Junilistan - del II

En verklig nyhet (till skillnad från skennyheter) i Junilistans lansering är att partiet varken är ett enfrågeparti eller ett programparti. Man samlas kring vissa gemensamma stolpar, men sen står det varje kandidat fritt att tycka hur som helst i de flesta frågor (innefattar det även vilken regering kandidaterna vill stödja?).

Kul, tycker de som vill se fler profiler i politiken. Det ger väljaren större valfrihet, tycker Nils Lundgren själv. En politikens à la carte-menu, men du måste acceptera restaurantens koncept för att få del av den.

Låter kanske inte så dumt - om det inte vore för att den inte tar hänsyn till den politiska verkligheten. Visst har vi personval i Sverige, men det är i praktiken satt ur spel genom höga spärrar. I praktiken är Junilistans utformning gjord för att maximera stödet för Nils Lungren själv. Han står i toppen av listan och kommer dra nytta av alla röster som stackars vilseförda väljare kastar bort på chanslösa kandidater på listans plats 42, som inte alls delar de värderingar som de tio personer som kanske lyckas ta sig in i riksdagen. Lite som att beställa anklever och bli serverad varvmkorv.

Nils Lundgren försöker helt enkelt spela enligt majoritetsvalets spelregler i ett proportionellt valsystem. Det är inte olagligt - bara ohederligt. Man kan också tycka (vilket jag inte gör) att ett majoritetsvalssystem (som i Storbritannien) är bättre än vårt svenska proportionella system. Varsågod. Men det är fortfarande inte så det ser ut i dag.