Därför blev det Ringholm

I gårdagens spekulationer på redaktionen kastade jag – mest på skämt – fram Bosse Ringholm som Göran Perssons utväg. Resonemanget gick ut på att Persson var tvungen att peta Freivalds men inte ville utse någon ny utrikesminister nu, eftersom den posten ska ingå i det stora personpusslet efter höstens val – om sossarna trots allt lyckas klamra sig fast vid makten.

Det naturliga skulle då vara att lyfta upp någon av de andra ministrarna på UD – Carin Jämtin eller Barbro Holmberg – som tillförordnad utrikesminister, på samma sätt som Jan O Karlsson tillfälligt tog över när Anna Lindh mördades.

Men där har Persson två problem. Barbro Holmberg är alldeles för impopulär. Och Carin Jämtin alldeles för populär (se exempel). Om Jämtin blev utrikesminister skulle hon få en stabil egen plattform och stärka sina aktier rejält i den kommande partiledarstriden – till nackdel för Perssons kronprins Nuder, förstås. Jämtins namn hörs redan då och då i spekulationerna som Perssons efterträdare.

Återstår EU-minister Bosse Ringholm, konstaterade jag. Statsrådsberedningen har redan ryckt åt sig många frågor från UD (bland annat EU-frågorna) och med honom kunde på sätt och vis hela den roliga utrikesverksamheten knytas än närmre Göran Persson själv. Bosse Ringholm är ju dessutom obrottsligt lojal mot sin chef.

Vi skrattade hjärtligt åt förslaget. Ingen tog det riktigt på allvar.

(PS. Många gissar nu att det – trots allt – blir Jämtin som tar över UD om ett tag. Jag tvivlar. Om man ska utgå från tidigare Perssonutnämningar kan man bara vara säker på att det inte blir den som alla spekulerar om. Minns överraskningar som Bodström efter Freivalds och ... just det, Freivalds efter Anna Lindh. Johan Ingerö har en intressant tanke på detta tema.)

Uppdatering 23/3: Nu ska länkarna fungera också.