Tid för eftertanke

Nio dagar in på det nya året inser jag att jag inte har skrivit någonting på bloggen. Tanken har inte ens slagit mig. De senaste två veckorna har för mig varit en tid för eftertanke; något som verkar passa sällsynt dåligt för bloggen. Där postas i stället inläggen snabbt med hjälp av några enkla knapptryckningar.

Kanske är jag orättvis mot denna teknik. Kanske utnyttjar jag den bara fel. Kanske är det precis tvärtom - det är här som möjligheten till eftertanke och fördjupning är som störst, till skillnad från det medium där jag dagligen arbetar.

Jag låter frågorna hänga i luften och går över på något annat.

Katastrofen i Sydostasien har fått oss att se något annorlunda på tillvaron, heter det i dag. För många är det säkert sant och på något sätt gäller det säkert även mig. Ändå kan jag inte komma ifrån känslan att det inte riktigt stämmer - åtminstone inte för mig. Jag leds av samma övertygelse som förut. Redan före denna katastrof har jag levt med Sinatra ständigt sjungande i mitt öra:

"For what is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught.
To say the things he truly feels;
And not the words of one who kneels.
The record shows I took the blows - and did it my way!"

Inte så att jag alltid lever upp till det där. Inte heller tror jag att jag är den enda som ser ett ideal i dessa textrader. Men vissheten om att man någon gång når den punkt då man måste svara för sina handlingar - inför sig själv - kom inte för mig nu utan långt tidigare.

Den alltid intressante och eftertänksamme Ulf Wickbom menade i morgonens "Godmorgon, världen!" att katastrofen i Sydostasien på ett brutalt och tydligt sätt visat att vi lever i en ny värld.

"De gamla strukturerna - myndigheter, regering och överstatliga organ - har sina resurser inlåsta i system som är tröga, och uppenbarligen allt för långsamma. I världens nya struktur, det som brukar kallas nätverket, har många insett att information, resurser och ledning finns tillgänligt överallt för den som är beredd att gripa in och ta ansvar. Det var inte Krisberedskapsmyndigheten KBM som allmänheten vände sig till, utan bokstavsförkortningarna www, sms, CNN och SOS.
...
Mycket av det som hänt inger faktiskt hopp, men innehåller också en uppfordran: I en värld där alla har tillgång till information och resurser kan ingen längre komma undan sitt eget ansvar. Ingen kan säga: 'Jag visste inget. Jag kunde inget göra'.
...
Vi kan inte längre ha en världsordning som bygger på att högsta hönset - eller tuppen - vaknar i tid."

Den största illusionen om trygghetens Sverige är att skyddsnätet alltid finns där och tar hand om oss om något händer. Det statliga skyddsnätet, alltså. Jag tror att det där alltid har varit en illusion, och en farlig sådan.

En illusion för att det helt enkelt inte är sant. Vi märker det i kristider, som nu och många gånger tidigare. Men vi märker det också i vardagen, om hur politiska löften om framtida pensioner och ersättningsnivåer i bidragssystem ändras från den ena dagen till nästa - helt enkelt därför att gårdagens löften inte tar hänsyn till dagens realiteter.

Men illusionen är också farlig för den bidrar till passitivitet. Den fråntar oss både känslan av kontroll över vårt eget liv och vår förmåga att faktiskt ta kontroll när det gäller.

Den svenska illusionen är att det går att undvika faror. Det kan man inte. Däremot kan man rusta sig för att möta dem - men det är något helt annat.