logo

2006-03-23

För vissa är världen svart eller vit ...

Stikkan Ljunggren har fångat upp en fråga som professorn Tommy Möller ställde på Sveriges stora anslagstavla i går:

"Låt oss anta att Sveriges utrikesminister i detta läge varit fullständigt passiv, trots att Sverigedemokraternas hemsida hade resulterat i protester från flera muslimska länders ambassadörer. Hur hade det låtit då, om något allvarligt inträffat, när det uppdagats att UD väl kände till hotbilden men likväl underlät att agera?"
Ljunggren fortsätter:

"Tycker det är en bra fråga. Jag ska försöka få svar av Alliansen. Vad hade ni gjort i motsvarande läge? Hade ni varit helt stillatigande, så att även Sverige blivit indragen i konflikten?"
Själv tycker jag att det är en - ska vi säga - mindre bra fråga.

På Stikkan Ljunggren verkar det som om Sveriges utrikesminister stod inför två alternativ. 1) Se till att hemsidan stängs. 2) Gör ingenting.

Men vad sägs om att Freivalds kunde gett sig ut på diplomatisk turné till försvar för den svenska yttrandefriheten; förklarat att Sverigedemokraterna inte direkt är ett parti med stort inflytande i svensk politik; säga att Sverige inte accepterar hot på grund av harmlösa publikationer från en dylik perifer grupp och ställa krav på de länder som hoten kom ifrån; börja bygga allianser med andra öppna och demokratiska länder; söka stöd för en öppen liberal hållning bland den överväldigande mängd muslimer som inte är islamistiska fundamentalister; eller något annat kreativt som en duktig, engagerad utrikesminister och hennes vältrimmade stab skulle kunna tänka ut.

Men det gjorde inte Freivalds. Hon valde alternativ ett. Ett alternativ som till och med Göran Persson dömde ut som omdömeslöst (när han fortfarande trodde att det var en enskild tjänsteman som agerat på egen hand).

2 Comments:

Det mest avslöjande i deras attityd är deras totala vilja att böja sig för våldshandlingar. De anser tydligen att det är klokt att göra det med.

Jag skulle vilja fråga dem var gränsen för eftergifter går. Yttrandefriheten är tydligen självklar att den kan offras. Men om ambassadbrännarna istället krävt regeringens avgång, skulle regeringen avgått? Om de hade krävt att de som visade bilderna skulle dömas enligt sharia, skulle det ha godkänts? Om de krävt att sharia skulle införas i hela Sverige, hade det varit något man kunnat godkänna med?

Även om det låter lite överdrivet så tycker jag det är en fullt legitim fråga. Hur stora eftergifter kan ambassadbrännare och våldsverkare få från den sittande regeringen? Vad får de nästa gång?
Det är det sista som verkligen oroar mig...

By Anonymous Anonym, at 8:28 AM  

Jag tänker inte beröra principfrågan eftersom det hela löst sig på ett anstaändigt sätt.

Jag tänker faktisk vara så tråkig att jag tänker hackar på en enda mening. Att Sverigeodemokraterna är ett marginellt parti.

Röstmässigt är de det trots att man ibland kan hör att de tror sig kunna komma in i riksdagen MEN de har tillsammans med ett annat parti ett oproportinelligt inflytande på svensk politik. Jag tänker på Fi.

Framförallt sossarna blockerar båda dessa partier genom att göra deras agenda till sin egen. Det innebär att två marginella partier utan folklig förankring bestående av förvirrade muppar får ett oproportioelligt stort inflytande över landet.

/B

By Anonymous Anonym, at 6:24 PM  

Post a Comment

<< Home