En halv kaka är alltid halv

Blir mycket om skatter de här dagarna, men det beror dels på att frågan har blivit brännande aktuell, dels att skattetryck i det här landet faktiskt är en viktig frihetsfråga. Efter att Göran Persson den gångna helgen förespråkade ett ökat svenskt skattetryck med argumentet att "den gemensamma sektorn ska ha sin del av denna kaka som växer", skrev jag en rätt principiellt hållen ledare om varför det argumentet inte håller.

"HÄLFTEN av en kaka är fortfarande hälften även om man bakar en större kaka. Det statsministern säger är alltså att staten borde få en ännu större del av kakan. EU-snittet år 2003 låg på 41,8 procent,dvs bra mycket mindre än i Sverige. Är polis, sjukvård, skola, omsorg verkligen så mycket sämre i dessa andra länder? Är det verkligen det offentligas andel av "kakan" som är måttet på vad som räknas som god välfärd?" (läs hela ledaren här.)

Det finns två problem med den nyvakna skattedebatten. Först och främst är det ett välkänt fenomen att skattesänkningar inte vinner några sympatier i det här landet. Fråga Bo Lundgren.

Problem nummer två är att det inte längre finns någon egentlig förespråkare för sänkta skatter. Jag tillhör dem som på många sätt anser att moderaternas omsvängning är positiv, eftersom jag är övertygad om att val vinns i mitten. Men det är intressant att notera kronologin det senaste året. 1. Moderaterna tonar ner sina skattesänkarambitioner. 2. Sossarna börjar mumla om skattehöjningar. 3. Folkpartiet lanserar skattestopp. 4. LO talar om behovet av önskad progressivitet i skattesystemet (hej, pomperipossa!).

Det finns ingen motvikt längre.

Lösningen ligger dock inte i att moderaterna återgår till Lundgrensk retorik. I stället måste mittenpartierna ta den här striden, för de har större trovärdighet som allmänna välfärdsförsvarare. Men det är väl tyvärr en from förhoppning att de ska våga göra något sådant.