Ett halvår senare

Ett halvår sedan tsunamin. Tidningarna gör uppföljningar och minnesartiklar. Själv går jag tillbaka till det jag skrev här på bloggen i januari. Och tänker på mamman som DN skriver om.

Jag har full respekt för hennes frustration. Hennes son omkom i vågorna och nu när hon vill ha hjälp av psykiatrin för att bearbeta sorgen har landstingets särskilda stöd till tsunamidrabbade upphört. Som om sorgen efter ett barn skulle vara färdigbearbetad efter ett halvår. Det faller på sin egen orimlighet.

Men problemet är egentligen inte att det inte finns hjälp att tillgå. Det gör det. Mammans problem är ett annat: "Jag tycker inte att det är klokt att landstinget inte kan erbjuda hjälp, utan att jag måste söka privat vård och stå för alla kostnader själv."

Orimligt av landstinget, kan vara den första tanken. Men ärligt talat, de föräldrar som förlorat barn i någon annan olycka än tsunamin fick ju inte något stöd från landstinget efter ett specialbeslut. De fick ställa sig i (den långa) kön eller ta pengar ur egen ficka.

Vilket förstås är klen tröst för den här mamman och alla andra som drabbades av tsunamin och som nu är i behov av hjälp.

Historien säger också en hel del om myten om det trygga Sverige. Vi tror att "någon" ska "ta hand" om oss när "något" händer. Det visade sig att regeringen och myndigheter inte klarade den omedelbara katastrofuppgiften i framför allt Thailand (det var annorlunda här hemma) eller att sköta register över saknade. Fler och fler lär nu också bli varse att "välfärdssamhället" även på andra punkter inte håller vad det har utlovat - eller vad vi tror att det har utlovat.

Som jag uttryckte det i januari:

Den största illusionen om trygghetens Sverige är att skyddsnätet alltid finns där och tar hand om oss om något händer. Det statliga skyddsnätet, alltså. Jag tror att det där alltid har varit en illusion, och en farlig sådan.

En illusion för att det helt enkelt inte är sant. Vi märker det i kristider, som nu och många gånger tidigare. Men vi märker det också i vardagen, om hur politiska löften om framtida pensioner och ersättningsnivåer i bidragssystem ändras från den ena dagen till nästa - helt enkelt därför att gårdagens löften inte tar hänsyn till dagens realiteter.

Men illusionen är också farlig för den bidrar till passitivitet. Den fråntar oss både känslan av kontroll över vårt eget liv och vår förmåga att faktiskt ta kontroll när det gäller.