Har de inget bättre för sig?

Skolverket ger sig nu på min gamla hemkommun, Täby. Anledningen är att kommunen har beslutat att ge information till föräldrarna om hur eleverna klarar sig i skolan. Skriftliga omdömen delas ut redan från åk 3.

Men se, det gillar inte skolverket. Information på papper blir alldeles för likt betyg. Och betyg är ju, som vi alla vet, det absolut värsta som finns på skolorna. Tycker skolverket. Och regeringen. Och alldeles för många andra.

Låt mig berätta två alldeles sanna historier. Den första handlar om en tjej som växte upp i trygg miljö och fick bra självförtroende. Bland annat trodde hon på sig själv så mycket att hon trodde hon var bra i matte. Det var hon inte. Men det fick hon inte reda på förrän hon 14 år gammal fick sitt första betyg - en tvåa (på den gamla femgradiga skalan). Under åtta års skolgång hade ingen förmedlat till henne att hon behövde jobba mera och kanske få extra hjälp för att klara räkningen ordentligt.

Historia nummer två handlar om en kille som började gymnasiet. Där fick han göra ett litet diagnostiskt prov i svenska. Provet gick rätt uselt och läraren frågade om han någonsin fått extra hjälp i skolan. Det hade han inte - trots att man nu upptäckte att killen hade dyslexi. Han hade alltså tvingats genomlida nio år i grundskolan utan att klara att läsa och skriva ordentligt. Ingen ska försöka inbilla mig att en skola som tvingas ge skriftliga utvärderingar (=betyg) redan från årskurs tre, och som dessutom tvingas motivera betygen och redovisa vad man gör för att hjälpa de elever som inte presterar så bra, kan nonchalera sådana här problem år efter år.

Betyg/skriftliga utvärderingar finns inte till för att straffa eleverna, utan för att utvärdera skolorna. Betygsmotståndare som tror att det löser sig i alla fall - upp till bevis!