finns.
By
Håkan, at
11:17 PM
Post a Comment
<< Home