All humanism som bortblåst

Svenska Dagbladet meddelar i dag att två tredjedelar av de barn som behandlats så illa av den svenska asylprocessen att de förlorat livsgnistan och måste sondmatas får avslag på sin asylansökan. Jag är inte ett dugg förvånad. Det ligger helt i linje med alla andra larmrapporter som har duggat tätt det senaste decenniet.

Det värsta är att man inte ens kan bli förbannad på Utlänningsnämnden längre. De ligger onekligen någonting i att man inte bara kan införa en massa undantag för vissa typer av sjuka barn, medan andra sjukdomar inte renderar i ett uppehållstillstånd. Felet ligger alltså inte bara i att regelverket tillämpas onödigt restriktivt - regelverket i sig innehåller mer taggtråd än öppna portar. Det är helt enkelt politiken det är fel på och hur man kan kalla sig humanist och samtidigt stötta den nuvarande regeringen (eller något av de två partier som agerar stödpartier) övergår mitt förstånd.

Samtidigt känner jag också en tilltagande uppgivenhet. Det spelar ju verkligen ingen roll hur mycket dessa inhumana processer uppmärksammas. Det spelar heller ingen roll om migrationsministern heter Leif Blomberg, Maj-Inger Klingvall, Jan O Karlsson eller Barbro Holmberg. Taggtrådspolitiken bara fortsätter.

Om jag börjar känna uppgivenhet - inte konstigt att allt fler barn som möter denna myndighetsvägg totalt förlorar hoppet och flyr in i en värld som är så långt ifrån denna som möjligt.