Den stora utmaningen

Sverige lider av ett stort problem. De flesta tycker att regeringen skötte hanteringen av flodvågskatastrofen illa. Inget problem i det, kan man tycka, det är bara att byta ut regeringen i nästa val.

Så ser det ut i de flesta demokratiska länder. Maktväxling är en av de mest naturliga, för att inte säga grundläggande, delarna av ett demokratiskt styrelseskick.

Men i Sverige är det få av dem som tycker att regeringen gjorde ett dåligt jobb som tror att en borgerlig regering hade klarat det hela bättre (enligt Skop).

Där har alliansen sin största utmaning. Det handlar inte i första hand om att kunna demonstrera enighet i alla frågor utom om att vinna folks förtroende för förmågan att leda landet. Att åstadkomma detta från åskådarplats (dvs oppositionsbänken) är inte lätt, men det måste ändå göras.

Steg nummer ett är att vinna självtillit. Bara om man själv tror på det kan andra komma att göra det.

Steg nummer två handlar om självinsikt. I politiken tar man ofta motståndarens sämsta argument för att smula sönder honom eller henne i en debatt. Gör i stället tvärtom. Vilka är motståndarens bästa argument, och vad kan vi göra hos oss själva för att utplåna dem?

Det är inga stora hemligheter jag avslöjar här. Omsvängningarna inom många partier, till exempel moderaterna och centerpartiet, beror till stor del på att de börjat studera sig själva med ett utifrånperspektiv. Folkpartiets framgång i förra valet kom sig av en omprövning av politiken som började långt före augusti 2002.

Alliansens svagaste länk är för tillfället kristdemokraterna, som svettas kring fyraprocentspärren. Men minns att det svänger fort i politiken. 1998 fick kd runt 12 procent medan folkpartiet hamnade på knappt 5 procent. Nu är förhållandena de omvända. Och om inte förtroendet för alliansen som helhet växer spelar det mindre roll hur det går för respektive parti. Då fortsätter allt som förut.