Långt om lägenheter

Kom precis hem efter en lunch med LO:s ledartrojka, dvs Wanja Lundby-Wedin, Erland Olauson och Ulla Lindqvist. Samtalet kom snabbt in på lägenhetsaffärer och bostadsmarknaden i framför allt Stockholm. Man kan säga mycket i det här ämnet men det är sällan man tar ett helhetsgrepp om frågan. Dessutom efterlystes på gårdagens Bloggforum att journalister som jag skulle redogöra för hur vi resonerar och kommer fram till våra ståndpunkter, så det här blir ett försök att slå båda dessa flugor i en smäll.

LO har redan klargjort att när Erland Olauson ringde runt bland sina kontakter för att försöka få fram lägenheter till sina barn så skedde allt enligt gällande regelverk. Som jag har skrivit tidigare håller jag med om det – däremot gillar jag inte gällande regelverk.

Wanja Lundby-Wedin förde sedan ett resonemang om bostadspolitiken i allmänhet och varför LO måste äga lägenheter. Hennes ståndpunkter kan sammanfattas på följande sätt.

1. Bostadssituationen i (framför allt) Stockholm är i dag – jag citerar – ”helt absurd”.
2. LO äger lägenhet för att man ska kunna rekrytera folk från resten av landet. Då måste man kunna erbjuda dessa människor bostad.
3. För att undvika att skapa en klyfta mellan ”folket” och ”eliten” måste LO se över hela sitt regelverk kring lägenhetstilldelningen och kanske ha interna regler som är strängare än de som gäller i strikt ”juridisk mening”.

Wanja Lundby-Wedin var däremot bestämd motståndare till marknadshyror och motiverade det med att med ett sådant system skulle inte alla ha råd att bo i innerstan, hyresvärdarna skulle bara välja hyresgäster bland dem som har stabil inkomst etc. Kort sagt, detta skulle inte bli en bostadsmarknad ”för alla”.

Min följdfråga blev hur denna beskrivning skiljer sig från hur det ser ut i dag – när vi har allt annat än marknadshyror. LO-chefens svar blev: ”Jag vill inte ersätta ett dåligt system med ett annat som också är dåligt”.

Okej, jag köper det. Problemet är att hon har fel. Marknadshyror löser visserligen inte alla problem som finns på bostadsmarknaden, men rätt många.

Låt mig börja med det som inte går att lösa med marknadshyror. Alla kommer inte att ha råd att bo i attraktiva lägenheter i innerstan, lika lite som alla har råd att bo i en lyxvilla i Djursholm. De allra flesta lägenheterna i innerstaden kommer att få rätt höga hyror, av den enkla anledning att efterfrågan kommer att vara väldigt stor på just dessa lägenheter. Men om man inte bygger skyskrapor säger det sig själv att med en begränsad yta kan det inte finnas hur många bostäder som helst – alltså går priset upp. (För att skydda hyresgäster för chockhöjningar kan man införa olika övergångssystem, men det är praktiska detaljer som jag inte kommer att ta upp här).

I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att detta problem inte heller löses med dagens system. Den som inte tror mig kan börja studera svarthandelns och andra- och tredjehandsmarknadens utbredning; eller se efter hur lång kön är i den kommunala bostadskön; eller fundera över varför priset på bostadsrätter i Stockholm är skyhögt; eller göra en studie över vilka som faktiskt bor i innerstaden samt vilka som faktiskt flyttar dit – samt hur de får tag i sina lägenheter.

Nu till de problem som marknadshyror faktiskt löser:

1. Byggandet av hyresrätter ökar. En av de främsta anledningarna till att hyresrättsbyggandet står still är att hyresregleringen (som knäppt nog kallas bruksvärdesssytemet) gör att hyrorna inte bestäms av produktionskostnaden utan bygger på ett slags snitt av ”allmännyttans” (=de kommunala bostadsbolagen) hyror för området. Hyrorna kan dessutom komma att ändras (läs sänkas) i efterhand genom prövning i hyresnämnden. Byggherren kan därför inte vara säker på att ett byggprojekt går runt och väljer att satsa på affärer som känns säkrare (läs bostadsrätter), där priset bestäms i samspel mellan köpare och säljare.
2. Bostadskön försvinner. Jo, den gör faktiskt det, kolla bara hur det ser ut i städer med marknadshyror, t ex Oslo eller Bryssel (om jag inte minns fel). Det innebär att man kan få en lägenhet inom några dagar eller veckor (givetvis måste man betala marknadsmässig hyra).Detta innebär i sin tur att LO inte längre behöver äga lägenheter för att dela ut till folk som rekryteras från landet. Det enda LO behöver göra är att erbjuda en lön som gör det möjligt för människor att hyra en lägenhet.(Anledningen till att kön försvinner är att människor inte längre står i kön i hopp om att en dag få bo fem minuter från Drottninggatan till samma låga – eller lägre – pris som man bor i ett tråkigt betongkomplex i Farsta.)
3. Fifflet försvinner. Svarthandeln blir inte längre lönsam och då är det tryggare för alla parter att agera på den vita marknaden. Eftersom det råder väldigt raka rör på marknaden behöver inte LO och andra organisationer sätta upp särskilda regler för hur ”eliten” ska agera på bostadsmarknaden. Du får inte längre förtur bara för att du har en välfylld telefonbok. Inte heller behöver det uppstå några oklarheter om en lägenhetsöverlåtelse är att betrakta som mutbrott, eftersom värdet på varje affär är känd.

Detta är tre väldigt påtagliga fördelar med marknadshyror jämfört med dagens system. Om LO, Hyresgästföreningen eller någon annan tror sig kunna lösa dessa tre problem plus det första (som även jag går bet på) är de välkomna att komma med ett förslag. Men att motsätta sig marknadshyror och därmed göra ingenting innebär att man försvarar de oerhörda orättvisor som råder i dag.

Man kan bli förbannad för mindre.