När och inte om

De flesta brukar skratta lite lätt när de hör att jag använder ordet när. Både borgare och sossar.

- Hur länge tror du Laila Freivalds sitter kvar? kan folk fråga.
- Vet inte, men hon försvinner senast 2006 när borgarna tar makten, brukar jag svara.

Och så skrattar de lite. Åt min naivitet, antar jag. Åt att jag verkligen verkar tro att rosorna inte med hjälp av sedvanligt valmaskineri ska klamra sig fast vid makten en period till.

Så dåligt är självförtroendet på den borgerliga sidan. Så otänkbar är tanken på den socialdemokratiska. Men september 2006 kommer att visa att jag hade rätt och de hade fel. Det går förstås inte att veta säkert, men från att "bara" ha hoppats kan jag nu säga att väldigt mycket tyder på det.

1. Rosornas motivation dalar
Ta festen jag var på i går. Stod och pratade med en ung socialdemokrat, engagerad i samma studentförening som har haft Anna Lindh och Thomas Östros som ordförande.

- Det skulle på många sätt vara bra med maktväxling, då kunde vi rensa lite inom partiet och få igång idédiskussionen igen, sa han.

Han är långtifrån den första sosse i den yngre generationen som säger så till mig. Till och med socialdemokratiska ledarskribenter har talat med mig om att maktväxling kanske skulle vara rätt bra både för det här landet och för det egna partiet. Utåt sett är man lojal med partiledningen och Göran Persson, bakom kulisserna gnisslar många tänder.

2. Vänsterprofiler överger vänstersidan
Redan i november skrev Sverker Åström på DN Debatt att det var dags för maktskifte. Åsa Moberg skrev i dag på SvD Brännpunkt att hon överväger att rösta borgerligt p g a sossarnas motstånd mot vinst i vården. Räkna med att höra och se fler sådana röster och personer under det kommande året.

3. Val vinns i mitten - inte till vänster
Åsa Mobergs artikel är dessutom ett symptom på ytterligare ett perssonskt problem. Göran Persson tänker försöka vinna väljarnas gunst genom att vara emot privata alternativ i vården (vinst i vården är fult, enligt Persson) och vara emot privata alternativ i skolan (friskolor är roten till dåliga skolresultat, tycker han tydligen också). Det här lär knappast gå hem hos större väljargrupper än de till vänster om sossarna, och det är knappast där hotet mot hans maktinnehav finns.

Det här sänker dessutom ytterligare motivationen hos många av gräsrötterna som ska ut och bedriva valkampanj. Visst, de kommer lydigt att sprida budskapet (eftersom de i de flesta fall får betalt för att göra det) men engagemanget kommer att saknas. Sådant märker människor.

Samtidigt kan Persson inte plötsligt göra en högergir, eftersom de borgerliga nu både är samspelta och placerade i politikens mittenfåra. Ska han kunna utmåla Fredrik Reinfeldt som högerspöke måste han själv kliva långt in i vänsterburen.

4. Reformutrymmet är intecknat
Stora dyra vallöften från 2002, som höjningen av taket i föräldraförsäkringen, ska infrias under nästa år. Om det inte uppfylls kommer Persson framstå som en svikare. Om det och övriga löften faktiskt infrias kommer utrymmet för ytterligare pengaregn över medborgarna att vara väldigt litet. Med hjälp av siffertrixande kan han säkert sväva på målet och utlova storsatsningar inom vård-skola-omsorg även nästa år, men knappast utan att förlora trovärdigheten som ekonomiskt ansvarig, den som "ordnade upp" statens finanser.

5. Förtroendet dalar
Normalt brukar kriser leda till att förtroendet för den sittande regeringen stärks, men inte denna gång. Sossarna har än så länge inte tappat så mycket i opinionen, men förtroendet för Persson sjunker (visades senast i dagens Sifo). Opinioner svänger, men klart är att Persson missade sin chans att för lång tid framöver förpassa borgerligheten till oppositionens frustrationsfyllda limbo. Nu visade det sig i stället att bakom Mys-Persson som vi såg lite av häromåret låg Buffel-Persson och lurade hela tiden.

6. Alliansens motivation på topp
Det finns en stor känsla av "nu eller aldrig" i det borgerliga lägret. Risken med det är förstås att luften lär gå ur oppositionen rejält om det - mot förmodan - trots allt skulle bli ett nederlag. Men från idrottens värld har vi lärt oss hur otroligt långt man kan komma med rätt vilja. Det socialdemokratiska valmaskineriet må ha alla pengar i världen (vilket nästan är sant!), men med en idétrött ledning och dåligt motiverade gräsrötter lär inte det hjälpa.

Det finns fler tecken på denna positiva stjärnhimmel. Som att borgerligheten uppträder samspelt och med inbördes respekt för varandra. Som att det i praktiken är tydligt vem som är statsministerkandidat och att han åtnjuter respekt långt utanför sitt eget parti. Som att det börjar spridas en känsla av att det faktiskt kan hända, det som aldrig annars händer i detta land.
Det är inte en fråga om om. Egentligen heller inte en fråga om när - det sker i september 2006.

En avslutande brasklapp är dock på sin plats. Om Junilistan, Vägval vänster och Schymanfeministerna alla väljer att göra ett försök att klättra över fyraprocentsspärren blir det svenska politiska spelet oerhört oförutsägbart. Men det får vi ta om - jag säger om, inte när - det kommer.