Ett år senare

För ett år sedan sade folkpartiet ja till övergångsregler. I samma veva fick jag ett inbetalningskort som uppmanade mig att betala årets medlemsavgift till partiet. Det åkte i papperskorgen.

Dock tar det ett tag innan man försvinner ur registren om man inte uttryckligen begär utträde. Det gjorde jag i dag.

I sak har det inte så mycket att göra med det senaste integrationspolitiska utspelet. De som anklagar folkpartiet för att vara rasistiskt har inte förstått någonting och är förmodligen oförmögna att läsa innantill.

Däremot har jag under en längre tid känt en olust inför partiets hållning i en rad frågor. övergångsreglerna var den i särklass värsta. Men det finns också idéer om att den enskildes integritet ska offras på buggningens altare och signaler om att 14-åringar ska betraktas som vuxna i den händelse de begår brott. Och igår kom alltså en rapport som betraktar öppna gränser som ett utslag av "gästfrihet".

För mig innebär detta brott mot grundläggande liberala värden. Principen är att varje människa har rätt att röra sig fritt, bosätta sig var hon vill och i möjligaste mån forma sitt liv efter eget huvud. Människan har rätt att göra vad hon vill utan att utomstående - i synnerhet staten - övervakar henne. Människor ska behandlas lika av stat och myndigheter, inte sorteras in i olika grupper, efter vilket land man kommer från.

I verkligheten kan det vara svårt att leva upp till dessa principer, men likväl måste de för en liberal alltid finnas där, vara en del av ryggmärgen.

Det är möjligt att folkpartiet fortfarande har denna ryggmärgsreflex. Men jag litar inte längre på det. Det förtroende som partiet hade byggt upp under hundra år fick sig en rejäl knäck i övergångsregeldebatten förra året. Ett år senare har de egentligen inte gjort något för att reparera skadan.

Av ett liberalt parti förväntar man sig mer. Mycket mer.