Mamma, pappa, barn

Föräldraförsäkringen är min favoritförsäkring. Inte därför att den ger mig några pengar (har inga barn - än) utan för att den visar på ett liberalt dilemma.

Svenska liberaler utkämpar en hård strid om föräldraförsäkringen. Individualisera, säger vissa. Håll statens klåfingriga tassar borta, säger andra och kallar individualiseringen för kvotering. Antiliberaler, beskyller båda varandra för. "En vidrig ideologisk positition", menade exempelvis Thomas Gür i SvD i helgen.

Båda sidor har en märkvärdig oförmåga att inse att föräldraförsäkringens utformning gör att det är omöjligt att vara liberalt konsistent på alla punkter. Men gissa om RFV:s senaste alster på DN Debatt kommer att användas som ammunition i debatten. Anna Hedborg skriver att flexibiliteten i försäkringen utgör en kvinnofälla (det blir mamman som är hemma med barnen), vilket kommer att användas som argument av individualiserings/kvoteringsförespråkarna. Motståndarna plockar då fram en tidigare Anna Hedborg-artikel där hon skriver att båda föräldrarna är nöjda med att mammorna tar ut 4/5 av föräldratiden.

Låt oss därför börja med att ta reda på varför föräldraförsäkringen finns.

1) Föräldraförsäkringen är ingen barnförsäkring. Det hörs tydligt på namnet. Barn har blivit till och vuxit upp långt innan föräldraförsäkringen kom till för exakt trettio år sen. Föräldrar har klarat att uppfostra sina barn långt innan dess. Föräldraförsäkringens uttalade syfte var att möjliggöra för kvinnor att kombinera familjeliv med arbetsliv och sågs som ett jämställdhetsinitiativ.

2) Den svenska föräldraförsäkringen är unik i sin generositet. Förutom 12 "vanliga" månader finns 2 "lite sämre betalda" månader, alltså totalt 14 månader. Systemet är dessutom oerhört flexibelt så man kan sträcka ut dagarna till att räcka ännu längre och ta ut dem flera år efter att barnet är fött. I andra länder utgör föräldraledigheten i bästa fall ett par veckors betald ledighet. Vissa länder ger bara rätt till några dagars obetald ledighet - man ska vara glad att man får behålla jobbet.

3) Det går utmärkt för mammor att amma barn utan föräldrapenning. Se andra länder och andra historiska perioder.

När föräldraförsäkringen instiftades var det alltså för att kvinnor skulle kunna behålla arbete och lön trots att de födde barn. Värt att notera är dock att man i lagstiftningen inte gjorde skillnad på kvinnor och män. Försäkringen riktades till föräldrarna som kollektiv, inte till mamman (eller pappan). Föräldrarna fick själva välja hur de ville fördela ansvaret.

I början av 90-talet infördes en "pappamånad" på initiativ av fp-ledaren Bengt Westerberg. Även då var alltså syftet att stärka jämställdheten. För ett par år sedan blev antalet pappamånader två. (Värt att tänka på är att det samtidigt finns två mammamånader, som alltså måste tas ut av mamman - resten av tiden kan föräldrarna dela på som de vill)

En första slutsats man kan dra är att föräldraförsäkringen alltid har varit tänkt att främja jämställdheten. Man kan kalla det för social ingenjörskonst om man är på det humöret, men att förneka faktum tjänar ingenting till.

Sett till föräldraförsäkringens historia är det alltså logiskt att förespråka en fullständig individualisering, om man tror att det främjar jämställdheten. Det är i första han den, och inte familjen, som har varit i fokus ända sen 70-talet.

Ur ett liberalt perspektiv är det också konstigt att föräldraförsäkringen vänder sig till ett kollektiv - föräldrarna (som ju består av två personer) och inte en individ. En liberal huvudprincip är ju att staten förhåller sig till individer. Staten borde beskatta och bestraffa enskilda människor, inte grupper av människor. Dessutom ska alla människor behandlas lika och ingen ska gynnas på någon annans bekostnad.

Mot denna princip står liberalens krav att få forma sitt liv i frihet utan (onödig) inblandning av andra - i synnerhet staten. Det är denna princip som individualiseringsmotståndarna tar fasta på. En rimlig slutsats av denna princip är dock att föräldraförsäkringen aldrig borde ha införts. Varför ska staten alls blanda sig i familjens ekonomi genom att dela ut en form av föräldrabidrag? När det dessutom redan finns ett barnbidrag som är till för att stötta föräldrarna ekonomiskt! Varför hålla på och krångla till det så här? I detta sammanhang kan det vara värt att notera att jag aldrig har hört någon kvoteringsmotståndare föra fram jämställdhetsargument för att låta föräldrarna själva få välja.

Ur liberal synvinkel tycker jag att båda alternativen är fullt begripliga och ideologiskt acceptabla. Vad som däremot är fullständigt principlöst är nuvarande hållning, där försäkringen utdelas till familjen (kollekivet), men staten kvoterar en viss del (pappamånaderna). Liberaler borde åtministone välja väg.

När man gör det bör man dels vara medveten om att båda ståndpunkterna har liberala utgångspunkter. Behandla därför den andra sidan med respekt!