Alliansen kommer igen

Jag har länge slagits över hur dåligt självförtroendet är på den borgerliga sidan. Det är i och för sig inget nytt - så brukar det se ut i svensk politik. Och visst går det att begripa varför.

Man skulle kunna hävda att det som är nytt i år är att självförtroendet inte direkt är på topp på sossesidan heller, även om Persson & Co gör sitt bästa för att hålla skenet uppe.

När jag kom hem från USA framgick det tydligt av både artiklar och samtal att alliansens anhängare har tittat för mycket på ett par opinionsmätningar där förra årets stora försprång har krympt till ett litet. Per T Ohlsson skrev till och med i söndags Sifos aprilmätning var "illavarslande" efter "när de borgerliga har vunnit – 1976, 1979 och 1991 – har de haft ledningen i Sifos aprilmätningar".

Faktum är att alliansen ledde även i årets aprilmätning, även om marginalen till kartellen var liten, snudd på obefintlig. Det räcker tydligen för att många ska tappa tron på framgång.

Visst har alliansen spelat sina kort synnerligen illa under de senaste två månaderna, med alltför mycket inbördes tjafs. Men i dag kom - för första gången - en gemensam budgetmotion. Arbetsgruppernas ord har fått sällskap av siffror.

Det kommer naturligtvis inte att räcka. Mer gemensamma aktivieter krävs. Samarbetet måste bli ännu djupare och manifesteras hårdare ända fram till valdagen.

Men även om jag kanske måste justera ett par av punkterna i min ett och ett halvt år gamla analys av läget tycker jag fortfarande att mycket talar för ett maktskifte.