Söndag i sängen

Det var länge sedan jag åkte tunnelbana så jag har inte sett att tidningen Sourze finns i en pappersversion. De tio minuter jag ägnade åt att bläddra i den gav faktiskt upphov till inte mindre än tre reflektioner.

1) Chefredaktören Carl Olof Schlyter analyserar det amerikanska presidentvalet utifrån det faktum att Kerryanhängarna trängs i de folkrika staterna längs kusterna medan Bushfolket breder ut sig i mitten. En karta över USA blir nästan helt röd (republikanerna) med några få blå streck (demokraterna) längst till öster och väster.

”Jag kan inte förneka att känslan jag fick var: ”ok, det är de sombor i stater där man vet skillnade mellan Sverige och Schweiz och att det inte var några irakier i 9/11-flygplanen som har röstat på Kerry, medan de som lever hela sina liv i stater omringade av andra amerikanska stater där man knappt vet att det finns en värld utanför USA, som har röstat på Bush.”

Han är knappast ensam om att hysa uppfattningen att amerikaner i allmänhet är lite korkade (i synnerhet i jämförelse med europeer, för att inte tala om svenskar) och att det framför allt är de okunniga väljarna som röstar på Bush. Möjligen har han också rätt, i alla fall om det sistnämnda.

Men frågan är om vi i Sverige är beredda att föra samma resonemang om vårt land. Vad finner vi då? Den svenska kartan skulle också bli väldigt socialdemokratiskt röd, med några intensiva blå punkter framför allt kring städerna. Norrland är rött, Stockholm är (relativt) blått.

Lägg därtill det som statsvetaren Sören Holmberg har kommit fram till i sin forskning att ju mer kunskap väljarna besitter om en sakfråga desto större tendens att rösta borgerligt. Folkpartiet skulle, enligt professorn, tjäna mest på en höjning av kunskapsnivån. (Den kunskapstörstande kan läsa vidare i boken Väljarna).

Varför talar vi så tyst om detta i det här landet?


2) I en demokrati räknas alla åsikter lika mycket, oavsett om de är genomtänkta eller inte. Idén med Sourze är att vem som helst får skriva. ”Alla har något att säga. Gör det!” löd uppmaningen när tidningen startades. Kvaliteten på texterna – och åsikterna – är därefter. Tidningen speglar ett genomsnittligt fikarum rätt så bra. Alla tycker till och skjuter från höften, men få bryr sig om att analysera en åsikt och dess konsekvenser på djupet.

På ett sätt är det givande, ungefär som att lyssna till diskussionen i ett genomsnittligt fikarum. Sourze erbjuder en egen liten bloggosfär för dem som inte vill ha en egen sida, utan vill ställa sig på ett slags institutionaliserat torg. Det fyller onekligen en funktion, men det saknar en bloggs kontinuitet.


3) För tre år sedan läste jag mycket på Sourze.se och alla skribenter var okända. I tunnelbaneexemplaret syns tre riksdagsledamöter, en ”nöjesprofil” och en dokusåpakändis på de två första uppslagen. Precis som i vilken blaska som helst. Fast kvaliteten är högre på annat håll.