Nu tystnar samtalet

Det politiska Sverige har bestämt att det är dags att sätta punkt i processen. Det framgick med all önskvärd tydlighet i kommentarerna till KU-utlåtandet i går.
Jag vet att det är så. Jag vet också att samtalet snart kommer att tystna. Jag vet att det inte tjänar någonting till att tjata. Jag vet att väljarna i september kommer att tycka att andra frågor är viktigare. Men jag kommer skriva detta inlägg i alla fall.

I går talade alla – KU-ledamöter, statsvetare, ledarskribenter och andra debattörer – om att det eniga KU-utlåtandet dels var historiskt, dels hade stärkt KU:s ställning. DN:s Niklas Ekdal skrev att "viktigast för framtiden är att vi fått tillbaka de balanserade krafterna gentemot ett presidentliknande statsministerämbete". KU-ledamötena var stolta över att man "lagt partipolitiken åt sidan" och gemensamt kunnat lägga fram relevant och saklig kritik.

Allt det där är struntprat. Det finns två anledningar till att KU enades. 1) Laila Freivalds föll på en annan fråga och därmed var frågan om misstroendeförklaring borta ur bilden. 2) S, v och mp visste att de hårda formuleringarna inte skulle få några som helst praktiska konsekvenser.

Den skarpa kritik som KU lade fram – sex statsråd kritiseras; Göran Perssons huvudansvar framstår lika tydligt som hos Katastrofkommissionen – visar att den partipolitisering som de borgerliga har anklagats för under processens gång saknar grund. I allt väsentligt blev Katastrofkommissionens linje också KU:s, och det var precis vad de borgerliga har stridit för. De som har kämpat emot är framför allt socialdemokraterna.
Men medan s,v och mp är fullt beredda att sätta den förödande kritiken mot Göran Persson på pränt är man inte villig att agera i enlighet med kritikens konsekvenser. I KU säger man att regeringen har misslyckats – i kammaren ger man regeringen sitt fulla stöd.
De borgerliga partierna övertaktiserade redan efter Katastrofkommissionens kritik och upprepar nu sitt misstag (heder åt kd som stretade emot!). Samma sak där – i KU är kritiken hård, i kammaren vågar man inte markera genom ett misstroendevotum.
Göran Persson var den enda av gårdagens aktörer som tydligt visade hur svag KU:s ställning är, när han avfärdade stora delar av kritiken. Absurt nog är han den enda som agerar konsekvent. Och han gör det för att han vet att ingen institution hotar hans maktställning.

Det politiska samtalet är ofta så inriktat på spelet – taktiken – att man missar det väsentliga i innehållet. I stället för att nu vända blad och sätta punkt – som Sveriges största morgontidning vill – borde man tala mer om själva kärnfrågorna.

1) Om inte kritik av den här magnituden, både från en oberoende granskningskommission och från riksdagens viktigaste granskningsutskott, leder till att statsministern avgår – vad krävs för att så ska ske? Finns det över huvud taget någon formulering från KU – eller Katastrofkommissionen – som hade kunnat få Göran Persson att självmant kasta in handduken?

2) Sveriges maktbalanserande institutioner är extremt svaga, både de formella och de informella. Det finns ingen förstakammare eller författningsdomstol, inga delstater, personvalet är extremt svagt – partipiskan är ofta synnerligen effektiv när det gäller – och de granskningsorgan som finns (typ KU) saknar ofta reella maktbefogenheter. Till det kommer att statsministern kan sitta kvar så länge han inte har en majoritet emot sig, samtidigt som han har hela utnämningsmakten i sin hand – utan insyn.
Dessutom har den politiska oppositionen återigen visat sig alltför splittrad och svag. Ett rejält underbetyg!
Slutligen har det visat sig att helt fristående institutioner – som medierna – inte heller på allvar har orkat utmana makten. Gräv, granska och presentera nyheter fungerar bra, men sedan blir det inget mer. Redan i december stod det klart att landets opinionsbildare hellre analyserade det politiska spelet än förde diskussionen framåt.
Den sammantagna bilden visar ett demokratiproblem som är allvarligare än de flesta vill erkänna.

3) Regeringens bristande förmåga i samband med tsunamikatastrofen är unik i "skandalsammanhang". Sossarna har visat en imponerande förmåga att fiffla med såväl lägenheter som bidrag, men det här handlar om något annat.
Bristen på en fungerande krisberedskap i regeringskansliet har skadat medborgarnas tilltro till staten som yttersta garant för trygghet och säkerhet. Det är själva grunden för statens existen och är något helt annat än att man råkar köpa en toblerone på fel kontokort.
Även här har oppositionen och opinionsbildare anledning att reflektera över hur man brukar agera. Kräver man avgång för ofta, och vid mindre viktiga tillfällen, blir det som att ropa vargen kommer. När det verkligen gäller är det ingen som lyssnar.
Lika illa är det att kräva att "någon" avgår. Fängelserymningarna för två år sedan krävde en generaldirektörs huvud på ett fat, trots att hon var nytillträdd och rimligen inte var den huvudansvariga. Efter tsunamin riktade alla in sig på Laila Freivalds eftersom man ansåg att det var ett möjligt politiskt offer – men ingen vågade ge sig på den som själv sagt att han är herren på täppan: Göran Persson.