Skattehöjning inget alternativ

Mathias Sundin, som enligt egen utsago trampar I Chydenius fotspår (en utmärkt blogg och bloggtitel) talar om nästa års val som ett ödesval. På många sätt håller jag med, men kanske inte riktigt så som han menar.

Det var dock inte den poäng jag tänkte göra nu. Mathias skriver att det finns två sätt att lösa "köttbergsfrågan", som Pär Nuder skulle ha kallat den om det inte hade blivit så stor uppståndelse kring just det ordet. Dvs att befolkningen blir äldre och att nuvarande välfärdssystem inte kommer att klara den extra bördan.

Sätt nummer ett heter höj skatterna. Sätt nummer två heter gör om systemen.

Sossarna förespråkar alternativ ett, därför att de inte gillar alternativ två. Borgarna förespråkar olika varianter av alternativ två, därför att de inte gillar alternativ ett. Varför är det ingen som säger att alternativ ett egentligen inte är ett alternativ?

Skatterna befinner sig inte i ett vakuum. Om en skatt höjs eller sänks påverkar den människors beteende. I Sverige låter vi hälften av den gemensamma "kakan" gå till det offentliga (skattetrycket är 51,4 procent av BNP, cirka 10 procentenheter högre än genomsnittet i västeuropa). Problemet med detta skattetryck är att det gör att människor inte har lust att baka en större kaka, eftersom det inte lönar sig tillräckligt mycket att arbeta extra. Om man då ytterligare höjer skattetrycket kommer det i bästa fall resultera i att staten rycker åt sig en större del av den befintliga kakan, men mera troligt är att lusten att baka blir än mindre i befolkningen.

Alternativ ett löser alltså inte problemet - det förvärrar det. Ju tidigare Mathias och hans partikamrater inser det, desto bättre. Ännu bättre vore förstås om Göran Persson och Pär Nuder drabbades av samma insikt, men det hyser jag inga som helst illusioner om att de ska göra.