Tidningar och generositet

Tidningar avskyr att bli ifrågasatta. När SNS Uppsalastyrelse bad mig skriva ihop en text till en inbjudan för ett seminarium om UNT:s roll i Uppsala frågade jag vad de ville att mötet skulle handla om. Utifrån deras diskussion skrev jag sedan helt sonika upp några frågor: Rubriken var redan satt till "Monopol på ordet?" och utgick naturligtvis från att UNT saknar egentlig konkurrens på tidningssidan (eller gjorde då - Metro har kommit sedan dess). Observera frågetecknet. En annan fråga var om tidningen bidrog till en livaktigt näringsliv eller om den var en bromskloss för regionens utveckling. Jag poängterar - ett frågetecken avslutade meningen.

Det var nämligen precis dessa frågor som styrelsen satt och diskuterade. Men flera på tidningen blev förbannade och tyckte att det var väl hårddragna formueleringar. Trots att inga påståenden hade gjorts - enbart frågor!

När jag läser Oivvio Polites redogörelse för hur en mening försvann när DN Kultur publicerade en notis om Bloggforum kommer jag att tänka på historien ovan. Jag tror att tidningar (och andra medier) som inte är noga med att hela tiden ifrågasätta sig själva, välkomnar granskning och är generösa med rättelser om det blir fel gräver sin egen trovärdighetsgrav.

Så här såg texten ut när Polites skickade den till DN Kultur. Men den kursiverade biten ströks.

"Kan man lita på dem som bloggar?, var en given fråga. Kan man lita på dem som inte bloggar?, replikerade vetenskapshistorikern Gustav Holmberg. Vad har till exempel alla ickebloggande journalister att dölja? En hel del, om man skall tro bloggaren som avslöjade att DN-journalisten Peter Borgström lånat lite väl flitigt ur New York Times.

PS. Till UNT:s pluskonto skall läggas att chefredaktören ställde upp och tog debatten samt att tidningen refererade diskussionen generöst på nyhetsplats dagen därpå (finns ej på webben, tyvärr, men i papperstidningen från 27 september). Man må ha gnällt internt, men hanterade sedan situationen professionellt.