logo

2004-08-25

Tryyggare kan ingen vara

Ett ofta återkommande argument för varför rikspolitiker ska få inkomstgaranti resten av livet när de lämnar sitt uppdrag är att det efter tjugo år i politiken kan vara svårt att återvända till det ursprungliga yrket.

Hela resonemanget bygger på att en person ska ha samma yrke hela livet. Om man nu var lärare tills man fyllde 35 och sen hamnade i riksdagen, varför måste man fortsätta som lärare när man är 55? har man inte efter tjugo år som lagstiftare fått kompetens och knutit kontakter inom så många områden att man kan jobba med hur många olika saker som helst? Har våra politiker så dåligt självförtroende att de inte ser ett riksdags- eller regeringsuppdrag som en fantastisk merit i arbetslivet? En kompetent person med riksdagserfarenhet borde inte ha några problem att få ett nytt jobb.

Jag köper att riksdags- och regeringsledamöter ska kompenseras för att de inte har någon som helst anställningstrygghet (och tur är väl det!), men den ska inte räcka resten av livet. Fyra år, en mandatperiod, vore väl mera rimligt. Kanske med någon form av avtrappning av ersättningen ner mot normal a-kassenivå.