Fördomar = diskriminering?

Fördomar är ett problem. Alla fördomar. Till exempel journalisters fördomar mot homosexuella. Enligt en artikel i Journalisten uppger 64 procent (av de 38 stycken homosexuella journalisterna som ingick i undersökningen) att deras arbetskamrater har fördomar mot homosexuella.

Rubriken i papperstidningen lyder "Arbetslivsinstitutet: De flesta journalister har fördomar om homosexuella" och man hajar till när man ser ett stort pajdiagram däre en jättepajbit är fördomsfull. (I nätupplagen är orden "de flesta" borttagna!)

Men vad säger den där siffran egentligen? Alla har väl fördomar? Jag har massor med fördomar om homosexuella, liksom om kvinnor under 35, barn i tolvårsåldern, män i medelåldern, pensionärer över 80 etc. För att inte tala om alla fördomar alla andra har - till exempel om ledarskribenter. Ni skulle bara veta vilka stolligheter man kan få höra!

Min poäng? Att siffrorna inte säger så himla mycket. Fördomar finns, har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Det är bra att motverka dem med information, utbildning etc, men det hjälper aldrig fullt ut. Och betydligt bättre än information om allehanda företeelser - oavsett om det handlar om en människas önskan att älska en människa av samma kön eller att skriva sina åsikter i en tidning - är en generell inställning av tolerans. Jag vet att jag har fördomar, men gör mitt absolut bästa för att basera mina ställningstaganden på fakta och kunskap. När någon säger "alla vet att det är så" är det dags att dra öronen åt sig, för det är precis då som fördomarna florerar fritt.

I Journalistens artikel framkommer att var fjärde homosexuell journalist (av dessa 38) ansåg sig ha blivit trakasserad av sina arbetskamrater. Där finns det verkliga problemet. Då har fördomar i tanken gått över till diskriminering i handling.

Men det är inte något som slås upp i Journalistens artikel - tvärtom. Jag antar att det var roligare att skriva om 64 procent än om en fjärdedel.