Lär av 2004

Några av årets viktiga händelser och vad man kan lära av dem:

Knutby: Slutenhet är en av frihetens värsta fiender. Jag tror på att låta principer styra tillvaron (min ledstjärna heter liberalism) men den måste ständigt utsättas för prövning, bli ifrågasatt av andra och av mig själv. Bättre att iträda rollen som Fan när man läser bibeln än att tro att man är Förkunnaren - eller hans brud.

Abu Ghraib: Öppenhet är en av frihetens största vänner. Ingenting ursäktar de amerikanska soldaternas (och deras ledares) övergrepp på irakiska fångar. För den som torteras är det fullkomligt likgiltigt vem det är som står för tortyren. Men i ett demokratiskt land är det svårt att i längden dölja den är typen av övergrepp. Förtryten hos de medborgare vars namn fläckas ned av att deras ledare och soldater sänker sig till samma nivå som den förtryckare de velat bekämpa är ingen perfekt garanti mot att ledare begår fel. Men det är det bästa skydd vi har.

Avvisningen av Egypterna: Abu Ghraib kom till Bromma flygplats. Det är milsvidd skillnad å vad som ände i det irakiska fängelset och vad som utspelade sig på utrikesministerns kontor i rvfursterns palats, men principiellt är likheterna större än skillnaderna. Och lärdomen är densamma - i en demokrati kommer allt upp till ytan, förr eller senare.

Klacken och hoppet: I idrottens värld är ingenting omöjligt. Men ingenting är heller givet eller varar för evigt. Zlatans klackmål har redan gått till historien - i dubbel bemärkelse. Det kommer att visas på tv många gånger än, men vem minns i dag hur långt Sverige avancerade i EM eller vilket lag som till slut tog hem hela cupen (rätt svar: Grekland). Att prestera när det verkligen gäller är det som skiljer de riktigt stora från det stora. Länge var Stefan Holm bara stor - nu är han riktigt stor. Tills någon annan kommer.

De sociala turisterna: Några som för första gången svek när det verkligen gällde var folkpartiet. Partiets hundraåriga historia rymmer naturligtvis många misstag, men inget
annat parti har varit så tydligt när det kommer till kritan i det som verkligen är av betydelse - kampen för alla människors lika rätt och värde. Den traditionen bröts våren 2004. Okej, det är bara ett misstag på hundra år. Men vi var många liberaler som i våras på ett konkret sätt lärde oss att ett förtroende som har byggts upp under lång tid kan raseras i ett ögonblick. Min medlemsavgift har sedan dess förblivit obetald.

Norra och Södra Tälje: Att människor strävar efter frihet blev snudd på övertydligt under sommarens stora rymmarvåg. Det enda straff som är värre än ett frihetsberövande är dödsstraffet - och det har vi lyckligtvis inte i detta land. Som nybliven bloggare handlade min första kommentar om Thomas Bodströms förslag att bygga ett superfängelse. Jag skrev(citerande Dostojevski) att man kan säga mycket om ett samhälle efter hur det behandlar sina fångar. Det är fortfarande sant. Någon superbunker verkar det nu inte bli, men inte heller någon rejäl satsning på kriminalvård värd namnet. Brottsbekämpning, förebyggande insatser och rehabilitering har återigen halkat ned på den politiska dagordningen, till förmån för samlevnadshästar, feministpartier och köttberg.

Norberg vs Uddén: För en kort sekund blossade faktiskt något som kan likna en mediedebatt upp i Sverige. Men efter att Cecilia Uddén har återkommit från sin karantän verkar det mesta ha återgått till det vanliga. Själv undrar jag fortfarande varför ingen journalist har tagit sig an uppgiften att för det svenska (eller europeiska) folket förklara varför George W Bush för andra gången fick det amerikanska folkets förtroende. Den allmänna uppfattningen i dag verkar vara att det beror på att jänkare är knäppa och inte begriper någonting. Det - om något - är ett oerhört korkat och inskränkt sätt att betrakta sin omvärld.

Tunnan i Högfors: Än så länge har inte den borgerliga fyrklöveralliansen presenterat något egentligt politiskt resultat. Förutom ett - och det är nog så viktigt: Hoppet om maktskifte har blivit levande. Det finns faktiskt ett egenvärde i växling vid makten. Makt korrumperar. Det går långsammare i en öppen demokrati, men det sker även där. I alla etablerade demokratiska länder är maktskiften en del av den politiska vardagen - utom i Sverige. Det säger en hel del om den svenska demokratin och den svenska statsapparaten. Med tunnan i Högfors har ett alternativ börjat skönjas. Efter 2006 kanske Sverige kan inleda den mödosamma vägen mot mer normalitet i politiken. I diktatoriska länder har det åstadkommits förändring först när oppositionen har slutat tjafsa inbördes och samlats kring ett mer övergripande mål. Sverige är ingen diktatur, men likväl måste detsamma ske även här. Det gäller att minnas detta, i två, fyra och sex år till. Minst.

Naturens nycker: Det säger mycket om den värld vi lever i att den största svenska katastrofen i vår tid inträffar på andra sidan jorden. Själv är jag glad att den i min familj som hade rest till Thailand befann sig i landets norra del. Men en sak har för mig blivit glasklar: Om man är osams med någon i sin familj eller sin närhet - det gäller att reda upp det direkt. Man vet aldrig om det ges tillfälle i morgon.